söndag 12 september 2010

I'm feeling less than perfect

9 månader efter operationen

Det är väldigt bra med den här bloggen, för när jag läser förstår jag ju att det går framåt. Och jag märker ju att det faktiskt blir lite bättre, men jag vet inte hur tålmodig jag ska vara. Jag har tvekat fram och tillbaka om huruvida jag ska ta kontakt med ortopeden igen, för att se om det går att göra något åt smärtan som protesen ger i lårbenet, eller inte. Men jag har inte gjort det än i alla fall.

För två veckor sedan gick jag en mil på stadens hårda gator. Och dagen efter blev det 6 km. Och det gick ganska bra! Och den här helgen gick jag i skogen i flera timmar och plockade svamp. Bara när jag skulle klättra upp ur en grop råkade jag bända till lite, men det gjorde ont där och då, och inte efteråt.

Men ska jag springa till tåget, bara några steg på perrongen innan dörrarna stängs, då förvandlas mitt vänstra ben till ett robotben i stål, fäst direkt i hjärnstammen, helt utan dämpning. Det är helt omöjligt att springa ens ett par meter.

Så jag vet inte. Ska jag vara nöjd?

32 kommentarer:

  1. Ska du vara nöjd? Hur svår är inte den frågan. Vilket är alternativet blir ju följdfrågan. Jag förstår i alla fall precis känslan av att inte känna sig "som förr" och besvikelsen det innebär. Å andra sidan är det, åtminstone för mig, ganska många år sedan jag kände mig "som förr" och med tilltagande ålder kanske vi får acceptera att vi inte är felfria =P Ibland brukar jag tänka på att de flesta jämnåriga har nåt fel; högt blodtryck, gallbesvär, ledbesvär, skilsmässor, tonårsmonsterbarn eller annat.

    Ta kontakt med ortopeden om du vill, du kan inte förlora något på det. Lycka till!!
    /Anna

    SvaraRadera
  2. Jag fick ny högerhöft för ca 4 1/2 år sedan. Började med PT (Personlig tränare) för ca 7 månader sedan
    2 tim per vecka med sommaruppehåll.
    Det är en tuff träning och jag är totalt slut efter varje pass.
    Balans, rörlighet, styrka har utvecklats i raketfart.
    Jag kan i princip springa (fast än man inte får)På löpbandet blir det mjuka stötar.Om musklerna aldrig får vänja sig vid springsteg blir det förödande
    när man någon gång helt enkelt måste!
    Man kanske blir tvungen att springa i vissa stunder av livet. (Jagad av en yxmördare ........)
    Nu vet jag att jag kan springa. Det skulle vara kul att komma i kontakt med "höftisar" som har liknande erfarenhet av sin träning.

    SvaraRadera
  3. Precis! Jag undrar hur alternativet ser ut. Kan jag förvänta mig att bli helt bra? Så att jag inte känner någon större skillnad mellan protesen och den naturliga höftleden jag har kvar på andra sidan?

    Jag är 44 år och vill inte sätta någon åldersgräns på när man måste sluta önska sig hälsa och lycka.

    Och mitt egenskapade "problem" är ju att jag inte vill höra av mig till ortopeden. Jag vill inte se det där sjukhuset igen! Och skulle jag kontakta honom skattar jag sannolikheten att han bara säger: "Ge det mer tid" till ungefär 100%.... Därav min tvekan.

    Och till dig "Anonym" så finns det en del om träning i kommentarsfälten till denna blogg! Vi är några stycken som kämpat enligt lite olika filosofier, dock inte så långt efter operationen som du kommit. Det låter härligt att du kan springa! =) Berätta gärna hur det går framöver!

    SvaraRadera
  4. Anonym 13 september 2010 16:59 har nu ett namn: "Musiclover"
    Jag var väldigt osäker innan jag började med PT.
    Jättetuff balans träning, utfalls steg hur långt som helst,
    varierad styrketräning etc.
    Första veckan hade benen fått en jätteomgång av varierad och
    tuff träning, så att jag knappt kunde gå.

    Jag hade lika ont av träningsvärk i det friska benet.
    Det jag upptäckte hos mig, var att det handlade till stor del om rädsla.
    Jag var skitskraj över att använda höften och benet på ett normalt sätt.
    Nu 7 månader senare av intensiv träning, så har min kropp tagit till sig
    av den här behandlingen.

    Att gå hos en PT kostar sina slantar. För mig är det värt varenda krona.
    Det jag har lärt mig är att lyssna på kroppen,
    vara snäll mot musklerna, men också visa vad man vill med sin kropp.
    Vi tål oftast mer än vad vi tror!

    Till sist: Jag har full förståelse för dom som inte vill gå in i
    en sådan här tuff träning.
    Jag hade ingen tanke på det här dom första åren efter operationen.
    Det är en kombination av psykisk och fysisk
    utveckling hos mig under ca 4 år, som gör att jag unnar mig det här.

    SvaraRadera
  5. Vad har du för typ av protes?

    Jag blir jätteglad av att höra det du berättar! Att det är en träningsfråga - inget annat!

    SvaraRadera
  6. Jag har en ABG protes. (Ej ovanlig idag)
    Om min träning:
    Det blir en avvägning mellan att utveckla muskulatur och att inte slita ner protesen.
    I träningen undviker vi alla hårda stötar mot höften.

    Vi jobbar mycket med sk. "Dynamisk rörelseträning".
    Springstegen började vi träna utomhus (första gången i juni ) med snabba korta pass i uppförsbacke.Det stöter inte lika mycket som att springa på plan mark eller nedför.
    Visst fick jag ont. Men smärtan avtog 2 dygn senare.
    För ca 2 veckor började vi på löpbandet. korta snabba steg (15sek) med kort vila. totalt i ca 10 min. Före springandet har vi "Dynamisk rörelseträning" i 20 min sedan 1000 meter Roddmaskin.
    Jag är nästan helt slut innan löpningen börjar. Men det som är intressant är att krafter finns kvar för löpträningen. Det blir en skön känsla att få röra på benen efter rodden.
    Som sagt, löpningen sliter säkert på protesen, men samtidigt utvecklas muskulatur
    som ska fånga upp stötarna.
    Ja det blir något att fundera på.
    Jag har i alla fall mycket mindre ont i min höft nu än för ca 1 år sedan.

    SvaraRadera
  7. Hej!
    Har googlat, och ABG verkar vara ett fabrikat på en ocementerad protes. Jag har ocementerad men av vilket märke vet jag inte.

    Det låter lite farligt... Men jag gissar att din PT och du vet vad ni gör.

    Men menar du att du hade ont 3 år efter operationen, och fortfarande har ont, även om det blivit bättre efter att du började träna mer?

    SvaraRadera
  8. Jag hade inte ont , men kände att det var "något där" vid varje steg.
    Hur har du det med din höft? Har du smärta?
    Det gäller ju att försöka skilja mellan träningsvärk och "den där smärtan"
    Om jag hade utsatt min höft för samma träning som jag gör nu för ca 1 år sedan så hade smärtan varit outhärdlig.
    Det innebär att det har skett en utveckling i muskulaturen. Betydligt mindre smärta nu.

    SvaraRadera
  9. Jag har ibland ont vid protesspetsen nere i lårbenet. Jag får ont om jag belastar för mycket eller gör bändande rörelser, men ibland, som idag, kan jag plötsligt få ont helt utan synlig anledning.

    SvaraRadera
  10. Är det ca 1 år sedan du opererade höften?

    Jag skulle kunna skriva en avhandling över varje år sedan april 2006.
    Att höften blir vad den blir efter ca 1 år som en del info säger, stämmer
    inte alls för mig.
    Det finns en utveckling hela tiden. Sedan har jag inte förmågan att alltid
    förstå hur mycket det har gått framåt.
    Jag jämför hela tiden med det friska benet.
    Samtidigt kan det friska benet kännas stelt m.m.
    Men det påverkar mig inte alls på samma sätt.

    Musklerna på yttersidan av höften, där dom opererade är ju jätte svaga.
    Jag hade en fåra längs låret, som kändes tom på kraft.
    Det är naturligt att få smärta vid den svaga muskeln.

    Men träningen kommer att ge resultat! Tänk också på att det är nervtrådar
    som ska sammanlänkas. och det tar tid..........
    Det tog alltså 4 år för min "fåra" att fyllas ut.

    KÄMPA PÅ !!!!!

    SvaraRadera
  11. Det är 9,5 månader sedan nu.

    Japp, de där musklerna de skar av har tagit en väldig tid att få tillbaka. Men nu börjar de närma sig något liknanade av vad de var. Och sedan hade jag ju omedvetet skyddat benet med den onda höften under så många år, så alla muskler var ju väldigt svaga.

    Ja, det låter lite hoppfullt ändå att höra om dina erfarenheter. Tack! Jag kämpar på! =)

    SvaraRadera
  12. Stolt sätter jag ner foten för belastning.Protesen sitter på plats.
    Den ska bära upp min högra sida. Det drar till i några för korta muskler. Jag rätar på ryggen och sätter fart. Bort med alla svarta tankar, byter ut dom mot stolthet och glädje över att faktiskt kunna transportera min kropp framåt med mina höfter ,knän och fötter.
    Tack för att jag med hjälp av dagens teknik och kunnande, inte behöver tillbringa resten av mitt liv i rullstol.

    SvaraRadera
  13. Mmm. Och idag har jag varit i Stendörren. Hela dagen. Plockat mycket svamp! Och jag har inte ont! =)

    SvaraRadera
  14. Hej! jag är en guube på 64-år, har aldrig tidigare varit sjuk, men för ca. ett år sedan fick jag lite ont i höger höft när jag gick, det blev ondare med tiden, har lyssnat på många som blivit höftopererade, det som skiljer mej från dom flesta är att jag har ont bara när jag går i normal gångart,ingen vilovärk, kan slänga mej ner på knä,gå i hukande ställning, efter att ha läst din berättelse blev jag lite rädd för en operation, som hantverkare är ett stilla liv inget för mej, går i pension i december så jag slipper pressa mej till beslut,hur skulle du göra i min situation, visst saknar jag raska promenader, och dans, men...nedräkningen har väl börjat.

    SvaraRadera
  15. Ja du... Jag har läst att resultatet av operationen upplevs som bättre av sådana som väntat längre med operationen. Man blir väl helt enkelt mer motiverad, och det behöver man vara för att man ska orka gå igenom operationen och tiden därefter. Så kanske ska du vänta ett tag till, tills du verkligen känner att din artros är handikappande. Då blir det ett lyft att efter operationen bara kunna sova utan smärta.

    Det jag själv skulle gjort annorlunda om jag vetat vad som väntat, var att jag skulle tränat det onda benet mer. Jag har ju efteråt förstått att mina problem med höften började i övre tonåren, men jag trodde att det var en svag ländrygg som orsakade de besvär jag upplevde. Det var våren 2009 som mina besvär blev akuta, och samtidigt märkte jag plötsligt att jag tog mycket lägre vikter i benpressen på gymet. Men jag drog inga korrekta slutsatser för det, utan först på hösten 2009 fick jag min diagnos. Och det jag gjort var att jag helt omedvetet skyddat min onda höft genom att sluta använda det vänstra benet. Det här resulterade i att det opererade benet var väldigt svagt.

    I samband med att jag fick min diagnos, sa min ortoped att det var så långt gånget att det var helt meningslöst med sjukgymnastik - och det var det säkert ur ren höftsynpunkt, där och då. Men även om jag inte väntade särskilt många veckor mellan diagnos och operation, så hade jag kunnat använda den tiden till att träna upp mitt svaga vänsterben. Det hade hjälpt mig att lättare komma igen efter operationen.

    Så vill du ha mina råd så är de: Vänta med operation tills du känner dig riktigt motiverad, och utnyttja tiden tills dess till att träna upp dig!

    SvaraRadera
  16. Simmar du mycket nu?
    Jag har kommit igång med simning och det känns otroligt bra jämfört med all annan träning.

    SvaraRadera
  17. Nej, inte så ofta. Jag kom av mig med det i somras. Bröstsim funkade inte då, det blev en för bändande rörelse så jag fick ont. Men crawl hade ju gått utmärkt även då, och nu har jag intet att skylla på annat än min lättja. Men... jag får skärpa mig helt enkelt! För visst är det härligt att simma! Mycket meditativt!

    SvaraRadera
  18. Känns så skönt att läsa din blogg! Jag är 47 år och opererades för drygt 3 månader sedan och känner mig verkligen otroligt bra, men det är klart att det är en lång väg kvar. Själv har jag haft rejält ont i 6-7 år, blev feldiagnostiserad, och det sista halvåret kunde jag inte ens sitta utan att fastna, kunde ta en halvtimme att räta ut höften så att jag kunde stå upp igen och det gjorde vansinnigt ont. Operationen har ju gjort att jag fått ett nytt liv! Har inte alls ont längre, men att gå i uppförsbackar och upp för trappor känns lite grann, men det är nog inte så konstigt.
    Helt underbart att kunna ta långa promenader igen och att kunna sova utan värk!
    Har även tänkt att börja simma om ett par veckor, men det känns lite läskigt eftersom det inte alls gick tidigare.

    SvaraRadera
  19. Hej "Anonym"!
    Så som du sammanfattar det - det är precis den bild av höftledsoperationer som succé som jag tänkte mig innan jag själv opererades. Det är så härligt att höra att det faktiskt blir precis så där bra ibland också!

    Hopp i baljan med dig!

    SvaraRadera
  20. Har du sett den här?
    http://www.terapicentrum.com/hoftleden/?page_id=2

    SvaraRadera
  21. Tack för tipset! Har lagt till en länk till den!

    SvaraRadera
  22. Hej Opree!
    Jag har nu länkat tillbaka till dig på min sida! Det är verkligen värdefullt det här, att kunna utbyta erfarenheter. Det har jag inte varit bortskämd med.
    Hälsningar
    Madeleine

    SvaraRadera
  23. Musiclover här: Rapport från min träning. Det är intressant att följa utvecklingen i högra höften. När jag står på en balansplatta med det "friska" benet samtidigt som jag gör rörelser med det andra benet ( ritar åttor i luften) så känner jag en återhämtning då och då i det friska benets muskler. Det gör att jag får kraft att fortsätta i samma position.
    Nu kände jag för första gången samma fenomen när jag bytte till det opererade benet på balansplattan. Muskulaturen runt höften kunde göra en viss avslappning (dock inte så rafinerat som det friska benet) Snacka om att det blev en häftig känsla! Ni vet när man hittar balansen på cyckeln första gången. Till alla er som tvekar: Det finns ljus i tunneln!

    SvaraRadera
  24. Hej

    Jag är en tjej på 42, som precis genomgått en renovering sk av min höft. Bytat ut min protes med andra ord.
    Jag hade min första protes i 7 år, sen lossnade den i lårbenet... Hade oehört ont i ett år innan jag fick operations tid. Nu är den bytad, och jag vill säga till Er alla som har proteser i dag, var rädda om Er, och följ era restriktioner. En renovering, är mycket värre, och det är inte kul....
    Det som är väldigt tråkigt, är att man i dag tänker på, vad gjorde jag för fel, eftersom inte förra protesen höll mer än 7 år. Vill jätte gärna komma igång med träning mm, men är väldigt försiktig.
    Finns det fler, som genomgått en sk renovering? Skulle bli jätte glad för tips och råd.

    Mvh
    Gunilla

    SvaraRadera
  25. Hej Gunilla!
    Så långt som till att min höftledsprotes skulle gå sönder - så långt har jag inte tänkt måste jag erkänna. Men jag vet att den jag har är modulariserad, så man kan byta varje del för sig. Men det hjälper förstås föga om det är den del som sitter fastväxt i lårbenet som lossnat... Det är väl den som är tänkt att sitta kvar. Du får gärna berätta lite hur det går till när man renoverar en sådan skada!
    mvh
    Opree

    SvaraRadera
  26. Hej Gunilla
    Känner medlidande!
    Byte av protes är ingen lek. (kan jag tänka mig)
    Vad tror du orsakade proteslossningen?
    Har ortopeden någon förklaring? Har du hoppat, sprungit.....?
    Vilken typ av protes fick du från början?
    Hoppas att den nya läker bra.
    Kämpa på!
    Mvh
    Music Lover

    SvaraRadera
  27. Hej. Jag är också en "Höftis", 42 år, bytte höger höftled för 8 veckor sedan... och har redan nästan kunnat återgå till ett normalt liv.(I dag var jag t ex på golfbanan och spelade 18 hål (8-10 kilometers promenad)). Fast smärtor har man förstås fortfarande – men så vitt jag kan känna sitter det onda bara muskulärt, typ som stelhet/träningsvärk, hela det "bytta" paketet känns annars bra, och har hela tiden känts bra. Jag har aldrig känt att det finns något i min kropp som inte hör hemma där.
    Fascinerande att upplevelserna från höftoperationerna kan vara så olika!

    SvaraRadera
  28. Heh, gick med den sex pr trodde det var något med musklerna (ljumsken). Visar sig att det är där höftkulan går in sas, så det är lätt att mixa signalerna. Opererade för fem dar sen och är redan helnöjd, då den konstanta 'artros smärtan' var bra mycket jobbigare för mig. Hatar morfinet dock, och slutar med det i morgon då jag får uppstötningar samt förstoppning (Kändes som att leverera en lastbil:).. Testade dagen som var utan morfin och? Tja, har du haft artros så fixar du den här tids begränsade smärtan med, i alla fall känns det så för mig :)

    Riktigt intressant om din träning, men jag undrar lite om det långsiktiga slitaget för dig. Det är inte grejor som själv läker som sitter där nu. Men du har helt rätt i vikten av att bygga upp muskel paketet runt de nya delarna. Ska fråga min sjukgymnast, när jag väl får en :) vad hon kan tänka sig för 'avancerade övningar för mig?

    Tror vi är bäst i världen med att skapa en hållbar framtid för artros patienter för övrigt, mycket beroende på att vi skyndar långsamt, använder samma material över hela landet, och validerar resultaten statistiskt.

    När det gäller 'renovering' så ska du kunna belasta, om än mindre än vid din första operationen. Men du bör prata med din ortoped först och fråga vad han tycker tycker är lämpligt då det finns olika grader av 'renoveringar' samt procedurer för att bygga upp nytt stöd för skålen protesen sitter i, som jag läst.

    Så kolla inte här om renovering, utan kontakta din ortoped operatör, så får du garanterat den bästa hjälpen.

    Mvh Yoron.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så skönt att det redan känns bättre för dig än innan!

      Ja, renovering vet jag ingenting om faktiskt, mer än att det tydligen går att byta ut olika delar av protesen.

      Jag vet inte heller hur mycket som är "lagom" när det gäller vad man vill utsätta protesen för när det gäller slitage. Men jag vet att jag vill ha ett aktivt liv. Jag vill gå och dansa. Sen kan det vara svårt att låta bli att hoppa på zumban, men jag försöker! :)

      Radera
  29. 7 månader efter operation kämpar jag med muskler som gör ont och det känns lite hopplöst. Det känns bättre efter ett träningspass, men varje gång jag suttit är det hopplöst att komma igång. Och ländryggen gör ont igen. Jag har känt mig övergiven och har haft en görslapp och oengagerad sjukgymnast...efter en second opinion av en annan så har jag bytt. Ska på min första träning hos henne idag. Flera av er skriver om PT och det är något som jag har bestämt mig för. Men kanske är det för tidigt?
    Nytt år och nytt hopp:)!
    Oppe - du har varit min följeslagare hela tiden - din blogg har gett mig mer info, hopp och tröst än något annat. (Och ni andra som kommenterar och delar med er) kram Karin

    SvaraRadera
  30. Vad roligt att höra att jag varit till hjälp! Och håll ut! Nu, efter tre år, är min opererade höft och alla muskler runt omkring fullständigt perfekta! Tre år är ju lång tid att vänta, men det kommer att kunna bli så här bra för dig med. Bra att byta sjukgymnast tycker jag. Jag var nöjd med min som jag hade efter operationen, men i efterhand förstår jag att hon inte var så bra, utan mer chansade. Jag tränade för hårt i början, det borde fått läka mer. Men det blev ingen bestående skada av det, och nu är allt som sagt på topp med den höften!
    Jag hoppas 2013 är det år då det vänder och blir bra för dig!
    Kram!

    SvaraRadera