2,5 månad efter operationen
Idag hade jag tid hos sjukgymnasten igen. Jag fick ett ännu tuffare träningsprogram. Ännu mer fokus på det opererade benet, och högre belastning i alla övningar. Nu ska jag ner på golvet också för övningar med fötterna på en pilatesboll som tränar baksidan.
Jag klagade över min gång - att jag faktiskt inte kan gå. Hon granskade mig noga och sa att jag faktiskt gick väldigt konstigt. Något som jag nog lagt mig till med under tiden jag hade ont, innan operationen. I stället för att röra benet så drar jag upp höften. Detta gör jag mest markant med det opererade benet, men även med det friska.
Jag har aldrig tänkt på hur jag går, och nu när jag ska göra det så är det SVÅRT. Man ska hålla höfterna rakt, pendla med benet i höftleden, hålla in magen och kraftigt skjuta ifrån med rumpan. Jag undrar om jag någonsin gått så.
Att gå är också att balansera. Jag fick gå på en linje och lyfta fötterna högt över koner som hon ställde ut. En annan övning är att ställa sig i en trappa och finna dragläget i rörelsen då man lyfter sig upp till nästa steg.
Så nu ska jag lära mig gå. På detta konstiga vis, som känns så märkligt!
måndag 22 februari 2010
lördag 20 februari 2010
Let's say for sake of argument that your state isn't permanent
2,5 månad efter operationen
När jag började jobba 1:a februari var det så praktiskt. För så fort någon frågade hur det var, då kunde jag så där glatt och trevligt säga: "Jo, men det går framåt hela tiden!". Men så känns det inte längre. Och eftersom det är det käcka som alla vill höra, så känner jag att jag tystnar, och drar mig undan lite grann.
Jag tränar så duktigt och målmedvetet. Jag blir allt starkare och kan ta högre vikter på gymmet. Men jag blir inte bättre! Jag är stel och öm i muskler och leder. Jag kan fortfarande inte gå ordentligt utan en krycka. Jag haltar inte så där akut längre, men jag vankar som en pingvin.
4:e mars är sista dagen på min sjukskrivning. Då ska jag gå upp på heltid och åka kommunalt till jobbet. Att jobba heltid ska nog fungera någotsånär, för jag kan sitta och hålla mig upprätt numera. Men HUR ska jag komma till jobbet om det fortfarande är snöstorm och jag ska pulsa och halka fram den bit dit bussar och tåg inte går???
När jag började jobba 1:a februari var det så praktiskt. För så fort någon frågade hur det var, då kunde jag så där glatt och trevligt säga: "Jo, men det går framåt hela tiden!". Men så känns det inte längre. Och eftersom det är det käcka som alla vill höra, så känner jag att jag tystnar, och drar mig undan lite grann.
Jag tränar så duktigt och målmedvetet. Jag blir allt starkare och kan ta högre vikter på gymmet. Men jag blir inte bättre! Jag är stel och öm i muskler och leder. Jag kan fortfarande inte gå ordentligt utan en krycka. Jag haltar inte så där akut längre, men jag vankar som en pingvin.
4:e mars är sista dagen på min sjukskrivning. Då ska jag gå upp på heltid och åka kommunalt till jobbet. Att jobba heltid ska nog fungera någotsånär, för jag kan sitta och hålla mig upprätt numera. Men HUR ska jag komma till jobbet om det fortfarande är snöstorm och jag ska pulsa och halka fram den bit dit bussar och tåg inte går???
måndag 8 februari 2010
It's a matter of life and the way you walk
2 månader efter operationen
Idag var jag på återbesök hos ortopeden som gjorde operationen. Han mätte mina ben med ögonmått och konstaterade att de var ungefär lika långa, inte noggrannare än så alltså. Han menade att ben aldrig är exakt lika långa så det inte var nogrannare än så. Får man ont mäter man noggrannare och lägger i en liten klack i ena skon.
Han konstaterade att ärret såg bra ut, att det började dra ihop sig. Jag ville fråga om svullnaden, men kände mig löjlig. Som om jag var fåfäng. Vilket jag naturligtvis är, trots att jag inte hade så snygga lår innan operationen heller. Hade mitt andra lår varit perfekt hade jag kanske vågat, men jag har ju "ridbyxlår" där med, men förstås inte lika markerat som den bulle jag nu har under operationssåret.
Jag frågade dock om min tappade ytkänsel i foten. Och han hade inget bra svar. Det var väldigt ovanligt, och inte mycket att göra åt. Det var troligen ett hematom som tryckt, eller så hade operationen på något annat sätt stört den nerv som går ner till foten. Som sagt var det inte mycket att göra åt, inte farligt, och det skulle förmodligen bli bättre, även om sådant tar lång tid. Att man inte har ytkänsel under operationssåret är däremot helt normalt, och den kommer tillbaka men även det tar lång tid.
Han påminde mig, med viss skärpa, att jag fortfarande ska vara försiktig i rörelserna eftersom jag ännu är att betrakta som nyopererad. Jag vet inte vad som triggade honom till den kommentaren, men jag som tycker att allt går lite långsamt sög ändå tacksamt åt mig av den.
Och eftersom jag fått höra lite olika teorier om hur lätt en protes går ur led så frågade jag då också lite om det, men jag fick inget tydligt svar. Han menade att i tre månader ska man vara försiktig. Sedan kan man själva prova sig fram, och känna efter. Olika personer blir olika rörliga, och man lär sig sin gräns med tiden. Han testade min rörlighet och tyckte den var väldigt bra för att vara så nyopererad. Jag tog på och av strumpan medans vi pratade och väntade mig nästan en åthutning, men det kom ingen - så det var tydligen okej i alla fall!
Jag frågade också om min högra höft. Är den också drabbad av artros? Han tog upp bilden och skärskådade den. Jag har en liten, liten förtätning i bäckenbenet ovanför leden, men allt brosk är intakt. Så den ska fungera i många år till.
Han berättade också att min protes beräknas hålla i 15-20 år. Och när den ger sig, då är det förmodligen plasten som slits. Och protesen är modulariserad, så man kan byta bara plasten! Eller plasten och kulan! Den del som vuxit fast i benet sitter perfekt på mig, och behöver troligen aldrig bytas ut!
Jag fick ingen ny återbesökstid, men får däremot komma en gång till senare i vår om något händer, eller om jag har frågor om något. Jag fick också en remiss till ett CRP-prov som en extra säkerhetskoll att allt är bra. Det är ett blodprov. Vad det visar? Har ingen aning. Där var mina krafter slut. Orkade inte fråga mer. Men nöjd gick jag därifrån.
Idag var jag på återbesök hos ortopeden som gjorde operationen. Han mätte mina ben med ögonmått och konstaterade att de var ungefär lika långa, inte noggrannare än så alltså. Han menade att ben aldrig är exakt lika långa så det inte var nogrannare än så. Får man ont mäter man noggrannare och lägger i en liten klack i ena skon.
Han konstaterade att ärret såg bra ut, att det började dra ihop sig. Jag ville fråga om svullnaden, men kände mig löjlig. Som om jag var fåfäng. Vilket jag naturligtvis är, trots att jag inte hade så snygga lår innan operationen heller. Hade mitt andra lår varit perfekt hade jag kanske vågat, men jag har ju "ridbyxlår" där med, men förstås inte lika markerat som den bulle jag nu har under operationssåret.
Jag frågade dock om min tappade ytkänsel i foten. Och han hade inget bra svar. Det var väldigt ovanligt, och inte mycket att göra åt. Det var troligen ett hematom som tryckt, eller så hade operationen på något annat sätt stört den nerv som går ner till foten. Som sagt var det inte mycket att göra åt, inte farligt, och det skulle förmodligen bli bättre, även om sådant tar lång tid. Att man inte har ytkänsel under operationssåret är däremot helt normalt, och den kommer tillbaka men även det tar lång tid.
Han påminde mig, med viss skärpa, att jag fortfarande ska vara försiktig i rörelserna eftersom jag ännu är att betrakta som nyopererad. Jag vet inte vad som triggade honom till den kommentaren, men jag som tycker att allt går lite långsamt sög ändå tacksamt åt mig av den.
Och eftersom jag fått höra lite olika teorier om hur lätt en protes går ur led så frågade jag då också lite om det, men jag fick inget tydligt svar. Han menade att i tre månader ska man vara försiktig. Sedan kan man själva prova sig fram, och känna efter. Olika personer blir olika rörliga, och man lär sig sin gräns med tiden. Han testade min rörlighet och tyckte den var väldigt bra för att vara så nyopererad. Jag tog på och av strumpan medans vi pratade och väntade mig nästan en åthutning, men det kom ingen - så det var tydligen okej i alla fall!
Jag frågade också om min högra höft. Är den också drabbad av artros? Han tog upp bilden och skärskådade den. Jag har en liten, liten förtätning i bäckenbenet ovanför leden, men allt brosk är intakt. Så den ska fungera i många år till.
Han berättade också att min protes beräknas hålla i 15-20 år. Och när den ger sig, då är det förmodligen plasten som slits. Och protesen är modulariserad, så man kan byta bara plasten! Eller plasten och kulan! Den del som vuxit fast i benet sitter perfekt på mig, och behöver troligen aldrig bytas ut!
Jag fick ingen ny återbesökstid, men får däremot komma en gång till senare i vår om något händer, eller om jag har frågor om något. Jag fick också en remiss till ett CRP-prov som en extra säkerhetskoll att allt är bra. Det är ett blodprov. Vad det visar? Har ingen aning. Där var mina krafter slut. Orkade inte fråga mer. Men nöjd gick jag därifrån.
fredag 5 februari 2010
Would you take a straight and narrow critical look at me?
2 månader efter operationen
Efter en veckas jobb, på halvtid, är jag trött och har lite ont. För lite soffan denna vecka. Men det har ändå gått bra.
På måndag har jag återbesök hos ortopeden som utförde operationen. Det känns som om jag har haft 1000 frågor till honom, men nu kommer jag inte på en enda.... Och vad ska han titta på egentligen? Kanske om benen nu är lika långa. Hur det är med den saken har jag faktiskt ingen aning om.
En sak jag måste komma ihåg att fråga om är hur min andra höft ser ut. Jag känner inget från den, men är den också drabbad av artros?
Efter en veckas jobb, på halvtid, är jag trött och har lite ont. För lite soffan denna vecka. Men det har ändå gått bra.
På måndag har jag återbesök hos ortopeden som utförde operationen. Det känns som om jag har haft 1000 frågor till honom, men nu kommer jag inte på en enda.... Och vad ska han titta på egentligen? Kanske om benen nu är lika långa. Hur det är med den saken har jag faktiskt ingen aning om.
En sak jag måste komma ihåg att fråga om är hur min andra höft ser ut. Jag känner inget från den, men är den också drabbad av artros?
onsdag 3 februari 2010
Instead of falling down I'm standing up the morning after
2 månader efter operationen
Nu har jag jobbat i tre dagar, och det går bra. Lite trött i ryggen har jag varit, men det kan bero på annat också. Att åka taxi till jobbet kan man definitivt vänja sig vid! Särskilt när det är ett sådant oväder som det är nu.
Jag är förkyld, och därför har det varken blivit sjukgymnastik eller träning den här veckan. Ändå fortsätter jag att bli starkare i benet. Igår tog jag på mig byxorna utan att sätta mig ned - jag stod alltså på ett ben för första gången sedan operationen!
Nu har jag jobbat i tre dagar, och det går bra. Lite trött i ryggen har jag varit, men det kan bero på annat också. Att åka taxi till jobbet kan man definitivt vänja sig vid! Särskilt när det är ett sådant oväder som det är nu.
Jag är förkyld, och därför har det varken blivit sjukgymnastik eller träning den här veckan. Ändå fortsätter jag att bli starkare i benet. Igår tog jag på mig byxorna utan att sätta mig ned - jag stod alltså på ett ben för första gången sedan operationen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)