I know I never had the style or dash of Errol Flynn

16 dagar innan operationen

Oron för själva operationen börjar koppla mig i ett järngrepp.

Vid något av alla de tillfällen jag talat med avdelningssköterskan där jag ska opereras har jag frågat om jag får bli sövd under ingreppet. Hon svarade då "Nej, de vill helst inte söva utan du får ryggbedövning fast du får också en spruta så att du sover."

Men det har inte lugnat mig. Jag är väldigt rädd för att höra eller känna något eller bara ha någon slags medvetenhet under operationen. Jag har läst hurtiga artiklar: "Du kan lyssna på din favoritmusik under operationen." Det skulle inte fungera för mig. Jag lyssnar mycket på musik, men alltid för dess egen skull. Aldrig någonsin kan jag använda musik som distraktion.

Igår frågade jag en väninna som är gynekolog om varför man inte vill ge narkos under höftledsoperationer. Hon trodde att det var för att höftledsoperationer oftast görs på äldre människor, och de mår sämre av narkos än unga. Det tar längre tid för narkosen att gå ur kroppen, och de kan vara yra och få svårt att komma upp ur sängen under en längre tid efteråt. Och i fall det finns en sådan policy så kan den bero på just det, och i så fall "smittar" den policyn på mig som ung. Eftersom jag inte ska medverka under operationen kunde hon inte se någon annan anledning till att jag inte skulle få en narkos. Hon tyckte absolut att jag skulle kontakta sjukhuset och be att få prata med narkosläkaren och begära att få bli sövd.

Så idag ringde jag sjukhuset. Och narkosläkaren skulle ringa upp. Men... han eller hon.... har inte ringt.

Vårdcentralen har inte heller ringt angående gårdagens ärende.

Och när jag ändå ringde sjukhuset för att få tala med narkosläkaren så bad jag också att få prata med ortopeden som ska operera mig, för att få svar på lite andra funderingar jag har. Han - har - inte - ringt.