tisdag 2 mars 2010

When I was young I thought it'd be about tearing off the shirt, cutting up the chest, handing over the heart to the one that you love

3 månader efter operationen

Jag fick en kommentar från Anna som jag började svara på i kommentarsfältet, men det växte till ett eget inlägg. Hon skrev att det är tråkigt att jag är så nedstämd, och jag har funderat en del över det.

Jag vet inte om jag är så nedstämd... Egentligen tycker jag inte det.

Jag försöker beskriva mitt liv så som det är ur ett höftledsperspektiv. Sen finns det ju andra delar av mitt liv som spänner mellan bottenlös avgrund och stunder av ren lycka. Det kanske smittar av sig här och där i min blogg, även om jag försöker utelämna det.

Och går jag åter till höftledsperspektivet så kan jag nog tycka att jag hade felaktiga förväntningar. Själva operationen, smärtorna jag fick i foten, och den extrema hjälplösheten efteråt var inget annat än en chock, som kändes som om den aldrig skulle ta slut. Men allt det där har jag lagt bakom mig nu.

Ska jag beskriva känslan jag har nu med ett enda ord, och då alltså ur ett höftledsperspektiv, så blir det nog "irriterad". Jag är irriterad över att jag inte kan gå bättre. Jag blänger på snön som aldrig slutar falla, och muttrar över isfläckarna på trottoarerna.

Men om jag får välja ett ord till så blir det absolut "längtan". Jag längtar efter att kunna gå långpromenader. Vandra en bit på en vandringsled. Gå på en konsert utan att behöva planera allt runtomkring i detalj. Städa bakom toalettstolen utan att det blir ett projekt. Få sluta tänka på hur jag rör mig. Sitta i skräddarställning på en picknick, eller förstås ännu hellre på en klippa vid havet. Bara vara så som jag vill vara.

Och i allt övrigt så tuffar livet som höftledsopererad på.

4 kommentarer:

  1. jag skrev just en kommentar på annas blogg men så läste jag det här och var tvungen att kommentera här med! jag har (stundtals) mått riktigt uselt psykiskt efter min operation för 7 veckor sen. redan innan jag opererades kom jag i kontakt med en ortopedkurator genom min ortoped på karolinska för att jag var i ett sådant upprivet skick (även fast jag haft problem i 10 år med min höft kom den situation som ledde till min protesoperation väldigt akut). denna kurator har jag sedan gått hos och fått prata av mig med om allt vilket har varit toppen för mig! jag vet inte riktigt vad jag ville med denna kommentar men...nu vet ni iaf hur jag haft det! /22åringen

    SvaraRadera
  2. Vad du ville med kommentaren? Det var mycket värdefull information som du delgav oss i alla fall. Att det finns ortopedkuratorer! Det visste jag inte, men en sådan hade jag med all säkerhet mått bra av att träffa inför och även efter operationen.

    Jag läste din kommentar på Surbenet. Ha det så jättebra på kalaset! =)

    SvaraRadera
  3. En proffspratare skulle nog kunna vara bra för oss alla. Att få tala om sina förväntningar och farhågor både innan och efter med någon som har både ortopedisk och kurativ kompetens borde ingå i alla landstings utbud.

    SvaraRadera
  4. Tänk om någon från sjukhuset ringt en gång i veckan och hört efter hur det går med rehabiliteringen och hur mår du - det hade varit skönt. Kunde ha givit tips och sagt att detta är helt normalt och du kan pröva att göra så här och om det blir riktigt tungt kan du ringa - det hade varit något. Det enda som är planerat är att sjuksköterskan skall ringa mig om tre månader för att höra om jag behöver en tid hos ortopeden - tycker jag inte det är det väl klart tror jag att de menar. Men, vad som varit ett fantastiskt stöd för mig har varit era bloggar och att jag också kunnat skicka en kommentar och få respons, tack, tack, (Opree och Anna m fl)! Även i era bloggar har flera personer (som 22-åringen m fl) också bidragit med erfarenheter. 8 veckor i morgon, torsdag. /monika

    SvaraRadera