Fem dagar efter operationen
Får in frukost, och slås för första gången av hur stressad personalen är. Sköterskan verkligen slänger in brickan. Fast det är väl också ett tecken på professionalism. När jag var riktigt dålig tog de sig all tid med mig som jag behövde. Nu är jag frisk och då prioriterar de ner mig.
Jag kan dock inte äta så mycket frukost för jag mår lite illa. Sköterskan tror att jag fått för mycket smärtstillande, och tja, kanske det, men smärtfri är jag ju tyvärr inte för det. Men jag är okej. Det kanske inte är helt fel att åka hem idag i alla fall.
Jag lyckas själv packa ihop alla mina saker, fast det kräver en del påhittighet. Och när det är klart är jag helt slut.
Vid 10.30 kommer min väninna och hämtar mig. På skakiga ben blir jag nästan omkullknuffad av en man som ska in i hissen medans jag försöker ta mig ut. Är det så det ska vara att gå på kryckor ute i verkligheten? Att man bara är i vägen och ett rundningsmärke?
Jag har min förhöjningskudde med mig och vi gör som det står i broschyren: Passagerarstolen långt bak, ryggstödet lutat och så baxar jag mig in. Det går ganska bra. Men vi upptäcker att gatorna är i dåligt skick. Varje litet gupp gör ont och min väninnas lugna körning skapar G-krafter i kurvorna som smärtar rejält.
Men snart är jag hemma.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar