Ovissheten och osäkerheten känns tung. Tillsammans med smärtor och det som kanske är biverkningar av Arcoxia känns livet aningen övermäktigt.
Jag har börjat få mer ont igen. Smärtan har också ändrat karaktär. Förut har det gått ganska bra att jobba, men nu får jag ont av att sitta längre stunder. Rätt som det är känns det som att få en kniv in i ljumsken och att lägga sig ner känns då som det enda alternativet, och det är ju inte så lätt när man är i en kontorsmiljö.
Sedan är jag så fruktansvärt trött. Och ledsen. Och jag vaknar mitt i natten av magont. Då får jag gå upp ett tag, och då brukar det lätta. Jag har också haft en mördande huvudvärk. Migränliknande. Fast jag har också känt mig spänd i käk- och ansiktsmuskler, så kanske är det någon form av spänningshuvudvärk.
I morgon ska jag på en tjänsteresa med flyg. Jag gruvar mig väldigt för att sätta mig i en flygstol som inte tillåter att jag hasar ner i sätet en liten stund, så som man kan göra vid skrivbordet eller i ett mötesrum. Och jag har redan avböjt en middag som äger rum på kvällen. Jag kan inte veta hur jag mår då, men jag längtar redan nu efter en skön hotellsäng med en liten kudde under vänster knä. Det kan nog bli bra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar