En månad efter operationen

Nu har det nästan gått en månad.

De två första veckorna var värst. Följande två veckor har varit okej, men det har känts som om det stått ganska still. Jag blir säkert bättre, men det märks inte. Jag kan inte göra så mycket mer.

En månad efter den första operationen skrev jag så här:

• Jag går helst med två kryckor. En krycka kan gå bra inomhus, om jag behöver vänsterhanden till något. Utan krycka kan jag inte ta ett enda steg. Det gör inte längre ont att belasta, men det går liksom inte. Benet bär inte. Det här gör att jag inte klarar mig själv utan är helt beroende av andra. Jag kan t ex inte handla och få hem mat.
• Jag har nyligen slutat med smärtlindrande mediciner.
• Eftersom jag inte har ont längre så sover jag ganska bra. Jag ligger på rygg eller på den icke opererade sidan. Jag kan absolut inte sova på den opererade sidan. Det är allt för svullet så det känns som om man ligger och balanserar på en öm kudde. Förr sov jag mycket på mage - det gör jag inte nu eftersom jag får ont i ryggen av det. Det känns också lite besvärligt att ta sig ur det läget. Jag har ju också fått känselbortfall på ovansidan av tårna som gör att det känns konstigt när jag ligger på mage.
• Operationssåret har äntligen slutat vätska sig. Det är nu läkt. Jag längtar så efter att kunna gå och simma...!!!
• Att klä på sig själv går bra om man bara väljer rätt strumpor och skor. Trånga strumpor kan jag inte få på mig själv och jag skulle inte kunna knyta ett par skor. Jag når inte ner ordentligt helt enkelt.
• Igår var första gången jag gick en längre sträcka - en kilometer blev det faktiskt, fast det var lite för långt. Det besvärliga vinterväglaget har gjort att jag övat för lite på att gå utomhus. Att gå gör mig väldigt trött, men om jag då får sitta, eller ännu hellre ligga en stund, så är jag snart okej igen.
• Jag använder inga förhöjningskuddar och behöver ingen höjd toasits längre. Jag kan ta mig ur vilken soffa som helst tack vare ett starkt högerben. En saccosäck skulle jag dock inte ge mig in på!
• Korta pass ska det vara. Sitta går bra - men inte för länge. Gå - korta sträckor. Stå - mycket korta stunder. Att laga mat är besvärligt, det blir för länge att stå. Ligga - det bästa!

Det stämmer ganska exakt med läget nu. Jag är dock inte alls lika svullen på den opererade sidan, och såret är helt läkt och jättefint. Jag kan nog snart sova på den sidan. Jag har också lite bättre rörlighet tror jag. Jag kan inte knyta skorna, men jag är mindre stel än förra gången. Jag har dock inget urstarkt ickeopererat ben att förlita mig på denna gång. Soffan är väldigt besvärlig att ta sig ur, och jag vill inte vara utan toaförhöjningen. Jag minns att mitt ickeopererade ben var väldigt starkt förra gången, riktigt så är det inte nu. Jag har dock bättre styrsel på det opererade benet denna gång. Jag förstod ju inte då att nervskadan jag fått gav en muskelförsvagning. Den nervskada jag fått nu slår nog mest på ytkänseln, för jag har hyfsad styrka i det opererade benet denna gång. Dock är det lite konstigt att gå när man inte känner foten riktigt som man ska.

Igår var jag hos sjukgymnasten för första gången. Samma duktiga, petiga sjukgymnast som förra gången. Förra gången jobbade vi för hårt. Lade på så mycket vikter i träningen att det nog gjorde att protesen inte växte fast som den skulle. Visa av den erfarenheten blir det mycket lugnare denna gång.

Mitt opererade ben har känts alldeles för långt och helt kobent. Det tog dock ungefär en kvart för sjukgymnasten att hjälpa mig att lägga över tyngden, hindra knät från att åka in, och spänna på utsidan så som man ska och... tada.... Jag tror baske mig att jag har rätt benlängd. Tänk vad en bra sjukgymnast kan göra! Det känns helt galet att stå som hon säger åt mig, men det blir ju rätt då! Så nu är det träning, träning, träning som gäller. Blir trött bara jag tänker på alla timmar jag nu ska lägga på rehab. Men det ska ju bli BRA! Så jag sätter igång idag.

Mitt program denna första vecka är 3*12 av följande:

• Ligga på rygg med en 20 cm hög rulle under knät. Pressa ner knät och spänn lår, mage och rumpa. (Här måste jag hålla fokus på att inte vrida in knät för att komma bort från den felaktiga kobenta positionen jag lagt mig till med)
• Ligga på rygg med knäna uppdragna. Pressa ner det opererade benets häl och spänna mage och rumpa.
• Ligga på rygg med knäna uppdragna. Fälla ut det opererade benet till sidan och tillbaka upp (utan att ta in det för långt som jag så gärna vill)
• Tåhävningar. Foten rakt fram (inte inåt) och höften rak (inte roterad)
• Lyfta det opererade underbenet bakåt från stående. Rak höft.
• Stå framför en spegel och träna på att hålla höften rak, foten rakt fram och belasta det opererade benet så att jag väger lika mycket på båda benen.
• Träna på att gå "riktigt", rakt och fint, upprätt, utan att hänga på kryckorna.

Pepp pepp. Hundpromenader och zumba i tankarna, så ska det nog gå.

2 veckor efter operationen

Tiden fram tills nu har inte varit rolig, men nu börjar det vända!

Jag har kunnat dra ner på morfinet, och nervsmärtan i foten har lugnat sig. Den där vassa smärtan vid protesspetsen i lårbenet har också börjat tona bort.

Idag tog jag de första ordentliga stegen med bara en krycka. Det är A och O att kunna gå med en krycka när det gäller att klara sig själv. Jag kan ännu bara ta några futtiga steg, men det räcker för att kunna flytta den där kaffekoppen från bänken till bordet och för att ta fram saker ur kylskåpet.

Nätterna är kämpiga. Jag stelnar otroligt av att bara ligga i en ställning, och måste resa mig upp ungefär varannan timme för att bli av med värk och träsmak. Detta tycks vara en värk som ingen medicin rår på, jag undrar varför det är så.

Jag har jämfört lite med förra operationen, och fast det gått bättre denna gång så har det inte gått fortare att nå vissa milstolpar. Det tar kanske bara den tid det tar, oavsett upplevelsen.

Det opererade benet känns fortfarande för långt, och jag är extremt kobent. Det är dags att försöka finslipa gångträningen nu när jag faktiskt kan stödja på benet igen. Det svider ordentligt i såret, men det är ju inte så konstigt, det är ju de avskurna musklerna på utsidan av benet som man håller upp kroppen med, och de är förstås inte riktigt läkta ännu. En stor skillnad från förra gången dock: Jag har stadga på benet i sidled. Det märks tydligt när jag ligger på sängen med knäna uppdragna. Efter förra operationen hade jag ingen som helst styrsel på benet om det råkade falla inåt eller utåt, nu har jag full koll. Det var förstås nervskadan som var värre den gången, fast jag trodde då att det bara var de avskurna musklerna som inte fungerade. Jag fick ju samma nervskada nu, men lindrigare. Har ingen känsel på översidan av foten, men styrkan i benet verkar vara hyfsat okej alltså, vilket är mycket, mycket positivt.

Efter tre veckor är det dags att träffa en sjukgymnast, och jag försöker nu få fatt i samma som jag hade förra gången. Den gången blev det ju helt fel, med alldeles för hård träning, men nu vet i alla fall jag bättre, och jag gillade verkligen henne för att hon var så noggrann och faktiskt rent av petig.

Idag kommer hundarna hem igen. Så härligt! Jag längtar otroligt till när jag kan gå ut med dem igen. Har verkligen ingen aning när det kan låta sig göras. Idag ska jag dock ta första promenaden utomhus när min dotter kommer hem från skolan. Målet är konditoriet som ligger i samma hus som jag bor - en promenad på flera meter alltså! Värt en biskvi, ellerhur!

8 dagar efter operationen

Det har varit en tuff vecka. Jag förstår inte varför jag inte fick långtidsverkande smärtstillande (Oxycontin) utskrivet men i onsdags morse ringde jag direkt och fick det också direkt, plus mer av de smärtstillande som man använder vid smärtgenomslag (Oxynorm). Sakta blev jag av med de vassa smärtorna, de som jag har så svårt att klara. Kvar är molvärk och stelhet samt smärta om man rör sig fel. Jag har ont i det opererade benets knä vid belastning också. Det känns som om man går på insidan av knät - helt snett - och jag försöker hålla in benet nu och hoppas det blir bättre.

Jag har fortfarande mycket hjälp här hemma. Jag tycker att man kan klara sig själv när man kan ta upp en krycka som man tappat på golvet, och kan klara sig att förflytta sig med en krycka i ett par steg, så att man kan flytta en kopp te från bänken till bordet. Där är jag inte än, men till helgen tror jag det kan gå om det fortsätter som nu.

Idag kom hundarna tillbaka. Så härligt att ha dem igen. De hoppade mot mig, men det gick faktiskt bra eftersom jag är rätt stadig nu. Hunden Viktor är mycket fundersam över mitt sår. Han nosar försiktig och lägger bekymrat huvudet på sned och ser ut att undra vad i all sin dar som hänt mig.

Dagarna går numera bra. Det är svårt att hinna äta frukost på en sittning. Jag får ta filen först, sen lägga mig och vila en liten stund, och sen ta smörgås och te. Jag sover mycket. Kan nu ligga i en fällbar vilfåtölj så jag kan titta på tv, även om den är lite svår att komma i och ur. Jag har duschat med en mycket bra duschpall. Den är mycket stadig och bekväm och har stora hål som man kan trä ner duschhandtag och slang i så man inte tappar dem. Förbandet över såret ska hålla att duscha med, men jag tejpade ändå över plast för jag vill inte riskera att det lossnar. Förra gången lossnade det och jag fick en liten infektion i såret, och det vill jag inte riskera igen.

Jag har skickat in sjukskrivningsintyget till min arbetsgivare, som i sin tur skickar det vidare till försäkringskassan efter 14 dagar. Jag hoppas att allt med försäkringskassan går lika smidigt som förra gången.