There's an ordinary world somehow I have to find

5,5 månad efter operationen

Tiden går och jag försöker att inte tänka så mycket på mitt numera hatade ben. Men det är svårt. Ibland har jag ont och det är klart att det inte är roligt. Mest när jag går, men ibland kan jag sitta på ett möte och utan att tänka på det bara byta ställning, och då kan det hugga till ordentligt i benet. Och min omgivning kommenterar både när jag haltar, och när jag inte haltar. Jag har blivit min höft.

Jag har tillfälligt slutat styrketräna och kör bara kondition. På onsdag ska jag träffa sjukgymnasten för att se hur jag ska göra framöver. Någon föreslog att jag borde prova en sådan där bentäthetshöjande vibrationsmaskin, men det känns inte som något jag vill prova nu i alla fall.

Innan jag blev dålig i höften, 2008 och tidigare, hade jag ganska bra kondition och hyfsat starka ben. På gymmet där jag tränar, sitter det en lapp brevid roddmaskinerna: "Roddutmaning kvinnor: 2500 m - 11 minuter". Innan artrosen försvagade mitt vänstra ben var denna roddutmaning jobbig, men jag klarade den. Men roddmaskinen var en av de första grejorna som inte fungerade när jag blev dålig i höften, så jag har inte rott på länge. För ett tag sedan kommenterade Monika här på bloggen att hon börjat ro efter operationen och att det gick bra, och då provade jag. Och visst kan jag ro igen!

Och sedan dess har jag sneglat på den där lappen... Och försökt. Och inte lyckats. Och tänkt att När.... När jag tar 2500 m på 11 minuter, då är jag tillbaka. Då är allt okej igen.

Idag tog jag den. 2512 m på 11 minuter. Always and Forever med JJ72 i öronen (låten är 4 1/2 minuter lång så man får ta sig tid att trycka repeat två gånger), motståndet på 8 av 10. Då gick det!

Så det är kanske okej nu.

Jag ska i alla fall röja källaren idag. Sånt gör inte konvalescenter. Men jag gör det.