That's how we like it, and that's all we want

Jag har fått min operationstid!

4/12-09 ska jag opereras. Planören ringde idag och nu är allt på plats. Utom en liten detalj förstås - betalningen för alltihop.

Jag ringde nämligen till försäkringsbolaget där jag har min sjukförsäkring. De har hjälpt mig med alla tidsbokningar och agerat allmänt trevligt och professionellt. Jag tänkte att de kanske kunde hjälpa mig även med att få operationdatumet på plats. Men hon som svarade lät rent av förskräckt när jag berättade vad jag ville. För ingen operation får bokas in förrän försäkringsbolaget tagit emot operationsbegäran och godkänt den. Så hon erbjöd sig snabbt att se till att de skulle få in den, och sedan skulle ärendet behandlas.

Efter bara någon kvart ringde försäkringsbolagsrepresentanten upp mig igen och berättade att ortopeden skulle skriva operationsbegäran i morgon, och då skulle de förhoppningsvis ha den på fredag, och beslut kunde då tas i början av nästa vecka. Då först kunde operationen planeras in. Och orsaken till att jag fått vänta så på datumet var enligt henne just detta - att de på försäkringsbolaget inte sagt sitt ännu. Och det var ju ungefär det enda skäl jag inte fått höra...

Men någon timme senare ringde planören. Allt var på plats. 4/12-09 ska jag opereras!

Jag kommer att få hem en remiss för alla prover som behöver tas senast en vecka innan operationen. Sjukhusets labb har öppet 8-16 och man får gå dit på drop-in. Jag ska också få hem ett frågeformulär om MRSA - sjukhussjuka - och om jag svarar ja på någon av de frågorna så ska jag ringa planören igen. Spännande.

Jag berättade att jag kände mig okunnig och oinformerad och hon lovade skicka med en informationsbroschyr. Kanske hade hon ingen om just ocementerade höftledsproteser, men det var inte så stor skillnad mellan cementerad eller ocementerad höftled för mig som patient berättade hon. Se där. Man lär sig något nytt varje dag!

Och om operationen inte blir godkänd av försäkringsbolaget? Tja. Inte vet jag. Men jag har bestämt mig för att inte oroa mig för det. Jag har fått min tid. Jag ska nu våndas och fasa och vara nervös för operationen i lugn och ro, precis som jag önskat!

Please talk me out of this one

Det är något jag inte förstår.

Jag ringde planören idag igen för att höra om något datum för min operation blivit satt. Jag möttes av viss irritation. Hon menade att hon inte jobbade så många dagar på just den här kliniken, och därför hade hon inte hunnit ringa de andra som blivit bokade den 27/11 för att höra om de kunde byta datum.

Men varför ska hon ringa dem? Det är som om jag har någon slags förtur, som jag ändå inte har, eftersom hon inte ordnar saken. Om någon ringde mig inför en bokad operation, och bad mig byta datum, skulle jag bli väldigt upprörd, så jag kan absolut förstå om hon drar sig för en sådan sak. Men varför föreslår hon det?

Jag sa återigen att jag kan tänka mig ett datum i januari - det viktigaste för mig är att få en dag jag kan förhålla mig till. Och fasa i fred inför. Men det var otänkbart, så länge skulle jag inte behöva vänta. Då sa jag att någon vecka efter 27/11 också gick bra. Då utbrast hon "4/12? Kan du då? Då är det ju helt tomt!!" Jag svarade att 4/12 gick väldigt bra, samtidigt som jag förstås undrade varför hon inte föreslagit det datumet tidigare i så fall, och då kom nästa märkliga fråga: "Men... hur många dagar ska du ligga kvar efter operationen då...?"

Om jag visste det skulle jag inte skriva det här idag. Jag har ingen aning hur länge man ligger kvar efter en höftledsoperation. Jag vet ingenting om något.

Planören skulle bara ordna allt inför den 4/12, sedan skulle hon ringa mig klockan 14. Nu är klockan 19.30 och hon har ännu inte ringt.

Det är något jag inte förstår.

Electric blue

Att ha höftledsartros gör ont.

När årets upplaga av Idol drog igång, var där en deltagare som hette Tove. När hon sjöng höll hon upp händerna och spretade med fingrarna. Anders Bagge tyckte det var så charmigt.

När jag ligger i soffan en kväll, efter en dag då jag gått mycket eller kanske tränat - då har jag ett rörelsemönster lika charmigt som Toves. Det går inte att låta bli att spreta med fingrarna och skaka på händerna. Som en hattifnatt ligger jag där och bara väntar att smärtan i höften ska gå över.

Men jag har mer sällan ont nu. Sedan första besöket hos ortopeden tar jag Arcoxia. Det tog ett tag innan de hjälpte ordentligt, kanske två veckor, men nu fungerar de bra. Jag får sällan de där smärtattackerna, och jag sover mycket bättre. Jag har fått Alvedon också, men jag tycker inte de gör varken till eller från.

Fler än en av hundra upplever enligt Arcoxias bipacksedel "svaghet och trötthet". Jag hör till de utvalda. Jag är så trött. De otäckaste biverkningarna drabbar färre än en av hundra. "Depression" och "Nedsatt mental skärpa". Jag har lämnat hattifnattarnas rörelsemönster ifrån mig, men i stället närmat mig deras sinnesstämning.

Men jag har inte ont mer.

Because you're young

Jag väntar.

Väntar på att hon som planerar höftledsoperationer ska höra av sig med en tid till mig. En tid då de ska såga av mitt lårben. Fräsa ur det och stoppa in ett fäste för den nya lårbenshalsen och kulan. Fräsa ur mitt bäckenben och därefter lägga in en skål av plast där den nya ledkulan ska få sin plats.

Den 8:e oktober var jag på återbesök efter röntgen, och när ortopeden började med att visa bilden på min högra höftled förstod jag vad det betydde. Det betydde att den vänstra inte var som den skulle. Och så var det.

Jag blev erbjuden en höftledsoperation. Ville jag fundera hemma i lugn och ro? Eller ville jag bestämma mig där och då?

Jag bestämde mig där och då för att tacka ja till en operation. För jag längtade efter att kunna gå igen, och slippa all smärta. Smärta som även stört min sömn under snart ett års tid.

"När kan du då?"

När kunde jag? Det blev alldeles tomt i skallen. Vad händer på jobbet framöver? Ingen aning. Finns det något annat viktigt jag behöver tänka på? Vet inte. Det enda jag överhuvudtaget kom ihåg var att jag skulle på en konsert den 23/11. "Efter den 23:e November" hörde jag mig själv säga.
"Då siktar vi på den 27:e. Vår planerare ringer upp och bokar in dig."

Väl hemma känns den 27/11 som ett bra datum. Jag är glad att det inte blir tidigare, för jag behöver tid att ställa in mig mentalt. Jag är rädd för det här. Jätterädd.

Ingen planerare ringde, så efter en och en halv vecka ringde jag upp själv. Hon bläddrar i sina papper och säger sedan att hon nog ska kunna klämma in mig den 27:e. (Klämma in? Jag vill inte bli inklämd. Jag vill att de ska ha gott om tid bara för mig!) Men sen säger hon plötsligt att jag eftersom jag är så ung ju ska ha en ocementerad, och då måste ortopeden börja lite tidigare för att han ska hinna. Hon ska bara ringa upp honom och kolla att det är okej, och strax återkomma.

Ocementerad. Vad är det? Jag lägger ordet på minnet.

Strax ringer hon upp igen och säger att det gick inte den 27:e men jag får tid den 20:e i stället. Min skalle blir lika tom som sist men min konsert finns märkligt nog kvar i minnet och jag svarar "Nej det kan jag inte". Då säger hon glädjestrålande att då tar vi den 18/12 i stället! Jag ser mig själv rulla in hemma på en bår, dagen före julafton: "Hej barn, nu firar vi jul, vad härligt det ska bli!!"

Jag tackar nej till 18/12, då får det nog bli i januari i stället. Då ber hon att få återkomma. Hon vill ringa de andra som ska opereras den 27/11 för att se om någon av dem kan tänka sig att byta till 18/12. Men vem vill operera en höft precis innan jul? Om det är något man kan klara med en trasig höft så är det möjligen att fira en jul som någon annan har fixat inför. Men inte vill man vara nyopererad. Väl? Men vad vet jag?

Jag vet ingenting om hur det är att operera en höft. Och därför vill jag nu berätta om min höftledsoperation. För att någon annan kanske kan ha nytta av att höra hur det kan vara. Hur det var för mig.

Hur det är.