tisdag 29 oktober 2013

Hemgång

Fyra dagar efter operationen

Efter en besvärlig natt när jag kände att sjukhusets mål att dar ner morfinet inte lyckades - det blev lika mycket som vanligt - var det dags att förbereda sig för hemgång.

Jag hade ju inte duschat sedan innan operationen utan bara tvättat mig, allt för att försöka vara mer rädd om förbandet denna gång. Förra gången lossnade det direkt jag kom hem och därefter fick jag problem med ett vätskande sår som tog lång tid på sig att läka ordentligt. Men nu skulle det i alla fall bli hårtvätt till sist, och detta utan att blöta förbandet. Med duschpall och vältrimmade (nåja) magmuskler som gjorde att jag kunde luta mig in bakåt i duschen gick det bra. Utan griptång kunde jag dock inte klä mig själv så för det fick jag ringa på hjälp.

Efter en välbehövlig vila kom sjukgymnasten. Jag passade verkligen på att fråga om allt som hänt runt min förra operation, med möjligen för mycket träning och en protes som inte växte fast. Hon svarade att nej, det är omöjligt att träna så mycket så att det stör själva protesläkningen, det skulle i så fall vara om man lade på vikter... Hmm.... Jahaa... Jag berättade inte precis allt om hur mycket jag tränat förra gången eftersom det kändes lite skämmigt,  men det blev ändå helt tydligt att man  INTE ska träna så mycket och så hårt som jag gjorde förra gången. Under de tre första månaderna räcker benets egen belastning. Man ska göra alla de vanliga tråkövningarna varenda dag, och sedan komplettera med promenader som är underskattat i höftprotesläskningssynpunkt. Utöver det ska man inte göra just mycket mer än att se varenda TV-serie som finns och betrakta livet utifrån ett soffperspektiv.

Därefter var det trappträning och lite gångtips. Benet känns fortfarande för långt och som om det blivit helt kobent, men troligen är det en balansgrej. Jag har levt mitt liv den senaste tiden genom att hänga på vänsterbenet och då åker höger höft nedåt och då får benet inte riktigt plats under - det känns helt enkelt för långt. Om jag rätar upp bäckenet så bör det med tiden kännas rätt.

Till sist kom ortopeden. Jag fick recept på avledon, Xeralto-tabletter för att slippa ta sprutor med blodförtunnande själv och snabbverkande morfin. Bara 14 tabletter och max 4 per dag. Jag kommer att ligga på maxdos och då räcker de i 3,5 dygn??? Jag finner mig inte snabbt nog för mer än en lam protest, som ortopden avbryter ganska snabbt (liksom det mesta annat man säger, han är av den avbrytande sorten) och säger att jag får ringa om jag behöver mer. Och det är väl fine i och för sig. Jag får en sjukskrivning på tre månader, och jag vet inte om det är grundat på erfarenhet från förra gången men då hade han mer fokus på att jag kunde börja jobba när jag kände att det gick bra, denna gång var det mer betoning på att jag ska ta det lugnt och försöka ta vara på sjukskrivningen för att vila och läka. Och i det skick jag känner mig nu känns det som en klok och god idé förstås.

Sedan var det dags att åka hem. Min dotter kom och hjälpte mig att packa och vi åkte taxi hem. Resan hem efter förra operationen var hemsk. Varje litet gupp i gatan gjorde fruktansvärt ont, och det var fantastiskt hur många gupp det fanns och finns i Stockholms gator. Den här gången var det en helt annan resa, guppen kändes men inte farligt alls. Det ÄR mycket bättre denna gång. Men fortfarande så himla jobbigt.

Väl hemma mår jag illa och är helt slut, och måste slänga mig direkt i sängen. Hundarna är lika lyckliga och glada att se mig som jag dem, men snart kommer ena hundens husse och säger att fått några extra dagar ledigt och kan ta dem bägge tills på fredag, och då känns det faktiskt som en bra idé. De har det så mycket bättre hos honom nu, och då kan jag slippa vara rädd för rivstarter över mitt operationssår tills jag läkt lite mer.

Hemma funkar plötsligt ingenting. Enormt svårt att gå på toa. Kan inte sitta i fåtöljen. Kan inte sitta upp tillräckligt länge för att äta middag. Ont ont. Fötterna domnar, handen domnar, höften skär, foten skållas. Den brinner inte men det bränns rejält. Ont i ryggen. Ingen aptit. Till slut ger jag upp, och då tar det fyra personer 20 minuter att få mig i säng. Helt otroligt med allt som ska fixas så jag ska klara min natt själv. Min dotter är förstås här, men också min mamma och min son och hans flickvän som alla springer runt efter mina instruktioner. Jag uppskattar dem enormt men orkar inte vara trevlig, men jag tror de förstår. Min syster smsar: Jag ringer sen! och jag svarar: "Nej gör inte det". Det är jobbigt att dra hur man mår och hur det är med alla som bara vill vara snälla och som säkert uppriktigt undrar. Och inte så många förstår. Som i en chat med en vän på kvällen:

- Kan du sova om nätterna?
- Nej. Nervsmärtor.
- Hade du det sist du opererade dig?
- Ja, fast då var det ännu värre. Måste vila nu. Kram
- Det låter bra att du är bättre nu! :) Vila du...

Och det är en så socialt korrekt slutsats från vännens sida, men det blir så fel i min värld. Att det är bättre nu än förra gången, betyder inte att det är det minsta bra nu. Att man kan ha det värre gör det inte lättare att uthärda nuet. En wordfeudvän tyckte att jag skulle lägga ordet ÄRKEYNK som en beskrivning av mig själv och för att det om det finns med i ordlistan skulle ge mig gott om poäng. Den synvinkeln passar mig bättre. Jag är ett ärkeynk och tänker vara det tills jag mår bra igen, då ska jag slänga smileys omkring mig, acceptera socialt accepterade koder som har för avsikt att dämpa en situation som annars kan bli obehaglig, och vara glad och lycklig igen!

Och första natten hemma, hur blev den? Hemsk. Men nu är det förmiddag och lite lättare igen. Vila, röra på sig, vila.

5 kommentarer:

  1. Har nyss gått igenom en höftledsoperation (min första) Det känns skönt att ha någon som känner som jag just nu. Kram christina

    SvaraRadera
  2. hej! jag undrar hur lång tid tar operationen?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Min operation tog 1 timme och 15 min. Christina

      Radera
  3. Var rädd om dig.

    SvaraRadera
  4. Hej!

    Jag jobbar med uppsökande kundtjänst för AFA Försäkring och såg att du skriver att du är sjukskriven.

    Du kan ha rätt till ersättning från oss om du jobbar på en arbetsplats som har kollektivavtal (och 90% av alla anställda i Sverige täcks av kollektivavtal).

    Här kan du läsa mer om vår sjukförsäkring: www.afaforsakring.se/sjukforsakring

    Ring oss på 0771-88 00 99 mellan 8-17 på vardagar så kan vi hjälpa dig vidare.

    Vill du veta mer om uppsökande kundtjänst och hur vi hittade dig kan du läsa det här:
    www.afaforsakring.se/uppsokande_kundtjanst

    Vänliga hälsningar
    Fredrik
    AFA Försäkring

    SvaraRadera