We are the dead

2 veckor och 5 dagar efter operationen

Vid 14-tiden på eftermiddagen får jag mer ont. Jag har fått en öm kudde att sitta på som jag aldrig haft förut, och det gör ont i själva höften när jag rör på mig. Jag ringer in till vårdcentralen som aldrig svarar men vars telefonsvarare som meddelar att jag fått en telefontid då de ska ringa upp kl 15.15.

Kl 15.13 ringer en sköterska upp som råder mig att genast åka till akuten.

Kl 16 är jag där. Jag frågar vid inskrivningen om jag kommit rätt. Man har ju hört så mycket om att man inte får komma till akuten i onödan, men hon menar att jag kommit rätt - jag ska till ortopedakuten och blir inskriven direkt.

Jag kommer snabbt in på provtagning. Blodtryck (det är normalt igen och inte så där lågt som när jag låg inlagd efter operationen!), blodets syresättning och tre provrör blod tar de. De tittar på såret men där ser man nu inget eftersom det är omlagt och de vill inte lyfta på det. Kanske är det en infektion, kanske är det ett hematom?

Pga halkan har de många patienter på ortopedakuten men sköterskorna kollar med ortopeden och får ok på att sätta mig i infektionskön i stället för i ortopedkön eftersom det akuta i mitt fall ju är att avgöra om det är en infektion eller inte. Jag blir jätteglad! Nu finns det chans att få en dan före dan-kväll hemma i alla fall!

Jag blir visad till ett nytt väntrum. Bara två patienter sitter där. Stolarna är hemska. Det börjar kännas rejält i höften nu, men kanske mest pga den obekväma sittställningen.

Efter en timme kommer sköterskan och visar mig till ett annat väntrum. På vägen dit går vi genom korridorer fulla med benbrott och blodiga skallar. Dantes inferno. Men i det nya väntrummet är det lugnt, bara 3 patienter sitter där. 2 till kommer in. Alla försvinner en efter en. På en tv-skärm rullar följande meddelande:

• Är du inte livshotande sjuk - gå till din vårdcentral i stället.
• Snittväntetid är nu 1 timme och 30 minuter
• 11 patienter har ännu inte fått träffa läkare
• De fem senast behandlade patienterna hade följande väntetider: 2 timmar 20 minuter, 1 timme 10 minuter, 1 timme 40 minuter ....

Efter en stund uppdateras meddelandet med att snittväntetiden nu är 1 timme och 50 minuter. 10 patienter har ännu inte fått träffa läkare.

Min höft värker nu ordentligt. Jag går upp och tar några steg, sätter mig igen, står upp, försöker sitta igen. Jag börjar bli ledsen och uppgiven. Jag kommer ihåg varför jag har min sjukförsäkring, det beror på att jag inte klarar av att ta emot vård så som den ser ut på allmänna sjukhus. Så här ser den ju ut. Tårarna börjar rinna. Ingen ser så klart.

18.30, alltså efter 2 timmar och 30 minuter blir jag visad till ett bås. Jag får en säng!! Underbart för min nu hysteriskt värkande höft. Sköterskan upplyser om att det nu bara är 2 patienter före mig i kön och att jag snart ska få träffa doktorn! Jag får nya krafter och största problemet är att det är svinkallt. Det är kraftigt kallras från ett takfönster.

Efter en stund blir jag körd till ett rum som alldeles uppenbart används för att gipsa patienter. Jag förstår då att jag blivit flyttat till ortopedkön i alla fall.

Kl 19 kommer en sköterska och kör iväg med mig igen, till ett odefinerbart rum mitt emot gipsrummet. Detta är mitt femte väntrum. Men nu ska doktorn strax komma. Det är bara 1 patient före mig i kön.

En tjej som brutit foten är kompis med ortopeden. Hon måste planera om sin skidresa och sitt jobb över julen och sätter igång med det.
En förvirrad äldre dam pratar osammanhängande.
En äldre dam som halkat har sitt omtänksamma barnbarn med sig.
Tre personer blir gipsade i mitt gamla rum.
Folk kommer och går. Mest går.

Men det kommer ingen doktor till mig.

Efter ytterligare en timme, kl 20, dvs 4 timmar efter att jag blev inskriven, går jag för att fråga hur länge jag ska vänta. En mycket irriterad sköterska i desken svarar att det är 1 patient före mig i kön, men att det kan komma fler. Någon ungefärlig väntetid kan hon absolut inte ge mig. En misstänkt infektion i en nyopererad höftled "är ju inte livshotande direkt". Ortopeden sitter bakom och sneglar och lyssnar, men säger inget.

Då säger jag att jag i så fall går hem. Jag säger att jag inte ifrågasätter deras prioriteringssystem, men jag förstår ju också att med deras logik så blir det aldrig min tur. Någon annan är alltid sämre.

Sköterskan fräser: "Ja men vad gör du DÅÅ då??? I morgon? Om din höftled är infekterad???". Jag vet inte vad jag svarar. Jag kämpar med gråten och kan inte argumentera. Vet inte vad jag ska göra i morgon om jag inte är bättre då. Vet bara att jag inte kan vara kvar där. Kan inte.

Jag går och hämtar min jacka. Sköterskan skriker efter mig "Vaddå, GÅÅR du nu???". Jag mumlar att jag gör det och haltar mot en grön skylt.

Den gröna skylten visar en utgång, men inte den närmaste. Jag irrar gråtande i till synes ändlösa korridorer med låsta hissar i 10-15 minuter innan jag hittar ut, och då är jag på något helt annat ställe än där jag kom in. En anhörig möter upp med bil och jag är hemma vid 21.

Väl hemma är låret svullet och stenhårt. Fortfarande inte rött eller varmt på ytan men det gör ont att stödja på benet, det är stelt och det går inte att sitta. Det kanske är ett nytt hematom. Det är i alla fall inte livshotande. Det är bra.