Keep me running, running scared

Det är operationsmotiverande att sluta med Arcoxia, som man ska göra senast fem dagar innan operationen. Den skärande smärtan i lårbenet är tillbaka. Ändå har det gått ganska bra de här sista dagarna. Jag har kunnat gå med hundarna utan att få allt för ont, men idag när jag skulle jag klippa tånaglarna så blev jag varse hur nedsatt rörligheten är. Min höftled är inte lika dålig nu som den andra var innan förra operationen, men nog ska det bli skönt att få slippa smärtan och kunna bli lite mer rörlig igen.

Dock är själva operationen inget jag ser fram emot. Jag har mått riktigt dåligt de sista dagarna. Jag är nervös, irriterad och orolig så att jag mår illa. Tanken med den här bloggen var ju från början att berätta om hur det verkligen känns - så här kommer det: dagarna innan operationen känns det fruktansvärt.

Jag har hämtat ut alla hjälpmedel! Det var ju lite oklart först vem som skulle betala för det i vårdens köp-och-sälj-system med olika kostnadsställen, men inte blev det jag i alla fall, för mig kostade det bara 100 kronor att få låna förhöjningskudde, toaförhöjning, duschpall, två set förhöjningsklossar (de där som kostar 350 kr per kloss) och griptång. Kryckor har jag ju redan, men sådana hade jag också fått låna (liksom den av mig bojkottade strumppådragaren - nu vet jag dessutom att jag inte behöver den). Jag är mycket tacksam för att slippa köpa dessa saker, det hade gått på många tusenlappar.

Idag var jag på sjukhuset och tog det sista blodprovet. När jag kom hem ringde narkosläkaren som jag bett att få tala med innan operationen. Det var ett bra samtal, och efter det känner jag mig faktiskt mycket lugnare. Han hade läst min journal från förra gången, och det enda jag kommer ihåg var ju paniken innan jag blev sövd, men där stod det tydligen att läsa om att det varit ännu värre efter, och att jag haft full panik vid uppvaknandet. Det kommer ju jag inte ihåg. Jag vet att de berättade det, men jag mindes bara då, liksom nu, att jag vaknade av att de räckte fram en telefonlur med den som jag angivit som närmast anhörig i andra änden. Nu kom vi dock utan att det kändes som den minsta strid överens om att jag ska få mycket lugnande innan jag rullas ner. Sedan ska jag sövas innan någon så mycket som petar på mig. När de spänner fast mig ska jag redan sova gott. Och jag ska verkligen försöka tänka på något riktigt mysigt och skönt och fint, och jag vet precis vad det blir.

Ikväll blir det descutandusch och sömn i rena lakan utan hundar. Hemskt. Och min skruvade preoperationshjärna tycker att denna enda natt utan hundar är ett jätteproblem - logiken och konsekvensanalysen tycks jag ha kopplat bort helt. Min dotter är dock glad, för hon får då ha dem båda i sin säng.

Jag fortsätter att få mail från snälla bloggläsare och vill tacka så hemskt mycket för det! Hon som jag tidigare berättade om, som jobbade heltid efter fyra veckor, har fått ett bakslag och har gått ner i arbetstid igen. Och en Russelägare berättar att hon efter sex veckor ännu inte kan gå ut med hunden eftersom hon fortfarande måste ha två kryckor ute och inte vill riskera något som kan orsakas av de ryck som även en liten hund kan göra. Allas situationer är unika, men visst är det ändå skönt att ha några att jämföra sig med, så att man vet lite mer vad man kan ha att vänta sig?