måndag 8 februari 2010

It's a matter of life and the way you walk

2 månader efter operationen

Idag var jag på återbesök hos ortopeden som gjorde operationen. Han mätte mina ben med ögonmått och konstaterade att de var ungefär lika långa, inte noggrannare än så alltså. Han menade att ben aldrig är exakt lika långa så det inte var nogrannare än så. Får man ont mäter man noggrannare och lägger i en liten klack i ena skon.

Han konstaterade att ärret såg bra ut, att det började dra ihop sig. Jag ville fråga om svullnaden, men kände mig löjlig. Som om jag var fåfäng. Vilket jag naturligtvis är, trots att jag inte hade så snygga lår innan operationen heller. Hade mitt andra lår varit perfekt hade jag kanske vågat, men jag har ju "ridbyxlår" där med, men förstås inte lika markerat som den bulle jag nu har under operationssåret.

Jag frågade dock om min tappade ytkänsel i foten. Och han hade inget bra svar. Det var väldigt ovanligt, och inte mycket att göra åt. Det var troligen ett hematom som tryckt, eller så hade operationen på något annat sätt stört den nerv som går ner till foten. Som sagt var det inte mycket att göra åt, inte farligt, och det skulle förmodligen bli bättre, även om sådant tar lång tid. Att man inte har ytkänsel under operationssåret är däremot helt normalt, och den kommer tillbaka men även det tar lång tid.

Han påminde mig, med viss skärpa, att jag fortfarande ska vara försiktig i rörelserna eftersom jag ännu är att betrakta som nyopererad. Jag vet inte vad som triggade honom till den kommentaren, men jag som tycker att allt går lite långsamt sög ändå tacksamt åt mig av den.

Och eftersom jag fått höra lite olika teorier om hur lätt en protes går ur led så frågade jag då också lite om det, men jag fick inget tydligt svar. Han menade att i tre månader ska man vara försiktig. Sedan kan man själva prova sig fram, och känna efter. Olika personer blir olika rörliga, och man lär sig sin gräns med tiden. Han testade min rörlighet och tyckte den var väldigt bra för att vara så nyopererad. Jag tog på och av strumpan medans vi pratade och väntade mig nästan en åthutning, men det kom ingen - så det var tydligen okej i alla fall!

Jag frågade också om min högra höft. Är den också drabbad av artros? Han tog upp bilden och skärskådade den. Jag har en liten, liten förtätning i bäckenbenet ovanför leden, men allt brosk är intakt. Så den ska fungera i många år till.

Han berättade också att min protes beräknas hålla i 15-20 år. Och när den ger sig, då är det förmodligen plasten som slits. Och protesen är modulariserad, så man kan byta bara plasten! Eller plasten och kulan! Den del som vuxit fast i benet sitter perfekt på mig, och behöver troligen aldrig bytas ut!

Jag fick ingen ny återbesökstid, men får däremot komma en gång till senare i vår om något händer, eller om jag har frågor om något. Jag fick också en remiss till ett CRP-prov som en extra säkerhetskoll att allt är bra. Det är ett blodprov. Vad det visar? Har ingen aning. Där var mina krafter slut. Orkade inte fråga mer. Men nöjd gick jag därifrån.

7 kommentarer:

  1. Det låter ju som goda besked. Känsel under ärret har inte jag heller. Har du några andra besvär av foten än avsaknaden av känsel?

    SvaraRadera
  2. Nej, förutom känselbortfallet är foten okej.

    Har förresten slagit upp CRP. Det är väl vad man kallar "att ta sänkan": C-reactive protein (CRP) is a protein found in the blood, the levels of which rise in response to inflammation.

    SvaraRadera
  3. Va roligt att resultatet va bra :) Jag har inte heller nån känsel under op. ärret. Jag frågade om svullnaden-bulan som du talar om.( Jag har samma bula) Det lägger sig med tiden. Min har blivit lite mindre nu sista 2 veckorna-men den e där ännu..Men det kan ta några månader mena min ortoped.

    CRP tar man oftast för att utesluta infektioner. Ett förhöjt CRP indikerar oftast på en infektion i kroppen (det kan dock vara normalt vid mindre infektioner, men vid större stiger det alltid). CRP kan oxå visa om det finns nåt annat i kroppen som inte ska vara där-sjukdomar mm. Igentligen så mäter det produktionen av "poliserna" i kroppen-som börjar arbeta när kroppen försöker göra sig av med nåt som inte hör hemma där.

    I ditt fall skulle jag tro han vill ha det svart på vitt att du inte har nån infektion i benet-med tanke på at du hade din episod när du fick feber och antaligen hade en infektion.

    Det där med gränser märker du nog. Jag har iaf märkt det. Det mesta fungerar bra. Men här om dan så skulle jag bära upp tunga lådor i trappor..ojoj va ont jag fick. Så att bära saker va nåt som för mig inte var så toppen. Springa kan jag däremot ;) Å att göra sit-ups får jag ont i svanken av.

    Men skönt att resultatet va bra. Skumt att du sku va försiktig i 3 månader..jag fick göra allt jag ville efter 2...E väl kul skillnaden där igen. /Johanna

    SvaraRadera
  4. Hej på er, om ni finns kvar där ute!
    Jag är en 37-årig man som nu skjutit upp operation under 9 års tid. Men nu börjar jag ledsna på stelheten, smärtan, rörelseinskränkningen, den dåliga magen (av Arcoxia?) och främst att jag inte kan göra allt som döttrarna vill att jag ska göra med dom.

    Jag har godkännande av ortopedläkaren att beställa en operation när jag känner att jag inte står ut mer. Börjar känna så nu!

    Men vad jag undrar så pratar ni om era olika kulor och så - vilken sort rekommenderar ni till mig om jag vill kunna bli aktiv igen som jag var för 9 år sen? Helst skulle jag vilja kunna börja springa så smått igen, som jag älskade när jag var aktiv (=innan artrosen blev känd).

    Jag känner mig nervis inför att ta steget, när jag läser på bloggen. Får rysningar i kroppen att tänka på ingreppet och risken för att det ska gå fel!
    Nog för att det verkar gå bra för er tre!

    Men jag måste välja att leva nu, med mina barn o fru, inte sen när vad som helst kan ha inträffat.

    Tack för att ni delar med er av bloggande och i kommentarer, det ger bra inblick i vad som väntar!

    /Peter

    SvaraRadera
  5. Japp, jag är i alla fall kvar, om än sällan med min höftledsoperation i tanken längre.

    Arcoxia är hemskt. Att ha ont är hemskt. Att vara stel är hemskt, men framför allt är det hemskt att inte kunna göra allt man vill med sina barn.

    Det är många som sagt till mig att min blogg varit för hemsk. Men min tanke med den var att den skulle vara helt ärlig och inte så där käck som man ofta hör. Och kanske hade jag det besvärligare än andra. Nu efteråt har jag t ex tack vare samtal med sjukgymnaster och naprapat förstått att det nog inte var bara en blödning som kom att trycka på en nerv till foten, utan att det var en större skada, ett diskbråck troligen. Det gjorde troligen också att jag blev försvagad i det opererade benets muskler, så att rehabiliteringen blev mycket svårare än för andra.

    Med realistiska förväntningar på att tiden just efter operationen kommer att vara lite besvärlig, så tror jag du kommer att klara den tiden galant.

    Och idag... 1 år och 8 månader efter operationen... Jag kan inte nog beskriva hur GLAD jag är att jag gjorde det! Jag mår så bra!!! Jag kan gå precis hur långt jag vill. Jag går på olika typer av aerobics och dynamisk yoga. Jag har aldrig ont. Det finns inget jag inte kan göra! Jag springer dock inte. De sa till mig "du kan springa efter bussen men inte som motionsform, för stötarna sliter på protesen". Jag har accepterat det, för jag har ingen lust att operera om mig tidigare än nödvändigt. Men du kan ju höra med ortopeden om vad olika sorters proteser klarar.

    Lycka till!
    Kram!

    SvaraRadera
  6. Hej och tack för svaret!

    Låter ju kanon att du numera är helt återställd!
    Det gör så att jag blir än mer övertygad om att jag ska beställa operation!

    Vad hette din slags protes?
    Å råkar du veta vad för slags protes den här Johanna, som kommenterat många gånger i din blogg, har fått? Hon verkar ju ha en annorlunda typ än din och Annas. Hon verkar ju kunna göra vad som helst!

    Jag ska fortsätta läsa igenom din blogg i tidsföljd, är i februari 2010 nu, så jag vet vad som kan vänta och hur man kan komma att må efter op.

    Bra initiativ med en ärlig blogg i ämnet. Det är bara bra att se den nakna sanningen, ifall det skulle hända en själv!

    Tack än en gång för en bra blogg!

    Jag ska läsa på rejält innan jag tar kontakt med ortopeden, så att jag inte kan bli vilseledd iaf.

    /Peter

    SvaraRadera
  7. Tack! =)

    Jag kommer inte ihåg vad min protes heter, men det är ingen ytersättningssprotes (Heter de så? De med ett stift som går in i lårbenshalsen), utan lårbenshalsen är borta och ersatt av en stång som går ner en bra bit i lårbenet. Kulan är stor. Allt är ocementerat - fastvuxet med andra ord.

    Min ortoped förfasade sig väldigt över ytersättningsproteserna för ha tyckte inte de var tillräckligt utvärderade innan de sattes in på många. Han tror att det riskerar att bli många omoperationer av dem som nu opereras.

    Däremot har jag en bekant med en sådan protes och han spelar innebandy i alla fall. Någonstans har jag läst att man lättare bryter lårbenshalsen om man ramlar med en sådan. Men jag är långt ifrån expert på området, så fråga på.

    Johanna tror jag har en sådan som jag som gick ner i lårbenet, men med liten kula. Om jag inte minns fel hade hon också en större bit ersatt i bäckenbenet, för hon var väldigt dålig innan operationen och bäckenet hade på något vis deformerats.

    SvaraRadera