måndag 22 februari 2010

Someday soon I'm gonna leave this wicked circle

2,5 månad efter operationen

Idag hade jag tid hos sjukgymnasten igen. Jag fick ett ännu tuffare träningsprogram. Ännu mer fokus på det opererade benet, och högre belastning i alla övningar. Nu ska jag ner på golvet också för övningar med fötterna på en pilatesboll som tränar baksidan.

Jag klagade över min gång - att jag faktiskt inte kan gå. Hon granskade mig noga och sa att jag faktiskt gick väldigt konstigt. Något som jag nog lagt mig till med under tiden jag hade ont, innan operationen. I stället för att röra benet så drar jag upp höften. Detta gör jag mest markant med det opererade benet, men även med det friska.

Jag har aldrig tänkt på hur jag går, och nu när jag ska göra det så är det SVÅRT. Man ska hålla höfterna rakt, pendla med benet i höftleden, hålla in magen och kraftigt skjuta ifrån med rumpan. Jag undrar om jag någonsin gått så.

Att gå är också att balansera. Jag fick gå på en linje och lyfta fötterna högt över koner som hon ställde ut. En annan övning är att ställa sig i en trappa och finna dragläget i rörelsen då man lyfter sig upp till nästa steg.

Så nu ska jag lära mig gå. På detta konstiga vis, som känns så märkligt!

5 kommentarer:

  1. Hur kändes det efteråt, det låter väldigt tufft för dig. Jag försöker varje dag gå som "innan". Jag avundas människor som släntrar fram och inte behöver tänka på hur de går. Det känns som en evighet sedan. Trappövningen verkar också tung, det är ju precis i dragläget som det känns som att man inte orkar hålla kroppstyngden på ett ben - om man inte har en särkild bra kvart på dagen. Trappor känns ändå som att det kommer att gå förr eller kanske lite senare. Det känns som om vintern har fördröjt hela rehab-tiden, jag hade sett framför mig barmark, lite varmare ute - nästan lite vår med fågelkvitter (de kvittrar ju ändå de små tokarna, fryser de inte?)- och vad ser jag - snö, snö, snö, kallt, kallt, halt, halt.... Inte undra på att man undrar på när man skall känna sig hel igen kroppsligt och faktiskt också humörmässigt. /m

    SvaraRadera
  2. På kvällen hade jag väldigt ont, men idag är jag tillbaka i "stel och lite stum".

    Precis - det är målet: Att släntra! Eller "to strut" - så där som bara John Travolta kan! =)

    SvaraRadera
  3. 22 åringen här igen som opererads 11/1. igår (på min 6 veckors dag) gav min sjukgymnast mig order om att gå utan kryckor inne, det går helt ok men jag går ju ganska konstigt. folk frågor om jag inte är glad och om det inte känns underbart men hur ska jag kunna känna så tills jag kan leva helt "vanligt" igen? jag längtar så efter våren, värmen och gator man kan gå på och känner igen mig så mkt i det där med gången - har jag någonsin gått så där med spänd rumpa och mage? hm! det är bara att kämpa på och veta att man inte är ensam (och att det kunde varit värre...)

    SvaraRadera
  4. Jag undrar om det är bra att sjukgymnasterna bestämmer (ger order) om vad man skall göra - jag tror att man känner att nu är jag redo för att släppa en krycka, släppa två kryckor - inne eller ute. Plötsligt har man gjort något utan att tänka först på att "jag måste ta min krycka" därför att det känts rätt. Så har i alla fall jag gjort och jag är opererad den 7/1 (jag är 64). Går utan kryckor inne, men med en krycka ute. Mitt bästa gångträningstips är att åka till en stormarknad - där finns långa gångsträckor att öva gång på. Lägenheten är för liten och ute är det vinter. Hanna - du har haft ont innan - nu är du opererad - nu skall du bara läka och kan det bara bli bättre och idag har det nästan varit vårväder här i Götet. /monika

    SvaraRadera
  5. Kroppen tycks kunna lägga sig till med vilka olater som helst utan att bli upptäckt =) Hoppas att det går bra att få till gången nu.

    SvaraRadera