söndag 13 februari 2011

U know the one - Dr Everything'll Be Alright

1 år och 2 månader efter operationen

Jag har fått en nervskada i armen, och går på behandling för den hos en ny sjukgymnast. Där har jag fått lära mig mycket om nerver. T ex att om den främre sidan av nerven blir skadad påverkas känseln. Skador på den bakre sidan påverkar motoriken. Och en skadad nerv gör ont. Mycket ont.

Jag tror att en mycket större del av mina smärtor i samband med operationen, än vad jag förstod, berodde på en nervskada. Kanske var det en blödning som tryckte på nerven, kanske var de för våldsamma när de spände fast bäckenet inför operationen. Jag hade ju känselbortfall i foten som kopplades till en skadad nerv, men ingen berättade att också motoriken kunde drabbas. Det är inte musklerna i sig som blir försvagade, utan det är signalerna i nerven som inte orkar fram. Effekten blir dock som om styrkan i musklerna försvinner. Så kanske var det detta som gjorde att jag inte kunde gå ordentligt under så lång tid efter operationen. ...Som jag slet med sjukgymnastiken, för att stärka mina svaga gåmuskler. Det hade hjälpt mig mycket om jag vetat att det inte var för att jag tränade för lite som det gick så långsamt.

Det positiva med allt detta är att ett höftledsbyte nog kan upplevas lite lättare än vad mitt gjorde. Det kan göra mindre ont, och det kan gå fortare att lära sig gå efteråt än vad det gjorde för mig! För egen del önskar jag att någon visat min nervskada mer intresse. Men men. Det är över nu.

16 kommentarer:

  1. Hej! Hittade till din blogg efter att ha googlat efter info om höftprotesoperationer på unga personer, och är tacksam för att ha kunnat ta del av din historia. För mig väntar operation om två veckor och jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot detta. Har du några råd att ge mig inför detta? Något du önskar att du skulle ha vetat/tänkt på inför operation?

    Må så gott!

    SvaraRadera
  2. Hoppas att allt går bra med nervskadan Opree och förmodligen har du rätt angående dina postoperativa problem. Hejar på dig !
    MM- det kommer säkert att bli så mycket bättre än det är i nuläget. Kämpa på!

    SvaraRadera
  3. Ja... att tala om för alla vänner och anhöriga att man får ha mobil på sjukhusen numera. Det var få som hörde av sig (även om de som gjorde det var helt fantastiska, så jag kände mig absolut inte ensam eller övergiven!)

    Och alla, inklusive jag själv, trodde nog att jag skulle klara att vara ensam några timmar i stöten när jag kom hem från sjukhuset. Men det gjorde jag inte. Så det är bra om någon kan vara hemma hos dig när du kommer hem.

    Så ångrar jag att jag "ljög" och sa "6" när de frågade hur ont jag hade i foten på en skala 1-10. Min nervskada gjorde att det kändes som att ha foten i en brasa, och ingen i den situationen säger "6". Men jag gjorde det, av någon anledning som jag inte kan förstå. Obegripligt. Så tala om hur det känns när du får frågan.

    Tack Anna!

    SvaraRadera
  4. Tack för tips och hejarop! Tar särskilt till mig kommentaren om att våga erkänna smärtnivå, jag ser mig själv lätt hamna i en situation där jag förtränger/förnekar att jag har ont. Jag känner mig också ganska oförberedd på vad jag kommer att klara av den första tiden, men har bokat upp hjälp från mina pensionerade föräldrar. De möter upp mig i STH efter operationen och följer med mig hem i två veckor. Efter det ska jag vara hemma själv hela dagarna medan mannen arbetar och barnen går på dagis, men det hoppas jag ska gå bra. Må så gott båda två!

    SvaraRadera
  5. Lite ofint kanske, men tänker på dig, MM! Jag ska opereras 9 mars så vi blir lite operationspolare då, eller nåt... min kära mor kommer också att komma och bo med oss pass när jag kommer hem från sjukan och vara hos oss två veckor (eller så länge jag står ut med henne, säger hon :) vilket känns mkt bra tycker jag - min man tror att jag kommer kunna gå till frissan efter 1,5 veckor åtminstone och färga och klippa håret (tar ju ca 3 timmar allt som allt) så hans verklighetsförankring vad gäller vilket skick jag kommer vara i är väl sådär...

    Har också 2 dagisbarn och arbetande man. Har också börjat blogga lite, mest för att sortera mina tankarna kring denna Stora Begivenhet som operationen är :) : kalla-hoften.blogspot.com

    SvaraRadera
  6. Hej! Har precis upptäckt din blogg och har intensivt läst igenom dagarna då du låg på sjukhuset och opererades.
    Själv är jag tretton år och misstänks ha höftledsbesvär. Jag tog kontakt med min skolsjuksköterska som hänvisar mig vidare till vårdcentralen. Höftledsbesvär är vanligt på min mammas sida av släkten. Jag har bara en fråga till dig;
    Hur märkte du av besväret från allra första början? Började benet helt plötsligt göra ont eller vad hände?
    Själv så sticker/kittlar det på utåt-sidan av mitt lår och efter ett tag domnar mitt ben av. Jag kan knappt känna något när jag trycker på det. Tusen tack om du vill svara på min kommentar! (:
    /Sara, tretton år.

    SvaraRadera
  7. Hej Sara!
    Mina fastrar bytte sina första höfter innan de var 40 år, och min pappa bytte sina första när han var 70. Ändå var jag ganska trögfattad.

    Efteråt har jag förstått att mina besvär började i gymnasiet. Då började jag få ont i ländryggen när jag stod och gick långsamt. Att t ex gå på konsert, eller på studiebesök, eller bara gå runt och titta i affärer blev väldigt jobbigt. Det var som en enorm trötthet och molvärk i nedre delen av ryggen. Men så fort jag satte mig ner blev det bra igen. Så jag blev expert på att hitta sittplatser.

    Så var det i många år. Jag lärde mig leva med det. Och jag lärde mig också att träna lagom mycket. Tränade jag för mycket blev jag sämre "i ryggen", tränade jag för lite blev jag först bättre, sedan mycket sämre.

    Ibland fick jag en spänning i någon muskel, t ex en muskel på sidan av ryggraden vid midjehöjd. Då blev den muskeln spänd och hård, och då gick jag till en naprapat som hjälpte mig att stretcha den. Och så blev det bra ett tag. Sen kom besvären tillbaka i någon annan muskel, då gick jag till naprapaten igen. Till slut var jag expert på min kropp, min rygg och varenda muskel. Det spände än hit och än dit, och jag hade ont än här, än där, men jag tränade och stretchade och klarade allt.

    Jag tyckte mycket om att springa. Jag har sprungit ända sen jag var 13. I början gick det ju bra, men sen jag blev 30 kanske, ändrade jag stil. Jag sprang alltid på låga ben, med lite böjda ben för att inte stöta. Och jag ville så gärna springa en mil. Alla kunde springa en mil, och jag hade ju jättebra kondition, men det GICK bara inte! Jag fick alltid ge upp vid 7,5 km. Det var inte direkt att jag fick ont, utan det tog bara emot! Och jag kunde höra mig själv säga: "Jag var tvungen att sluta för jag fick ont i höften", och så blev jag förvånad för att jag sa så, för jag hade inte ont i höften, men det var som om hela min kropp utom min hjärna fattade att det var höften det var fel på.

    Sommaren innan jag fick diagnosen, alltså när jag var 43, hade jag jättesvårt att sitta på marken. Jag hade svårt att komma ner. Jag hade ännu svårare att hitta en bekväm ställning att sitta i. Och att ta sig upp var svårt. Jag kände mig som om jag var jättegammal, men jag förstod inte riktigt varför det var så svårt. Men jag hade ju förlorat rörligheten i höften.

    Och så började jag halta. Det var dels att det gjorde ont när jag gick, men även när det inte gjorde ont kunde jag ändå inte gå utan att halta. Folk kunde fråga mig om jag hade ont, och jag blev irriterad, för jag tyckte inte att jag hade så ont och jag tyckte inte att jag haltade, men jag gjorde det. Det kändes som om det ena benet var en decimeter kortare, och jag kunde ofta drömma om att det ena benet var 3 dm kortare än det andra.

    Sen till slut började en muskel strejka igen. Höftböjaren, den som sitter framtill i ljumsken. Som vanligt gick jag till naprapat, för jag tänkte att det bara var en ny muskel som jag behövde lära mig stretcha och träna, men då sa naprapaten: "Nej, jag tror inte på det här, jag tror det är höftleden". Och så var det.

    Sen gick det väldigt fort utför. Jag fick väldigt ont på kvällar och nätter och det var tur att jag fick operation fort. Men då var jag alltså 43 år.

    Det blev en lång historia. Men kontentan är: jag har aldrig känt det som du känner. Och det var bara precis på slutet som jag hade ont just från höftleden. Annars kändes det överallt annanstans.

    Och nu, när jag bytt höftled, då är mina gå-och-stå-långsamt-ryggproblem som bortblåsta. Det känns konstigt, men härligt. Så hur det än är, så kan man bli bra!

    Stor kram!

    SvaraRadera
  8. Tusen tack för snabbt svar! (:
    Jag kan nog inte säga att jag har haft ont i den muskeln och den och den ...
    Jag har mest bara känt av det som jag nämnde med stickningarna om kvällarna. Men visst, det kan vara jobbigt när jag ska sätta mig ner på golvet. Det gör fruktansvärt ont i benen. Det räcker att jag springer i fem ynka minuter, efter det har jag hur ont som helst.
    Jag ska boka tid hos läkaren och förhoppningsvis är det inte höftledsbesvär!
    Jag får vara positiv :D
    /Sara.

    SvaraRadera
  9. Jag håller tummarna för dig!
    Kram!

    SvaraRadera
  10. Opree skriver - "men även när det inte gjorde ont kunde jag ändå inte gå utan att halta."

    Det är är intressant, för det gör jag också ibland, när det inte gör ont. Visserligen kapsejade foten, och haltningen började om igen och muskeln i ljumsken blev *för kort* som sjukgymnasten sa.

    SvaraRadera
  11. Fast nu, ett år och tre månader efter operationen, haltar jag aldrig. Och jag uppskattar det så mycket. "Tänk att få gå så rakt..."

    SvaraRadera
  12. Jag är så tacksam för denna blogg, den har betytt mycket för mig under denna tid efter operation. Jag är lite frustrerad av att jag fortfarande haltar av och till eller mest till . Det är nu 5 mån. sen. Är det någon som har ett gott råd eller förslag på en bra övning som kan hjälpa mig vidare i min kamp att bli återställd?

    SvaraRadera
  13. Det var roligt att höra att bloggen givit dig något!

    Det tog lång tid för mig med att kunna gå ordentligt, troligen på grund av min nervskada som gjorde mig försvagad. Men oavsett orsak till haltandet finns det väl ingen annan väg än träning och återhämtning och träning igen.

    Jag ställde mig ofta och balanserade på det opererade benet. När jag borstade tänderna, när jag fönade håret, när jag väntade på tåget. Det kändes som en bra övning som kompletterade all vanlig styrketräning.

    SvaraRadera
  14. Tack, kära du, ska pröva ditt recept!!!!

    SvaraRadera
  15. Hej!

    Jag är 26år och bröt min lårbenshals när jag var 15år i en ridolycka.

    Jag fick till en början bara höra negativa saker om operationen då min läkare inte ville att jag skulle opereras även om jag hade så ont att jag till och från fick hoppa på kryckor, med åren blev det bättre men har fortfarande ont nästan hela tiden och det är det första jag tänker på när jag vaknar.

    Nu har jag även ont i mina knän och ibland ryggen. Min läkare har nu ändrat sig och vill att jag ska göra höftledsoperationen men eftersom att han innan sa alla risker och nackdelar är jag rädd.

    Nu är jag dessutom gravid och vet inte hur jag ska göra. Ska jag ta bort barnet och göra operationen för att försöka igen senare, eller föda barnet och göra operationen sen.

    Behöver råd från personer som känner till känslan och vilken typ av värk jag pratar om.

    SvaraRadera
  16. Käraste "Anonym" - om du mailar mig på Opree@live.se så kan vi prata!

    kram!

    SvaraRadera