lördag 28 april 2012

I'm happy, hope you're happy too

Jag får en del mail från personer som läst min blogg. För ett par veckor sedan fick jag ett väldigt fint mail från en läsare som undertecknat med "Cecilia i Stockholm". Hon hade ett ovanligt efternamn så jag slog upp var hon bodde - och det visade sig vara bara fyra kvarter ifrån mig! Vi sågs så klart över en fika, och det var alltså den andra höftledsopererade jag träffat som läst min blogg! (Den första träffade jag av en ren slump, se Here we go again)

Det var väldigt intressant att prata med någon som själv opererat sin höft, utifrån det jag skrivit. Jag har nog trott att min blogg varit rätt gnällig, men hon tyckte att jag verkat så stark. Det förvånade mig, för stark kände jag mig aldrig. Men jag har nog hela tiden pressat gränserna lite grann. Vågat använda höften. Testat och försökt klara det jag vill kunna göra. Det har fungerat för mig, och höften har hängt med.

Så min opererade höft är stark, så här dryga två år efter operationen. Den icke opererade höften blir dock snabbt sämre.

Det har ju varit så härligt att vara så fullständigt återställd. Eller återställd, det är knappast rätt ord. För ett år efter operationen och fram till för några månader sedan, var jag ju bättre än jag varit sen jag var tonåring. Jag har kunnat göra saker som jag inte kunnat på över 20 år. Men nu börjar mitt liv begränsas igen, steg för steg, bokstavligt talat.

Min arbetsplats ligger ca 1,5 mil från där jag bor. En liten grej jag alltid haft lust med, är att en dag gå hem från jobbet. Men jag borde gjort det förra sommaren. Fönstret för den typen av äventyr börjar stängas. Jag skulle fortfarande klara det, men jag skulle få väldigt ont efteråt. I den ännu ej opererade höften.

10 kommentarer:

  1. Hej! Håller med om att det vore trevligt med fler bloggar. Särskilt beträffande vilk aktiviteter man kan ta sig för efter operationen.
    Själv är jag 61 år och har varit aktiv med slalom, långfärdsskridskor & golf och vill gärna återuppta om inte i år så nästa år det som går göra. Idag är dagen efter min andra höftoperation, den första var i januari så det är lite segt och smärtsamt vid rörelser. Men det får gå och ska bara bli bättre!
    Har Corail icke cementerade proteser på båda sidorna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag skulle nog kunna åka slalom, men tror inte att jag vill. Jag skulle ju också vilja åka vattenskidor igen, men inte heller det känns bra, för man kan vurpa rätt våldsamt och det känns inte som om jag vill riskera det.

      Långfärdsskridskor och golf skulle absolut inte vara några problem för mig. Inte heller vandring, aerobics av alla olika sorter (utan alltför mycket hopp), simning, svampplockning (som jag inte kunde innan operationen för jag hade inte så mycket rörlighet)och dans.

      Jag tänker sällan på att jag har protes. Den höften fungerar lika bra som en frisk höft. Att jag låter bli att hoppa beror mer på att jag inte vill slita på protesen i onödan. Och jag springer inte, annat än till bussen, löpning som motionsform är alltså tyvärr borta, och det är också den enda restriktion jag fått.

      Radera
    2. Hej! Tråkigt att läsa att du går samma framtid till mötes som jag; att den andra höften blir sämre. Jag känner, liksom du, inte av den opererade höften så jag ser verkligen fram emot operationen! Jag har heller inte vågat springa (och just nu KAN jag inte pga värk i vänster) - just för att jag vill vara lite rädd om min protes. Stavgång är toppen men lite bökigt med vovven (även om jag har höftbälte). Jag skulle gärna vilja åka slalom igen, men inte heller det har jag utmanat. Min stora sorg är att jag inte klarar av ridning pga värken i vänster, men det ser jag också att jag kommer att klara när jag är opererad! Jag brukar tänka att min värk går iaf att operera bort, vilket inte är möjligt för många andra reumatiker :o Blir dock förvånad att så många har fått vänta så länge för att få sin operation. Jag har väl haft tur men den här gången har jag inte orkat ta tag i det tidigare men nu går det inte längre. Vi hörs - hoppas jag! Kram

      Radera
  2. Op v höft i slutet av sep -11 o h höft i början av april -12. Efter 7 års lidande med artros o bendöd, är jag nu helt återställd o kan göra allt det jag inte kunnat under dessa år. Vid 46 års ålder känns det underbart att vara tillbaka som en "normal" människa igen. Hade jag inte blivit nekad en vanlig röntgen på mina höfter under sex års tid, skulle operationerna varit utförda betydligt tidigare. Det är absolut ingen ide att dra runt på en artroshöft som bara blir sämre, op fortast möjligt. Visst gör det ont ett dygn efter op och rörelserna är begränsade i tre v efteråt men sen är man tillbaka bättre än förut!!!

    SvaraRadera
  3. Hej! Op v höft i slutet av sep -11 och h höft i början av april -12. Efter ständig värk under sju års tid och ett nekande om vanlig röntgen från min vårdcentral under sex år av dessa, fick jag slutligen, förra sommaren, diagnosen grav artros med bendöd i båda höfterna. vid det laget kunde jag inte stå upp eller gå mer än fem minuter innan jag kräktes av smärta, en högst onormal situation för en förövrigt frisk 45-årig kvinna...Operatioerna gick dock utmärkt. Första dagen efter ingreppen var oerhört smärtsam eftersom jag inte tålde någon typ av smärtlindring men allt går. Tre veckor efter operationerna plockades stygnen o jag kunde gå utan kryckor. Efter andra operationen var jag helt frisk igen, en underbar känsla för den som haft konstant smärta och varit rörelsebegränsad under sju års tid!!! Som jag ser det finns det ingen anledningen att vänta med en artroshöft. Tuta, kör och op så fort du kan få en tid, hade jag kunnat få tillbaka mina sju förlorade år av min inkompetenta (personlig bedömning) vårdcentral, hade ingen varit bli mer lycklig än jag...

    SvaraRadera
  4. Jag håller verkligen med om att man inte ska vänta med operationen. Jag läste någonstans att någon undersökt hur nöjda patienter var efter operationen, redovisat beroende på hur länge man väntat på operationen. Slutsatsen blev att de som väntade länge upplevde sig mer nöjda med resultatet av operationen, och grundat på detta lyckades någon dra slutsatsen att det var BRA att vänta på operationen - för då blev man mer nöjd! Tala om missbruk av statistik. Naturligtvis upplever man sig nöjdare när man äntligen kan börja leva igen efter år av smärta, men det betyder ju INTE att det på något sätt är bra att vänta!

    SvaraRadera
  5. Hihi, detta blev lite kul...skickade in det första meddelandet via i-phone först o ngt hände så jag trodde inte det kom in! Därav dessa två från samma människa. Hur som helst, har du rätt i att väntan, i dessa specifika fallen,inte är ngn hit. Till skillnad från vad du beskriver i din blogg, har mina op o rehabs gått som på räls. Skriver inte detta inlägg för att framstå som en "RedigMaja" utan snarare för att visa på hur bra det kan bli för dem som befinner sig i samma värkande nöd som både du o jag gjort tidigare. Resultatet blev ju bra för dig också efter ett tag och det är det som räknas i det långa loppet o ger livslusten tillbaka! Ha en go en helg! Jag gjorde mina op i GBG (Carlanderska sjukhuset, helt suveränt!!!) som du säkert förstår på ordet "go"...

    SvaraRadera
  6. Ha en jätteskön helg du med! Kram!

    SvaraRadera
  7. Fick högra höften opererad den 16 maj 2012. Är 64 och bor i St.John's i Newfoundland. Det är en cementerad Stryker. Så idag är det väl 3 veckor och 2 dagar. Jag är väldigt tacksam för din blog Opree, jag läser den som jag aldrig läst bibeln och jämför allteftersom dagarna går. Jag förstår att du haft det rätt jobbigt men du ger då verkligen inte upp. En inspiration alltså. Själv är jag livrädd att höften ska hoppa ur led och lever renlärigt vad gäller att inte böja över 90 grader, aldrig vrida foten inåt, inte sitta lågt förrän efter 2 månader, inte ligga på icke-opererade höften (råd från Skånes vårdteam i Hässleholm). Inget badkarsbadande på 3 månader. Men du verkar ha tagit rätt lätt på alla dom råden, eller fick du dom inte???? Som sagt jag lever som en asket i dessa avseenden. Kan som tur är sova på rygg även om det börjar bli lessamt med ett läge. Själv har jag problem med värk i skenbenet och också i knät och det get vika lite ibland. Kände du av det? Du kommer kanske inte ihåg det var ju ett tag sedan. Jag går med två käppar för vi har inga kryckkäppar här och det går bra. Jag har också en tuff liten rollator sen en diskbråcksoperation förra året som jag tar till när jag behöver känna mej ledig, i affär och så. Annars är jag ute och går en del fast mer än 700 meter blir jobbigt i taget. Gör mina gymparörelser tre gånger om dagen. Det verkar vara samma ordination i Sverige som här. Ska träffa min personlige sjukgymnast nästa vecka för en evaluering av min träning och så han kan kolla hur snyggt jag gör allt. Och jag vill ha lite input på min gång. Jag haltar lite och rultar som du beskrivit din egen gång. Som sagt, du är ett otoligt stort stöd för mej och jag hoppas att allt går bra med din andra höft. Jag har nog en vänster som väntar om något år själv. Jag har fortfarande värk och stelnad och svullnad och känner samma svullna bulle under såret som du så bra beskriver. Så tack igen!!! Britt-Inger P

    SvaraRadera
  8. Jag fick råd av en sjukgymnast direkt efter operationen. Hon sa att det sprids så mycket gammal information om att höftledsproteser kan gå ur led, och hon sa gång på gång: "Moderna höftledsproteser går inte ur led när de är läkta!" Och hon sa att man skulle vara försiktig tills det var läkt och jag tror att hon sa att det var ungefär tre månader, men att jag skulle känna efter själv vad jag kunde göra och inte.

    Det är inte bara du som uppfattat det som att jag var oförsiktig eller tagit lätt på råden, men jag själv upplever inte alls att det varit så. Jag höll reda på vinklarna i början, men hittade på sätt att göra saker inom gränserna. Och jag pressade sedan gränserna under väldigt kontrollerade former.

    Jag hade inte ont i skenbenet eller knät.

    Jag är glad att jag varit till hjälp! Det var ett av syftena med min blogg.

    kram!

    SvaraRadera