Nobody likes to but I really like to cry

Operationsdagen 

Natten före operationen kunde jag faktiskt sova ganska bra. Jättetrist att inte få sova med hundarna när man som mest behövde värma själ och hjärta hos dem, men själva var de lika nöjda med att få sova hos min dotter förstås. Jag gick upp klockan 6, packade det sista, 6.35 kom taxin och strax före 7 checkade jag in på sjukhuset. Det var fullbelagt så jag skulle få mitt rum först efter operationen och inskrivningen skedde i ett fyrbäddsrum där en ung tjej med handbollsskadat knä samtidigt skrevs ut.

Ny dusch med descutantvål. Långstrumpor, enorma trosor och klänning som är öppen bak men ändå så hög i halsen att man blir strypt. Min operation blir dagens andra och beräknas ske 10.10. 8.30 är allt klart. Jag får svara på alla frågor i hälsointyget igen. Ortopeden kommer och säger hej och ritar en stor svart pil på höger lår. Jag får två alvedon, oxascand som är lugnande, oxycontin som är långtidsverkande smärtstillande och postafen mot illamående. Vätskedropp varvat med antibiotikadropp som bränner och känns giftigt. Och sedan blir det en lång, kall väntan. Wordfeud och några sms med de närmaste är gott sällskap.

9.50 kommer två sköterskor som ska rulla ner mig till operationsavdelningen. Då kommer tårarna. De bara rinner. Inga ljud, bara enorma tårar som forsar och jag känner mig så rädd och ensam och ledsen och eländig. Det är massor med folk som vi rullar förbi och som blir generade av min tysta storgråt men jag bryr mig inte om det. Sköterskorna försöker trösta mig med ingen tröst finns. Tänk ett sådant slöseri att kosta på mig dropp innan operation när jag bara gråter ut det.

På avdelningen där man ligger innan operation kommer narkosläkaren, han som ringde mig igår. Jag kan inte prata utan  fortsätter bara att gråta, så han får inte många svar på sina frågor. Ortopeden kommer också förbi. De vet ju vad det handlar om, så jag får lugnande in i handen. Snart ännu en dos. Så tar narkossköterskan fram masken och jag inser att de söver mig här och nu, innan vi ens rullat in på operation, och jag kommer därför att vara dessa människor evigt tacksam.

----

Någon gång efter kl 15 vaknar jag så sakta till på mitt rum. 15.45 ringer jag till barnen, men efteråt vet jag knappt att jag gjort det och måste kolla om det verkligen var så. Jag har inte ont, men jag mår illa. Så fort jag försöker äta något kaskadkräks jag. Är törstig men får knappt behålla vatten. Får mer antibiotikadropp som bränner som eld i armen. Min favoritsköterska från förra höftledsbytet tittar in. Jag känner mig lugn och trygg men törstig och trött. Första kvällen med ny högerhöft blir inte så illa ändå.