onsdag 2 december 2009

A hundred billion bottles washed up on the shore

2 dagar innan operationen

Idag ringde narkosläkaren. Och jag hade laddat med argument.
Faktabaserade.
Känslomässiga.
Övertygande.
Underdåniga av rent taktiska skäl.
Med kopia till alla på varenda stor dagstidning som jag känner, och Janne Josefsson på Uppdrag granskning.

Han säger: "Du var orolig för operationen?" Och jag börjar. Och han nästan avbryter mig, men inte riktigt, för jag blir aldrig irriterad. Och han säger:

"Jag har tittat i din journal och du är helt frisk och mår bra. Och då är ryggbedövning och narkos helt likvärdiga metoder, båda fungerar lika bra, och ingen är mer riskfylld än den andra. Och det betyder att det är du som väljer."

Att sparka in en öppen dörr är ett uttryck som fått ett ansikte. Mitt. Och jag känner att jag måste förklara mig:

"Men det är för att jag är så rädd för operationsupplevelsen och för att höra ljud och för att jag fött barn med en ryggbedövning som inte tog och jag blev inte trodd....." och då avbröt han mig.

"Med den bakgrunden är det ju helt självklart att du ska ha en narkos, så det bestämmer vi här och nu."

Han berättade att man kan höra en del ljud när man har ryggbedövning för man är vid medvetande. Fördelen med ryggbedövningen är att man när man piggnar till fortfarande är smärtfri. När man vaknar från narkosen har man en del smärtor från operationsområdet, men dem kan man hantera på annat sätt.

Och jag ska få en narkos. Och för första gången sen jag fick operationsbeskedet är jag in i själen glad. GLAD. För jag ska få en ny höftled. Jag ska kunna gå. Sova hela nätter. Och jag är inte rädd längre.

2 kommentarer:

  1. Så skönt för dig då =)

    SvaraRadera
  2. Absolut. I ett slag blev jag en annan människa. Du skrev i en annan kommentar att du var nervös, och jag hoppas du snart får besked, information och argument nog för att känna dig trygg inför din operation.

    SvaraRadera