onsdag 9 december 2009

Slow Show

3 dagar efter operationen

Blir väckt 5.30 för att få smärstillande medicin. Tårna bränner som eld. Personalen som jobbar här har aldrig varit med om något sådant tidigare, men deras botemedel är klart: Jag måste upp och gå mer. Ja, jag gör vad som helst, för detta är på gränsen till det uthärdliga.

Efter frukost lättar smärtan i foten, men jag saknar nu helt ytkänsel. Nervcellerna brann väl upp i natt. Ändå har det lättat lite idag. Jag kan för första gången ta mig både ur och i sängen utan hjälp av sköterskan.

Det är dags för röntgen. De vill att jag ska klä på mig mina egna kläder, men det kan jag bara inte göra innan jag duschat, jag är alltför kladdig för det. Jag får låna en frottebadrock och får ta plats i världens minsta rullstol. Gjord för pygméer eller 90-åriga damer som mäter 1.45. Det gör ont att vika ihop mitt vänsterben men vad ska jag göra, det är bara att stå ut.

Att ta sig upp från rullstolen och upp på röntgenbädden tar sin lilla tid. Att sen få ner benet tar ytterligare tid, men röntgensköterskan väntar tålmodigt. Jag ser stjärnor.

Men snart är jag tillbaka på mitt rum och kan vila en stund och sedan duscha.

Ute i duschrummet upptäcker jag att min blodiga handduk ligger kvar på golvet sedan igår. Jag blodade ner den igår, och vad gör man när man vill ha en handduk bytt på ett hotell - jo man lägger den på golvet. Men ingen har städat här. Inte någon har varit inne i mitt rum och torkat golv eller gjort rent toaletten, som tyvärr inte är snygg, sedan jag kom i fredags vid 12.30. Idag är det måndag. Märkligt. Vilket hotell saknar städning i 3 dygn? Och detta är inget hotell, det är ett sjukhus!

Sjukgymnasten kommer på besök. Vi tar ett varv i korridoren och hon tycker det ser bra ut, fast det smärtar så för varje steg. Man ska gå med lika långa steg med båda benen, och kryckorna ska bara användas för balans, inte som stöd. Men så är det ju inte för mig, jag går ganska tungt på kryckorna. Sedan får jag små övningar att göra:
  • Håll i något stadigt och för benet bakåt. Stretcha i höftböjaren. Sträck på hela kroppen.
  • För benet utåt sidan
  • Drag upp knät

Och allt detta ska göras med rakt bäcken. Det är i höger, dvs i det icke opererade benet det känns mest, för det är det som ska lära sig att hålla upp bäckenet för det som varit mitt dåliga, låga, haltande ben.

Hon slår ihjäl en myt! Moderna höftledsproteser går inte ur led! Det står ju överallt att man resten av livet aldrig får böja höften mer än 90 grader, aldrig mer får sitta med benen i kors, aldrig mer får sitta i en låg soffa, aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer. Och man får inte ligga på sidan i sängen på jättelänge, för då kan höften också gå ur led. Men det stämmer inte! En modern höftprotes går när den väl är läkt inte ur led efter något som jag gör lugnt och sansat! Den kan bara gå ur led efter kraftig yttre påverkan, om jag t ex faller illa eller på annat sätt slår den ur led. Och ligga på den icke opererade sidan får man göra redan efter några dygn. Hon uttryckte stor irritation över all gammal information som fortfarande sprids till nyopererade patienter, som gör skada därför att de då begränsar sitt rörelsemönster alltför hårt, och därmed blir illa tränade i muskulaturen runt omkring. Och jag blir så otroligt glad! Jag ska få vara något lite normal i framtiden! Jag ska kunna hälsa på hos folk och sitta ner i en soffa vilken som helst. Jag blir så lättad!

Och efter lunch kommer den första av mina två allra käraste vänner! Det är ännu inte besökstid men hon är i huset av andra anledningar och jag frågar en sköterska om det går bra att hon kommer ändå, och det gör det såklart. Så härligt med sällskap!

Och när besökstiden börjar kommer den andra! Full pott på vänfronten idag!

Dagen går fort. Vi pratar om allt och ingenting. Jag får några promenader i korridoren i deras sällskap, som går ganska bra. Och jag får musik. Live. Unplugged.

Ortopeden kommer och visar röntgenplåtarna. Det ser bra ut, tycker han. Det ser hemskt ut tycker jag. Protesen är hur stor som helst, och går en bra bit ner i lårbenet. "Passar fint i lårbenet" tycker ortopeden. Han har hört om mina besvär med foten, och de ska nu höja dosen smärtlindrande ytterligare, och jag får stanna kvar en extra dag så att man ser att det vänder. Jag får också höjd dosering på smärtlindrande i det jag får när jag kommer hem. Troligen beror smärtorna på ett hematom, en blödning, som trycker på en nerv som går ner till foten. Kroppen tar sakta hand om hematomet så det ska försvinna efterhand. Det låter som en rimlig diagnos i mina öron.

När ortopeden är där knackar städpatrullen på dörren. Äntligen!! Men ortopeden ber dem återkomma lite senare.

Det gör de faktiskt. Städningen går på mindre än fem minuter. De våttorkar golvet och det blir en stor svart hög av smuts som dras runt med moppen. Men när jag sen kommer ut i duschrummet ligger min blodiga handduk från igår kvar på golvet. Det ingick väl inte i upphandlingen att de skulle plocka upp smutstvätt från golvet.

Vid sextiden ökar smärtorna igen. Kanske har jag varit uppe lite för mycket idag. Mer smärtlindring sätts in. Jag ska få en sömntablett på kvällen också. De har bestämt sig för att jag ska sova i natt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar