There's a world within me that I cannot explain

Dagen efter operationen

Första natten här var nog bättre än tionde natten efter förra operationen. Smärtlindrad, känner mig inte särskilt sjuk. Sover några timmar med kudde mellan benen som inte alls var till besvär som förra gången. Kommer på att det säkert är så att jag vant mig vid att inte få röra mig som jag vill i sängen. Allt som oftast sitter ju mina ben fast som i ett skruvstäd pga en trött och värmesökande Jack Russel som grymtar irriterat om jag vänder på mig emot hans instruktioner.

Jag har inget dränage från såret denna gång heller. Bara en kateter in i området där de sprutar in lokalbedövning.

På morgonen säger sköterskan: "Nu ska det väl bli skönt att bli av med katetern?" Nehej, det ska det verkligen inte, för då måste man gå upp när det blir dags att gå på toa, och jag vill aldrig mer gå upp efter att ha bytt en höft egentligen. Först blir det dock mer antibiotikadropp som gör väldigt ont och bränner som eld i armen.

Jag är väldigt stel i knät. Jag kan inte dra upp det opererade benet, för knät tar emot. Har ont i hälarna, börjar förstå hur trycksår kommer till.

Sjukgymnasten kommer, samma starka och tydliga kvinna som förra gången kommer och det är dags att gå upp, vilket inte känns helt galet. Står en stund brevid sängen, men det är svajigt och jag har väldigt lågt blodtryck så jag får lägga mig ner igen och ligga med fötterna högt. Ingen tur till toan denna gång, men det behövs inte heller just nu. Jag får hjälp att böja knät några gånger, och efter det kan jag dra upp det en liten bit själv.

Före lunch har jag också tid för röntgen. Jag får åka säng dit, och väl där lyfter jag mig med deras hjälp över till röntgenbädden med hjälp av handtaget i sängen och det friska benet. Efter röntgen bestäms det att jag ska få sockerdropp. Jag har förlorat för mycket vätska av alla kräkningar och kan inte dricka ikapp själv. Det känns bra. Jag är en stor fan av dropp.

En sköterska pratar lite med mig om hur jag mår. Jag mår ju faktiskt väldigt bra. Inte särskilt ont. Hon berättar att många blir oförklarligt ledsna efter en sådan här stor operation, men jag känner inte igen mig i det. Jag känner mig tvärtom lugn och nästan glad över att det gått så bra!

Jag fixade ett toabesök på egna ben före lunchen också. Svajigt och läskigt, men inte så ont. Efteråt kollar de med ultraljud för att se om blåsan är tömd, och det är den inte. Det kändes inte riktigt som att jag kissade som vanligt heller, mer som att det rann ur mig, så något är inte riktigt som det ska. De ska kolla detta varje gång jag varit på toa framöver så att det rättar till sig.

Koll av blodvärdet görs genom ett stick i fingret, och det ser bra ut. Blodtrycket är fortfarande väldigt lågt.

Jag har ingen som helst aptit. Mår inte illa längre, men vill verkligen inte äta. Det hjälper dock att det är väldigt fin mat som serveras. En fin mjäll fiskfilé med potatis, vit sås och blandad sallad. Man kan liksom inte må illa av sånt, så jag får i mig ganska mycket.

På eftermiddagen får jag finbesök. Kan bjuda på lakritschokladen jag fått av min hipsister som liksom jag bytt höft men också en fotled och därmed vet exakt vad man ska ha i lådan brevid sängen när man ligger på sjukhus! (Fungerade precis som det skulle. Finbesöket återkom varje dag!)

På kvällen har blodtrycket gått upp och blåsan är mer tömd så den är okej nu. Känner mig dock extremt trött och jag har fått lite feber. Trots droppet känner jag en enorm törst. Dricker hela tiden men det hjälper liksom inte. Får en Ramlösa och det läskar lite bättre en vanligt vatten.

Febern stiger ännu lite mer och plötsligt känner jag den. Nervsmärtan - likadan som förra gången - i det opererade benet. Foten bränner som eld. Och med detta ska jag gå in i en ny natt. Jag får fler morfintabletter och kan slumra litegrann men mitt i natten blir smärtan outhärdlig. Sköterskan kommer och hon får höra hela historien om förra operationen och allt elände med denna nerv i kläm som orsakade så mycket smärta och försvagning under flera års tid. Hon försöker lugna mig men det går inget vidare. Till slut erbjuder hon mig att ringa ortopeden, men jag inser att det inte finns något som han kan göra. Jag får mer smärtstillande och ska försöka härda ut. Sköterskan lugnar mig med att det inte behöver bli som förra gången. Jag har inget jättehematom denna gång, och många får ont i knät och i foten och det kan vara normalt och gå över efter några dygn också. Kanske är det inte heller hematomet eller något som hände vid själva operationen, utan kanske är det att jag har en förträngning i ryggraden precis där och att den blir ännu trängre när jag ligger så mycket? När hon säger det känner jag plötsligt att jag har ont i andra foten också. Jag blir så trött på min kropp som är så styrd av min hjärna och mina tankar. Mina symptom rättar sig liksom efter vad jag tror och vad jag vet. Kan inte vara lätt att ha som patient. Jag får en sömntablett och vi bestämmer att jag får en morfinspruta om det inte blir bättre snart. Det blir lite bättre och jag slumrar mig igenom natten.