söndag 25 oktober 2009

Because you're young

Jag väntar.

Väntar på att hon som planerar höftledsoperationer ska höra av sig med en tid till mig. En tid då de ska såga av mitt lårben. Fräsa ur det och stoppa in ett fäste för den nya lårbenshalsen och kulan. Fräsa ur mitt bäckenben och därefter lägga in en skål av plast där den nya ledkulan ska få sin plats.

Den 8:e oktober var jag på återbesök efter röntgen, och när ortopeden började med att visa bilden på min högra höftled förstod jag vad det betydde. Det betydde att den vänstra inte var som den skulle. Och så var det.

Jag blev erbjuden en höftledsoperation. Ville jag fundera hemma i lugn och ro? Eller ville jag bestämma mig där och då?

Jag bestämde mig där och då för att tacka ja till en operation. För jag längtade efter att kunna gå igen, och slippa all smärta. Smärta som även stört min sömn under snart ett års tid.

"När kan du då?"

När kunde jag? Det blev alldeles tomt i skallen. Vad händer på jobbet framöver? Ingen aning. Finns det något annat viktigt jag behöver tänka på? Vet inte. Det enda jag överhuvudtaget kom ihåg var att jag skulle på en konsert den 23/11. "Efter den 23:e November" hörde jag mig själv säga.
"Då siktar vi på den 27:e. Vår planerare ringer upp och bokar in dig."

Väl hemma känns den 27/11 som ett bra datum. Jag är glad att det inte blir tidigare, för jag behöver tid att ställa in mig mentalt. Jag är rädd för det här. Jätterädd.

Ingen planerare ringde, så efter en och en halv vecka ringde jag upp själv. Hon bläddrar i sina papper och säger sedan att hon nog ska kunna klämma in mig den 27:e. (Klämma in? Jag vill inte bli inklämd. Jag vill att de ska ha gott om tid bara för mig!) Men sen säger hon plötsligt att jag eftersom jag är så ung ju ska ha en ocementerad, och då måste ortopeden börja lite tidigare för att han ska hinna. Hon ska bara ringa upp honom och kolla att det är okej, och strax återkomma.

Ocementerad. Vad är det? Jag lägger ordet på minnet.

Strax ringer hon upp igen och säger att det gick inte den 27:e men jag får tid den 20:e i stället. Min skalle blir lika tom som sist men min konsert finns märkligt nog kvar i minnet och jag svarar "Nej det kan jag inte". Då säger hon glädjestrålande att då tar vi den 18/12 i stället! Jag ser mig själv rulla in hemma på en bår, dagen före julafton: "Hej barn, nu firar vi jul, vad härligt det ska bli!!"

Jag tackar nej till 18/12, då får det nog bli i januari i stället. Då ber hon att få återkomma. Hon vill ringa de andra som ska opereras den 27/11 för att se om någon av dem kan tänka sig att byta till 18/12. Men vem vill operera en höft precis innan jul? Om det är något man kan klara med en trasig höft så är det möjligen att fira en jul som någon annan har fixat inför. Men inte vill man vara nyopererad. Väl? Men vad vet jag?

Jag vet ingenting om hur det är att operera en höft. Och därför vill jag nu berätta om min höftledsoperation. För att någon annan kanske kan ha nytta av att höra hur det kan vara. Hur det var för mig.

Hur det är.

11 kommentarer:

  1. Hej!
    Har läst lite i din blogg och tycker det var väldigt intressant! Bytte min höftled för 4 veckor sedan, kan inte se hur gammal du är, men själv är jag 34 år (man) och "för ung" för detta. Hade dock inget val pga. smärtorna och skadorna.
    Känner igen mig så väl i andras kommentarer om hur bra allt kommer att bli. Hoppas att det ska bli det också, så det var skönt att läsa dina inlägg ett år efter din operation.
    Tack för bra läsning och för att några timmar till dödats i mitt nu väldigt sängliggande liv.
    Mvh. Robert

    SvaraRadera
  2. Hej!
    Jag var 43.
    Tack för att du läste! Och nu funderar jag tyvärr på att väcka liv i bloggen igen... Men min opererade höft mår alldeles, alldeles utmärkt, och det kommer din snart också att göra!
    Kram!

    SvaraRadera
  3. Hej,
    Jag fick idag, av doktorn, reda på att jag har en ordentlig förslitning av höftleden men att jag ju är för ung för att opereras (är 41 och man).
    Kollade runt och hittade din blogg. Känns skönt att det är någon som är runt min ålder och som redan gått igenom alltihop.
    Hela min värld rasade i eftermiddags när han ringde men nu förstår jag att en operation kan hjälpa ordentligt.
    Ska ta kontakt med läkaren och kräva en operation NU. ;-)

    SvaraRadera
  4. Ja, precis det beskedet fick ju jag av min första ortoped. Han sa: "Byt säng - du har väl inte någon skitsäng från IKEA?". Och fortsatte att en protes inte håller mer än 10 år, och bara kan bytas max 2 gånger, och så räknade han på fingrarna: "43, 53, 63, 73 och vad gör du då?????" Men allt det där är fel. Min protes har en beräknad livslängd på minst 15 år, och sedan är den modulariserad, så man behöver bara byta den del som är sliten. Så stå på dig! Kram och lycka till!!

    SvaraRadera
  5. Hej!

    Jag fyller 51 år om två månader och har den 17 november förra året opererat bägge höfterna på en gång med THR vid Trelleborgs lassarett.

    Min höftartros har kommit till genom att jag haft en mildare form av höftdysplasi . Den har gjort att jag alltid haft ont i höfterna men ändå kunnat elitidrotta med kampsport (judo) tills för en femton år sedan. Från denna tid har dock min kampsportperiod varit över och artrosen allt mer tagit över mitt liv. Från att alltid ha haft ont i höften på grund av min höftdysplasi blev mina smärtor så svåra att jag från 2005 och framåt tagit smärtstillande: ipren 400 mg 1-2 tabletter per dag eller vid behov. Det var vid denna tidpunkt jag också kollade mina höfter hos vården och fick en förfrågan om jag inte ville operera mig eftersom de var kraftigt artrosskadade.

    Förmodligen hade jag kunnat fortsätta med att ta smärtstillande ett tag till. Min rörlighet har under de senaste åren dock begränsats så kraftigt i höfterna och jag har inte kunnat gå mer än något hundratal meter med flera stopp på vägen och höfter som låst sig. Jag har heller inte kunna lyfta fötterna mer än ca10 cm från marken, vilket gjort att jag fått svårt att komma upp på trottoarer och haft en rullande gång. Vidare har jag fått cykla stående eftersom orörligheten i höfterna gjort att jag inte kunnat sitta ner och cykla. Kort sagt, mina höfter var slut och det enda som återstod var rullstol. Min operation berodde således inte bara på mina smärtor, som jag lärt mig att leva med ända från barndomen. Se denna länk för en annan elitidrottare (Mary Lou Retton –olympisk mästare i gymnastik 1984) som också har en mild form av höftdysplasi och opererat sig vid 43 års ålder. Hennes gång är samma som min var, fast på bägge benen.

    Sju veckor efter operationen kan jag gå ganska obehindrat (har lite ont i knä och fotleder, förmodligen på grund av att de inte använts de senaste tio åren och måste anpassa sig till att jag går med dem) och jag har inte tagit ngt smärtstillande sedan julafton. Inte heller har jag haft några större smärtor hittills. Det gjorde faktiskt mer ont innan operationen höfterna än efter. Detta kan dock ha att göra med att jag anpassat mig till höftsmärtorna hela livet., tror jag.


    Jag kommer att återkomma med en rapport om utvecklingen för mig och mina nya höfter längre fram och hoppas att jag har gett något till dem som överväger operation i övre medelåldern, liksom jag gjort.

    Tomasz, Malmö




    SvaraRadera
    Svar
    1. Pratade nyligen med en hipsister, om vi visste någon som opererat båda höfterna samtidigt. Nu vet ju en. Ser fram emot att höra fortsättningen!

      Radera
  6. Glömde i mitt tidigare inlägg bif länken till Mary Lou Retton –olympisk mästare i gymnastik 1984 - som opererat sin ena höft och förmodligen kommer att få operera den andra.

    Här kommer tre länkar att ta del av angående henne:


    http://www.youtube.com/watch?v=sOyCIYqTm48

    http://www.youtube.com/watch?v=bny8CPukiRo

    http://www.biomet.com/patients/marylou_retton.cfm

    Tomasz, Malmö

    SvaraRadera
  7. Tomasz Striner16 januari 2013 17:32

    Efter min operation har jag tänkt mycket på varför det saknas uppföljning av dem som är unga och gjort en höftledsoperation. Hur kan det vara så att man skrivs ut från sjukhuset med ett par kryckor och orden lycka till och hoppas du klarar dig själv? Inte kan söka sig till ett forum där andra unga finns som utbyter erfarenheter om operationen, eftervård, problem etc? Endast får se patienter som är närmare sjuttio år, vilket får en att tro att man är ensam till att ha tvingats operera sig vid femtio års ålder.


    Som ung yrkesverksam person har jag uppmärksammat att de krav som ställs från min sida kring att ha fått nya höftleder skiljer sig från den vanliga patientgruppen höftopererade som har en ålder kring 70 år. Har kontaktat Reumatikerförbundet för att kolla om det finns intresse för en projektverksamhet där unga höftledsopererade får komma i kontakt med varandra (om de vill) för att utbyta info om rehab, tankar kring operationen etc. Tänker mig också att eftervård och annan hjälp som krävs efter operationen kan ingå i denna verksamhet, som även kan ha koll på den medicinska utvecklingen inom området som rör de som opererat en led i kroppen – alltså inte bara höftledsopererade. Får se om det finns ngt intresse för mitt förslag eller om jag är dum som tror att det är så.


    Tomasz, Malmö

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst finns ett behov för unga opererade att få kontakt med varandra. Det visar ju den här bloggens alla kommentarer, och alla de mail jag fått sedan jag startade den!

      Radera
  8. Har varit i kontakt med Reumatikerförbundet ang min ide. Detta är en organisation som finansieras med skattemedel och borde ha både förmåga och pengar att lägga på mitt projekt, Hittills har jag inte fått napp från ngn hos Reumatikerförbundet, vilket får mig att undra över vad det är för vits med intresseorganisationer som inte bryr sig om dem som berörs av deras verksamhet? Men det är väl som med stödorganisationerna som genom Uppdrag gransknings försorg avslöjats med byxorna nere vad gäller sin syn på vad som är barnfattigdom i Sverige? Medel till den egna organisationen är det enda som är viktigt här, oberoende vad som krävs för att få dem. Lova runt och hålla tunt verkar vara det enda som gäller här.

    Men än har jag inte gett upp och hoppas kunna fixa den verksamhet jag tor både behövs och är viktig.

    Tomasz, Malmö

    SvaraRadera
  9. Det verkar inte finnas något intresse för den verksamhet för unga höftplastikopererade jag efterlyst, Reumatikerförbundet har förklarat att de inte är intresserade av mitt förslag och hänvisat till vårdens ansvar för sina patienter. Jag har därför skrivit nedanstående insändare som visar på skillnaderna mellan samhällets resurstilldelning till två olika samhällsgrupper.

    Har även kontaktat de ledande partierna i Region Skåne för att pejla deras förmåga att se skillnaderna i resurstilldelning och få dem att reagera så att dessa utjämnas. Tycker inte att den arbetstagare som tvingats höftoperera sig ska stå utan stöd och själv behöva rehabilitera sig tillbaka till sitt arbete. De borde ligga i samhällets intresse att bry sig om denna patientkategori, åtminstone så pass mycket att de får hjälp och stöd efter sin operation. Får se vad som händer här. För egen del är det snart dags att börja arbeta igen efter två månaders sjukskrivning, kassan har meddelat att min sjukskrivningstid är över och att jag inte får förlängd sjukskrivning mer än om läkare kan motivera det. Eftersom jag får träffa läkaren först om en månad (tre månader eft operationen) blir det bara till att krypa tillbaks till jobbet.. Har klarat av all eftervård etc själv och nu är det dags att dra in nya skattemedel till samhällets fördelningsverksamhet. Kanske kan andra unga som opererar sig få del av dessa medel så att de efter operationen får hjälp tillbaka till ett normalt liv? Själv har jag bara fått en operation. Hjälpen har jag fått stå för själv.

    Tomasz, Malmö


    INSÄNDARE:
    Vissa politiker anger ofta att ett samhälles resurser är till för alla och att satsningar aldrig får innebära att grupp ställs mot grupp. Alla har rätt att få den hjälp de behöver för att få ett bra liv. Vad som menas med denna klyscha framkommer aldrig men låt mig få ge två exempel ur verklighetens Sverige idag.

    Det första exemplet utgörs av att den som genomgår en dubbel höftplastik operation i Region Skåne i normalfallet har rätt till ca fem dagars sjukhusvård. Därefter skickas patienten hem för att själv försöka rehabilitera sig tillbaka till sitt arbete. Varken eftervård eller annat stöd erbjuds, allt sådant hänger på patientens egen förmåga. Försäkringskassan kräver också att denne inom två månader från operationen återgår i heltidsarbete. De tidigare tre månadernas rätt till sjukskrivning anses idag som allt för generöst med tanke på den ”arbetslinje” som råder. Lika generöst anses det att få träffa en läkare för att få kontrollerat om operationens resultat är ok. Således är den första kontakten med läkare efter operationen fortfarande satt till tre månader, detta trots att den opererade redan två månader efter operationen ska vara tillbaka i arbete.

    Det andra exemplet har jag tagit ur en artikel från Kvällsposten, som nyligen på flera sidor låtit en grovt kriminell 20-åring få ge sin syn på tillvaron. Denne sitter för närvarande på en kriminalvårdsanstalt för att under en vansinnesfärd, bland annat, ha kört ihjäl en 60 årig man i Malmö. Då kriminalitet ses som en sjukdom i Sverige har 20-åringen rätt till att få behandling för detta samt för sitt missbruk. Således har det av vad som framkommer i artikeln inte sparats på insatserna han tar del av. Psykiater, kurator, vårdare eller vakter står alla till hans förfogande och ibland kan han även få utbyte av djupare samtal med andra intagna.

    Varför anses den som opererats inte behöva något samhälleligt stöd för att ta sig tillbaka i arbete när grovt kriminella får all möjlig hjälp för att komma tillrätta med sina problem? Var kommer allas lika rätt till samhällets resurser in i detta sammanhang?


    Källor

    1. Egen och andras erfarenhet av höftplastikoperation.

    2. http://www.expressen.se/kvp/korde-ihjal-goran-61---nu-berattar-ahmad-allt/

    SvaraRadera