5 dagar efter operationen.
Och nu är jag hemma. Äntligen, tänkte jag skriva, men riktigt så känns det ju inte. Jag hade gärna stannat ytterligare en dag på sjukhuset.
Väl hemma blir det ännu mer uppenbart så fiffigt allt var ordnat på sjukhuset. Allt inom räckhåll, i rätt höjd, och handtag och greppytor överallt. Här är jag, och allt jag behöver, ständigt på flykt från varandra.
Den fasta telefonen ringde för ett tag sedan. Jag gjorde inte ens ett försök att gå och svara. Men det var nog någon som visste hur det var fatt som ringde, för det gick fram rätt många signaler, så visst hade jag hunnit.
När jag sedan tappar en krycka på ett för krycktappning olämpligt ställe, då inser jag att jag inte klarar mig själv. Jag måste be en anhörig komma och vara hos mig i morgon.
På ett märkligt sätt känner jag att hela min uppenbarelse är i vägen... Jag passar inte här och jag fungerar inte här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar