torsdag 5 januari 2012

Here we go again (here we go go go...)

Min opererade höft mår utmärkt! Men, min ickeopererade höft har börjat ge sig till känna.

Jag har blivit med hund, och jag kan gå i timmar utan att känna någonting. Men om jag gör något som är lite tungt, där jag lutar mig framåt (t.ex tömmer en blomlåda eller kör en skrivbordshurts framför mig om jag ska byta kontor på jobbet), då får jag de där "Electric blue"-smärtorna på kvällen. När de kommer tror jag knappt att det är sant. Varför. Min andra höft spökade i 20 år innan det blev dags för operation. Min "friska" höft har aldrig gjort något väsen av sig, men nu går den direkt in i detta smärtsamma.

Sen måste jag berätta att jag mött en som läst min blogg! En fotograf som skulle ta en bild på mig kom hem till mig. När hon satte sig ner på golvet började vi prata höftleder. Hon sa: "Jag hörde om en som... nej förresten, jag läste en blogg där det var en som..." Och det var den här bloggen!

Så jag finns i verkligheten! Hur jag och min kära lånehund ser ut kan ni se här intill. Min anonymitet var väldigt viktig förut, men så känns det inte alls längre. Mitt riktiga namn är Cecilia.

Och vi får se om det blir en fortsättning på bloggandet om min högra höftled. Det kanske det gör, för jag mår bra av att skriva av mig. Vi får se.

God fortsättning på 2012!

9 kommentarer:

  1. Hej Cecilia! och God fortsättning.

    Va kul och blir uppmärksammad, i det verkliga livet.

    För egen del, har det blivit en och annan knapptryckning på höft, hösten 2011. Jag har inte skrivit något eftersom det är ok nu. Däremot mina Tisdagsresor till Baltic Rehab i Malmö.

    En strykarkatt/vildkatt kom gående i somras och bestämde sig för att stanna. Trevligt med T. och våra promenader.

    /barbro

    SvaraRadera
  2. Hej Cecilia och god fortsättning till dig också. Hoppas att det är nåt tillfälligt du känner av, tänker på dig!
    /Anna

    SvaraRadera
  3. Tack, tack!

    Ja, vi får se! Så länge vardagen funkar och sömnen inte blir störd så är det okej tycker jag. Hur mår du?

    SvaraRadera
  4. Jag säger som du. Så länge vardagen funkar och sömnen inte blir störd så är det okej. Jag har ju tränat med sjukgymnast sedan i mars och det har stadigt blivit bättre tills i oktober nån gång när nåt hände sedan jag suttit på en barstol i en timme. Sjukgymnasten har dragit i benet och då har det "klickat" i läge igen men sen har det på nåt vis halkat ur igen.Oftast funkar jag iaf hyfsat bra så jag knogar på med min träning så får vi väl se.=) Har du några nyheter?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad konstigt det låter. Det är alltså protesen som åker ur läge?

      Jag blir rätt så snabbt sämre i den icke-opererade höften känns det som. Höften "klonkar", klickar och smäller. Och jag har allt oftare ont på kvällarna när jag lägger mig. Önskar då att någon kunde dra i benet - det känns som om det skulle vara bra.

      Radera
  5. Jag var otydlig där, det är den ickeopererade höften som strular.

    SvaraRadera
  6. Hej!

    Har en liten fundering kring hur dina problem i höften visade sig innan det blev dags för en operation?

    Jag har ett långdraget höftproblem i min högra höft (utan att dra hela den långa historian) men nu är jag livrädd för att det kan vara artros jag går runt med. Och jag är bara snart 31 år gammal (kvinna).

    När man läser om artros (jag har läst typ ALLT) står det mest om "smärta, stelhet" inte så mycket mera. Vore intressant att höra hur ditt problem tedde sig.

    Hälsn
    Jo

    SvaraRadera
  7. Aj då Anna. Inte roligt att höra. För den höften var väl okej tidigare? Och din opererade höft accelererade väl av det där fallet, och nu behövdes inget fall.

    Och Jo: Det började i tonåren som en trötthet i ländryggen så fort jag stod eller gick långsamt. Det levde jag med i 20 år. Sedan fick jag ont vid ansträngning, men fortfarande mest i ryggen. Därefter var det som om höften inte fungerade. Jag kunde inte löpträna längre - det tog liksom emot på något sätt jag inte kan förklara. Sedan fick jag ont och började halta. Ibland hade jag inte ont, men haltade ändå. Benet blev kortare, höftkulan åkte in i bäckenet, och det hackade liksom. Därefter kom så kallad "startsmärta". När man suttit ett tag och reste sig gjorde det ont. Och mitt i allt detta hade jag ont i musklerna runt omkring som jag tränade och stretchade efter alla konstens regler - ändå blev jag bara svagare. Sedan kom värken. Jämt. Mest på kvällarna men också på nätterna. Och då gick det snabbt utför. Så det var en långdragen, accelererande process.

    SvaraRadera