onsdag 9 december 2009

I don’t know why but I know I can’t stay

Fyra dagar efter operationen

Vaknade 1.30 efter något slags rekord - jag hade sovit fyra timmar i sträck! Hade väldigt ont, men inte så vidrigt ont som natten innan. Jag fick en smärtstillande spruta och sov sedan till 5.30 då jag fick smärtstillande tabletter. Somnade om ytterligare en gång och vaknade till doften av frukost 7.30.

Den goda nattsömnen hade sitt pris ändå. Jag var nog väldigt neddrogad, för på förmiddagen var jag hemskt trött.

Sjukgymnasten kom. Vi gick ut i trapphuset och övade att gå i trappa. Det gick bra och var inte så svårt som jag trott. Ett friskt ben och ett trappräcke klarar man sig gott med.

Lunchen var god, återigen. Lax med potatis och en kall vit örtsås. Bara en rätt har varit mindre lyckad. En kväll var det kronärtskockssoppa, och det låter ju hur gott som helst, men det var mest salt och klumpigt och jag åt faktiskt inte upp den.

Och städpatrullen kommer igen. De tar inte handduken denna gång heller. Men en sjuksköterska får sedan syn på den "Nej men titta här ligger ju en smutsig handduk!!" och så är jag äntligen av med den.

Vid 18-tiden kommer delar av min familj på besök! Härligt! De har med sig mer tidningar, och godis. Jag får sällskap på en promenad i korridoren också.

På kvällen får jag feber. Är trött och hängig.

Alla här säger åt mig att det ska bli så sköönt för mig att få komma hem i morgon. Jag tycker inte alls att det ska bli skönt. Såklart blir det skönt att vara tillsammans med min familj, men jag känner mig rädd att smärtan ska bli mig övermäktig, och jag förstår inte riktigt hur jag ska kunna klara mig själv i den grad jag måste heller. Eller hur jag ska orka ta tag i mitt liv igen, när jag mår så här. Ringa en sjukgymnast. Fixa mat. Enkla saker. Men jag har ingen ork.

Jag anar att min upplevelse av att genomgå en höftledsoperation och tiden efteråt, inte är representativ för hur det brukar vara. Jag har inte hört någon ha så ont som jag har haft, och de har överhuvudtaget varit piggare och kunnat gå och stå bättre redan andra dagen än vad jag kan nu. Och smärtan är ju något annat än själva operationssåret, det är ju klart. Men ändå. 5 dagar på sjukhus efter en så här stor grej - det är inte mycket. Och de flesta åker hem efter 4 dagar.

Bestämmer mig för att försöka klara dennna min sista natt utan sömntabletter, för sådana har jag ju inte hemma. Vill gärna klara mig utan smärtstillande spruta också, men så blev det inte. Vid 4 tiden på natten behöver jag den, och får den. Innan dess halvslumrade jag och låg och kände efter. Har mindre ont. Det blir allt bättre. Funderar en del på den där smärtgraderingen de vill att man ska uttrycka. "Hur ont gör det om 0 är ingen smärta alls, och 10 är värsta möjliga?" Jag har som mest sagt 6 tror jag. Men det var ju inte sant. För om man stoppar in en fot i en brasa, säger man 6 då? Nej, då säger man nog 10, och jag borde ha sagt 10, för det var så det kändes när det var som värst. Jag tror att jag är en typiskt artig jantelagsivrare, som inte vill göra för mycket väsen av mig. Utåt. Men i den här bloggen har jag berättat så som det varit.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar