onsdag 9 december 2009

No more free steps to heaven It's no game

Operationsdagen

12.30 checkar jag alltså in. Det är precis så det känns, när jag kommer upp på avdelningen med min resväska, min förhöjningskudde till hemresan och kryckorna under armen. Jag blir välkomnad och visad in till mitt rum. Jag får eget rum!! Jag är ju väldigt tillbakadragen i sådana här situationer, så jag blir fantastiskt glad över att slippa dela rum med någon som kanske vill prata mer än vad jag vill.

Rummet är litet men praktiskt. En TV hänger i taket, och sängen är förstås höj och sänkbar i alla tänkbara vinklar. Ett nattduksbord på ena sidan, och ett mer funktionellt bord med larmknapp på andra sidan. En liten hall med ingång till duschrum, med handtag på alla väggar. En förhöjd fåtölj, ett litet bord, en extra stol. Ett fönster mot en innergård.

Jag får en stund på mig att packa upp och ska sedan duscha igen. Innan jag hunnit se mig omkring kommer ortopeden och ritar en stor grön pil på mitt vänstra lår. Efter duschen får jag på mig en sjukhusrock (en sådan där som knyts bak i nacken, och är.... väldigt öppen bak), långstrumpor och trosor modell större.

Nyduschad och klädd i detta kryper jag upp i sängen, och då kommer en sköterska in och ställer lite frågor om allergier och annat. Hon ska sätta en nål i handen, men kärlet spricker. Nytt försök mitt på underarmen, men ådran glider undan. Till slut hamnar nålen i armvecket och jag får dropp och antibiotika.

Narkosläkaren kommer in. Det är inte samma som jag talat med tidigare i telefon. Han skojar och är trevlig, och jag uppskattar hans försök att göra det trevligt för mig, samtidigt som jag inte har minsta möjlighet att ta in hans skämt.

Han berättar hur det ska gå till och snart märker jag att det är en ryggbedövning han beskriver. "Men jag ska ju sövas!!" Han ursäktar sig och säger att det vet han ju, och självklart ska jag det, och fortsätter att beskriva det scenariot i stället. I och med detta kommer oron igen. Jag ber om något lugnande och får det, men känner inget speciellt.

Runt 13.20 kommer två nya sköterskor och kör iväg med min säng, mot operationssalen. Jag hamnar i något som liknar en källare. Narkossköterskan kommer och frågar vilket ben som ska opereras. "Vänster" svarar jag. "Har doktorn ritat?" frågar hon. "Ja" svarar jag, och hon börjar leta efter märkningen på mitt högra ben och hittar inget. Jag känner mig plötsligt glad för att ortopeden ritade medans jag var med. Man läser ju ibland om att patienter blir opererade på fel sida, och detta med höger och vänster är tydligen lite svårt. Men det är ju rätt ritat, så detta ska nog bli bra till slut.

Jag får mer lugnande. Jag känner mig absolut inte lugn, jag känner ingenting av dessa mediciner. Jag känner att jag lyckas kontrollera mig själv, men inte att jag får någon hjälp med det av någon medicin.

Jag får flytta över på en smal operationsbrits och lägga mig på sidan med vänster höft uppåt. Britsen har ett litet bord ut från sidan där jag får lägga ut armarna som inför en tennisserve. Den har ett värmande underlag och det känns varmt och tryggt.

Sedan ändras stämningen. Hittills har det varit ett lugnt och kontrollerat tempo, men plötsligt känns det som om stressen ökar runt omkring. Det blir bråttom.

Jag rullas in i operationssalen. Stora lågt sittande runda lampor, uppbyggda av många små. Rymdskeppskänsla. Och nu är det bråttom. Man sliter och drar i mina armar. Man sliter och drar i mina höfter. Sliter upp rocken. Börjar spänna fast mitt bäcken i något som känns som ett skruvstäd. Berättar att en urinkateter ska sättas när jag sover och de pratar och pratar men jag kan inte lyssna, jag bara kämpar för att hålla mig lugn. De rycker i benet, det gör ont!!! Och då kommer paniken. Med full kraft. Och jag ropar att det gör ont! Och narkossköterskan skriker, i något försök att trösta "Men det är ju därför du är här! För att du har ont i höften, och nu ska du ju bli bra!" Och jag hatar henne för hennes korkade logik. Och jag hatar narkosläkaren för att han utsätter mig för detta och inte söver mig. Och så lägger de en mask framför mitt ansikte och säger att jag ska andas in syrgas och jag suger in så mycket jag kan och hoppas att de ljuger, att det är något annat så att jag bara får försvinna.

Och jag försvinner.

---

När jag vaknar är det i min säng igen, men i ett stort rum bakom halvt fördragna skynken, med en person vid varje sida som håller fast mina armar. Jag försöker komma loss, jag är livrädd och skriker, men vet inte vad. Någon säger "Vi ringer en anhörig" och jag hör att de pratar i telefonen. De räcker fram en lur och jag får prata med en anhörig som säger att "De säger att du inte förstår att operationen är över, men det är den, det är klart nu." Och det fattar väl jag med. Men jag har inte varit vaken förrän precis nu, jag har bara haft panik och varit rädd och brottats med några som hållit fast mig. Att jag inte visste om operationen var över eller inte - det var deras tolkning av situationen. Det var inte riktigt det som var "grejen" för mig.

Personalen är nöjd nu när jag har lugnat ner mig. Säger att det alltid är bra att få prata med en anhörig så att man förstår att operationen är över. Jag orkar inte förklara för dem utan är bara tyst. Och ledsen.

---

19.40 är jag tillbaka på mitt rum. Jag är mörbultad och matt, och kan med stor svårighet läsa mina meddelanden på mobilen. Texten hoppar upp och ner ungefär en halv centimeter, med en frekvens på kanske 3 gånger per sekund. Kan knappt läsa alltså, förstår ännu mindre vad det står, utan blandar ihop både högt och lågt av det som delges mig. I efterhand är mina svar komisk läsning, men T9 är en gåva till mänskligheten. Den som fick något från mig den kvällen kunde säkert gissa sig till ungefär vad jag ville ha sagt!

Jag har inte särskilt ont, utan just "mörbultad" beskriver nog bäst hur det känns. Och jag kan ju inte röra mig alls. Jag kräks dock. Det är inget otäckt illamående - inget magont, ingen sjukdomskänsla som vid t ex sjösjuka, utan plötsligt vill jag bara kräkas. Så då gör jag det i en fiffig liten påse med plastring, och strax är det dags igen. Det är bara vatten som kommer upp.

Vid 21.30 piggnar hjärnan till, och jag börjar se ordentligt Jag försöker titta på Idol. Det är fortfarande lite svårt att se ordentligt, men jag noterar att Tove åker ut.

Under kvällen känner jag ju att jag behöver få i mig näring, och vid 22.30 börjar kräkandet lugna sig, så jag får rostat bröd och nyponsoppa, men jag lyckas inte behålla det. Jag får hela tiden smärtstillande, och kanske är det det jag inte tål, som gör att jag kräks.

Jag ligger och försöker känna hur benet känns. Det känns i alla fall långt. Jag tycker att sängen är lite för kort. Har man huvudändan uppfälld så glider man neråt, och då tar det snart stopp i sänggaveln - med vänster ben. Betyder det att det är för långt eller ligger jag bara snett?

Till slut lyckas jag få i mig en macka, och jag somnar. Tre timmar senare vaknar jag av en fruktansvärd smärta. Alla muskler kring bäckenet krampar. Jag är så trött i resten av kroppen att jag skakar, men jag kan inte slappna av. Jag får smärtstillande spruta och det lägger sig efter en stund.

Mitt täcke är alldeles blodigt, så sköterskan byter det och lägger på ett nytt förband. Jag har dränage från såret, så det hänger en blodpåse på var sida av sängen som sakta fylls. Sköterskan berättar att hon ska tömma en av dem, och jag blir förskräckt när jag hör att hon häller ut närmare en liter blod!! Men det är inte blodpåsen, utan urinpåsen hon tömmer - jag har ju kateter. Vi skrattar gott åt detta lilla missförstånd från min sida. Den här nattsköterskan är min vän.

Sedan somnar jag om för en liten stund, runt 4.30 är klockan då.

2 kommentarer:

  1. Det går inte att bloggafrån iPhonen jag har
    med mig. Imorgon åker jag hem då ska jag berätta. Trist att du haft/har det så jobbigt. Jag har haft en lugnare tid. Å andra sidan ärju både ditt och mitt mål att berätta för andra och då ska ju varje blogg vara sann. Sköt om dig

    SvaraRadera
  2. Skönt att höra! Ser fram emot att läsa om hur du haft det, vilket förhoppningsvis bättre speglar hur det "ska" kännas!

    SvaraRadera