måndag 12 mars 2012

Dansa fastän

Nu gäller det att göra rätt. Innan operationen var det många år då jag var tvungen att anstränga mig till det yttersta för att träna exakt lagom mycket. Tränade jag för mycket fick jag ont. Tränade jag för lite blev jag först väldigt bra, men sedan blev jag väldigt mycket sämre än om jag tränat för mycket. Jag blev expert på hur, hur ofta och hur hårt jag skulle träna för att hålla mig mittemellan dessa två lägen av smärta.

Nu är det likadant igen, fast med min högra höft.

Efter ett år av urtrist rehab, styrketräning och konditionsmaskiner, så stod det mig plötsligt upp i halsen. Jag ville inte se åt en crosstrainer mer. Jag hade också simmat mig mätt. Jag insåg ju dock att jag behövde träna, dels för det allmänna välbefinnandet, men också för att få till det sista. Det var några saker jag inte var så bra på. Jag var långsam och seg i fötterna. Jag kunde knappt dansa, och balansen var dålig, troligen pga nervskadan.

Så för drygt ett år sedan började jag gå på lite olika pass. Jag började med Djupvattengympa som väl låg närmast till hands. Bara sunda rörelser med vattnet som motstånd, och förstås inga hopp. När badhuset jag brukade gå på sommarstängde hade det andra badhuset där jag bor bara Vattenaerobics på grunt vatten. Jag var skeptisk, men testade. Det var underbart! Så kul! När man är i vattnet väger man 11% av sin vikt på land, och jag fick därför skutta och hoppa så mycket som jag inte gjort på 15 år! Och då insåg jag att höften höll för det, så jag kunde fortsätta botanisera bland träningspassen.

Pilates. MRB och Yoga. På ett försiktigt sätt kunde jag tänja gränserna lite, och börja använda den opererade höften på riktigt. Kroppen funkade! Men jag led fortfarande av att jag var så långsam i fötterna. Seg, helt enkelt. Och jag kunde absolut inte snurra. Det gjorde fortfarande lite ont i lårbenet där protesen satt fast i lårbenet. Jag kände ändå att använda benet ordentligt var rätt väg att gå, så jag testade det enklaste aerobicpasset utan hopp. Sedan Ground dance. Och därefter hittade jag Afro aerobics. Där lossnade allt. Jag testade mina gränser, och kunde flytta dem framåt nästan varje vecka. Plötsligt kunde jag snurra, ståendes på det opererade benet. Jag kunde göra stegkombinationer med benen i kors, låta fötterna dansa fram i chassé, böja mig allt djupare ner på det opererade benet.

Min protes fungerar så bra! Den håller nu även för andra dansklasser som Zumba och SH'BAM. Och jag har mått bra. Känt mig glad och normal och - frisk.

Men den högra höften spökar. Och det är precis som förra gången, att jag måste träna precis lagom. Hitta exakt den gräns där jag inte gör för mycket men inte heller för lite. I söndags testade jag ett för svårt pass med lite för mycket hopp och rörelser där jag inte hade kontroll. På kvällen gick jag på bio, och det var tur att vi hade platser med extra mycket benutrymme, för jag var tvungen att halvligga i stolen för att stå ut, trots Alvedon Forte.

Men jag ska dansa på. Ända tills veckan då jag ringer och ber om en ny operation. Jag kan inte ens gissa när det kommer att bli. Men inte i år. I år ska jag dansa tills jag inte vill dansa mer.