Efter sammanlagt ca 5,5 timmars nattsömn blir jag väckt 6.40 för mediciner, blodtrycks- och temperaturtagning. Blodtrycket är lågt. Jag har vanligtvis ganska lågt blodtryck, men nu är det lägre ändå. De kommer strax tillbaka för att ta ett blodprov och det visar bra värden.
Det har slutat blöda. Muskelkrampen från i natt känns, och jag är stel som en pinne. Det är ju inte så ofta man ligger så här länge i samma ställning heller, så det är kanske inte så konstigt.
Jag är vid gott mod. Operationen är över, och nu ska jag få läka och komma tillbaka till ett liv som förhoppningsvis fysiskt är lite bättre än innan. Och sköterskorna är verkligen snälla och gör allt för att underlätta för mig.
Frukost serveras! Just frukost är jag lite kräsen med, eller snarare konservativ. Jag vill ha Earl Grey te med mjölk, filmjölk och finskt surdegsbröd med pålägg. Detta är exakt vad jag får! Härligt! Och jag kan äta och kräks inte!
Efter frukosten tas syrgasen bort. Den har stått och bubblat betryggande i hörnet och via en slang under näsan givit mig frisk luft. Jag får lokalbedövning direkt i såret och sedan tas droppet och dränaget från såret bort, liksom urinkatetern. Vilket jag snabbt räknar ut betyder att de menar att jag hädanefter ska kunna gå på toa själv...
Vid 9-tiden kommer sjukgymnasten och hon och en sköterska hjälper mig att ställa mig upp med hjälp av en gåstol. Det går inte så bra. Det gör ont. Benet känns 1 dm för långt och jag svimmar nästan. De välter mig tillbaka i sängen och ytterligare en funktion hos denna förträffliga säng kommer till användning - de tippar den bakåt så att benen kommer upp och huvudet ner, och jag därmed får tillbaka blodet till huvudet. Jag har sedan tidigare fått små övningar att göra i sängen, och ska jobba ännu mer med dem: Vicka på fötterna, trampa och trycka ner knäna i sängen. Jag hann se att min fot pekade inåt, och sjukgymnasten berättade att det är en muskelgrej som måste tränas bort. Jag passade också på att fråga om man verkligen inte får simma förrän efter 4 månader, men behärskar man crawl är det jättebra träning så fort såret är läkt och man på ett säkert sätt kan ta sig ned i bassängen!
Narkosläkaren kommer förbi. Jag känner att jag kryper ihop i försvarsställning och har svårt för att prata med honom, men eftersom han mest fokuserar på mitt kräkande - och säger att om jag valt ryggbedövning i stället så hade jag nog sluppit det mesta av det - så blir jag ju tvungen att tala om hur hemskt allt var och att det var för att slippa precis just det där som jag sen tvingades vara med om, som jag ville bli sövd. Och han svarade att man inte söver tidigare för att det var så viktigt att jag kunde tala om att jag låg bekvämt med axeln, för ligger man fel på axeln i 1,5 timme, så kan man få nervskador. Och jag kunde bara svara att jag inte hade minsta kontroll eller intresse över hur axeln låg - jag hade panik. Det beklagade han förstås. Han berättade att jag precis efter operationen hade varit vaken och lugn, men sen blivit orolig på uppvaket. Jag har inget minne alls av något som hände innan uppvaket, så det vet jag inget om. Hans bild var också att jag på uppvaket sen inte förstod att operationen var över, och jag korrigerade honom inte, det kändes inte viktigt.
För övrigt var det många som tyckte synd om mig för att jag kräktes så mycket på natten, men det var inte så jobbigt som det låter. Det var mest att man inte fick i sig någon mat som kändes som ett problem. Illamåendet var lätt och gick över så fort man kräkts. För en stund...
Ortopeden kom också förbi. Jag klagade på paniksituationen, men det slog han ifrån sig eftersom han menade att det var en sak mellan mig och narkosläkaren. Jag önskade kanske att de jobbade mer som ett team. Jag frågade om längden på benet, och han sa att millimeterprecision var svårt, men att han sett till att det i alla fall inte blivit kortare än förut. Han mätte snabbt och tyckte att de såg ut att vara ganska lika långa. Sedan berättade han att min höftled var väldigt ful och att operationen därför varit väl motiverad, vilket kändes skönt att höra. Operationen var inte för tidig, och förhoppningsvis ska jag när jag läkt uppleva en förbättring.
Sedan började det bli dags för ett toalettbesök. Men det ignorerade jag!
Efter en väldigt god lunch - fisk med smakrik vitvinssås och riktigt fin kokt potatis, blev det dags för ett toalettbesök. Jag kunde inte ta mig till toan, så de rullade in en pottstol, och det gick bra. Nästa gång är målet att ta mig till den riktiga toaletten!
Jag fick inget besök denna första dag efter operationen. Det föll sig så, och jag hade väl tänkt att det nästan skulle vara skönt, men det kändes ensamt. Det var inte heller så många utöver de allra närmaste som hörde av sig. Det visade sig sedan att inte så många vet att man numera får ha mobiler på avdelningarna, och därför brydde sig ingen om att ringa. Min egen lärdom av detta är att jag i framtiden kommer att överösa mina sjukhusliggande familjemedlemmar, vänner och bekanta med sms, mail och telefonsamtal.
Under eftermiddagen kommer jag med hjälp av gåstolen iväg till toan i hallen. Kan borsta tänderna och tvätta ansiktet också. Och den käcka sköterskan säger glatt "Så bra, då blir det kryckorna nästa gång!" Fast det blev inte så.
Alla sköterskorna var uppmuntrande på ett härligt sätt. Fast det var lite jobbigt att de byttes av så ofta. Man fick förklara samma sak gång på gång, för att de frågade, men visste de inte egentligen, för allt stod väl att läsa i min journal? Sen hade de lite olika rutiner. En ville att jag skulle ha strumpor eftersom mina fötter var så kalla. Nästa sa "Strumpor! Bakterihärd!!". Den andra natten skulle man ha en trekantig kudde mellan benen - väldigt obekvämt. Men sen kom nattsköterskorna, och de vände raskt på kudden så den blev hälften så bred eftersom de insåg att så där kunde man ju inte ligga och sova. För en del fick man vara i fred på toa, andra skulle stå brevid och man fick inte gå därifrån själv. Men jag tyckte om dem allihop, utom kanske en som jag tyckte lite mindre om.
Vid 16.30-tiden släpper lokalbedövningen och jag får smärtstillande tabletter i stället. Middagen kommer in. Mustig fläskfilégryta med blåbärspaj till efterrätt. Maten är verkligen god här! Jag känner att den gör mig gott!
Får blodtrycket uppmätt igen, och det är ännu lite lägre nu. Inte alls felaktigt lågt, men för lågt för mig som är lång och med mitt mer normala blodtryck har problem med att det svartnar när jag reser mig. En sköterska tar samtidigt bort den sista ingången som sitter i handen. Den är satt under narkosen, och tejpad som en avsliten hälsena inför en bandymatch. Det tar 20 minuter för henne att få bort all tejp, och en del skinn följer med. Jag vet inte varför de gjort så, men kanske hade det med min panik efter sövningen att göra.
På kvällen är jag uppe på kryckor för allra första gången. En liten tur som kändes läskig men ok.
Och sen är det hajtema på svt2. Dokumentärer och sen filmen Hajen. Sämre kan man ha det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar