5 månader efter operation
Som den drama queen jag är kommer här en live-rapport från kvällens ortopedbesök.
Han frågade om mina besvär, och undersökte ledfunktionen. Sedan slog han mot knät upp igenom lårbenet, men inget av detta gjorde ont. När han sedan skulle titta på röntgenbilderna var systemt nere. Då sa han att han nog trodde att det inte var någon fara alls med mig. Att en ocementerad höftled kan "sätta sig", och det kan göra ont. Den växer fast, men lossnar litegrann, (och han visade med att vrida sina händer och sedan rycka till) men växer sedan fast igen. Jag skulle inte vara orolig och han skulle ringa mig i morgon när han titta på röntgenbilderna.
När jag gick därifrån kände jag mig inte alls lugn. Jag kunde inte låta bli att halta hur jag än försökte, trots att det idag var en bra dag och jag faktiskt inte hade särskilt ont alls! Tänk att protesen har lossnat i mitt lårben! Det är ju som att bryta benet litegrann - inuti!
När jag kom hem hade jag ett missat samtal på mobilen. Och följande meddelande på mitt mobilsvar: "Ja, hej, det är ortopeden. Jag har nu tittat på dina röntgenbilder och det är inte konstigt att du känt som du gjort. Det är inget farligt, men jag ringer senare."
Mitt lårben är spräckt. Jag är helt säker. Iiiihhhh!!!
måndag 10 maj 2010
fredag 7 maj 2010
So what? So I conned, I lied, I lied to me too
5 månader efter operationen
Idag var jag på röntgen. Hamnade i samma rum som när jag röntgades två dagar efter operationen. Jag vet sedan tidigare att mitt färgminne inte är att lita på, men jag blev ändå väldigt förvånad över att väggarna var vita, med lite ljus träpanel där man hängde av sig kläder och väska. Jag kommer ihåg rummet som mörkt blålila, i en blank mättad färg. Nu efteråt förstår jag ju att man sällan inreder några rum så, varken på sjukhus eller någon annanstans.
Tre bilder tog sköterskan. Först en rakt framifrån. "Oj, har du en sån i lårbenet, då måste jag ta en ny bild så hela den kommer med." Jo, att den sitter lite längre ner mot knät än den borde, det är ju precis så det känns. Sedan tog hon ytterligare en bild snett underifrån, från insidan.
På måndag kväll har jag tid hos ortopeden.
Idag var jag på röntgen. Hamnade i samma rum som när jag röntgades två dagar efter operationen. Jag vet sedan tidigare att mitt färgminne inte är att lita på, men jag blev ändå väldigt förvånad över att väggarna var vita, med lite ljus träpanel där man hängde av sig kläder och väska. Jag kommer ihåg rummet som mörkt blålila, i en blank mättad färg. Nu efteråt förstår jag ju att man sällan inreder några rum så, varken på sjukhus eller någon annanstans.
Tre bilder tog sköterskan. Först en rakt framifrån. "Oj, har du en sån i lårbenet, då måste jag ta en ny bild så hela den kommer med." Jo, att den sitter lite längre ner mot knät än den borde, det är ju precis så det känns. Sedan tog hon ytterligare en bild snett underifrån, från insidan.
På måndag kväll har jag tid hos ortopeden.
måndag 3 maj 2010
& you're feeling something that seems like real pain
5 månader efter operationen
Det har skett ett misstag. Det opererades inte in en höftledsprotes i mitt vänstra lårben den 4:e december 2009, det var en bajonett som sattes in.
För varje steg jag tar smärtar det ner i benet. Idag var det värre än någonsin. Just idag hade jag tid hos sjukgymnasten också - den tid som jag hoppades skulle bli den sista hos henne. Jag kunde knappt stödja på benet när jag haltade dit.
Jag har inte tränat alls på sjukgymnastmottagningen under de senaste veckorna utan gått på vanligt gym. Jag har sanning att säga tränat mest kondition, men försökt göra styrkeövningar som påminner om dem jag gör på sjukgymnastiken. Jag har också blivit väldigt mycket starkare i lårets fram- och baksida. De särskilda "gå-musklerna" har det dock inte hänt så värst mycket med. Jag har ju inte heller gått så mycket, så någon naturlig träning för dem har det heller inte blivit.
Min sjukgymnast stod handfallen inför mina besvär. Jag ska försöka få tag i ortopeden i morgon, och hon ville invänta hans bedömning innan hon gör så mycket mer.
Utöver smärtan i lårbenet känns leden också svullen. Sjukgymnasten tror fortfarande att det beror på min svaghet i muskulaturen. Att jag viker fram och belastar leden fel, vilket leder till att det blir irriterat runt omkring. Jag har inte heller en "slät" rörelse i leden när jag går i en trappa. Det knixar till, som om det var ett hack i ledkapseln. Men jag ska fortsätta träna... Och stå på mitt onda ben och spänna gåmusklerna så fort jag står upp. Grattis till mig själv på 5-månadersdagen efter operationen.
Det har skett ett misstag. Det opererades inte in en höftledsprotes i mitt vänstra lårben den 4:e december 2009, det var en bajonett som sattes in.
För varje steg jag tar smärtar det ner i benet. Idag var det värre än någonsin. Just idag hade jag tid hos sjukgymnasten också - den tid som jag hoppades skulle bli den sista hos henne. Jag kunde knappt stödja på benet när jag haltade dit.
Jag har inte tränat alls på sjukgymnastmottagningen under de senaste veckorna utan gått på vanligt gym. Jag har sanning att säga tränat mest kondition, men försökt göra styrkeövningar som påminner om dem jag gör på sjukgymnastiken. Jag har också blivit väldigt mycket starkare i lårets fram- och baksida. De särskilda "gå-musklerna" har det dock inte hänt så värst mycket med. Jag har ju inte heller gått så mycket, så någon naturlig träning för dem har det heller inte blivit.
Min sjukgymnast stod handfallen inför mina besvär. Jag ska försöka få tag i ortopeden i morgon, och hon ville invänta hans bedömning innan hon gör så mycket mer.
Utöver smärtan i lårbenet känns leden också svullen. Sjukgymnasten tror fortfarande att det beror på min svaghet i muskulaturen. Att jag viker fram och belastar leden fel, vilket leder till att det blir irriterat runt omkring. Jag har inte heller en "slät" rörelse i leden när jag går i en trappa. Det knixar till, som om det var ett hack i ledkapseln. Men jag ska fortsätta träna... Och stå på mitt onda ben och spänna gåmusklerna så fort jag står upp. Grattis till mig själv på 5-månadersdagen efter operationen.
fredag 16 april 2010
Stealing Notes From The Devil's Notebook
4 månader och 2 veckor efter operationen
Jag har tröttnat. Tröttnat svårt.
Sist jag träffade sjukgymnasten så sa hon: "Du måste träna mer. Du är fortfarande alldeles för svag! Titta i spegeln hur vänster höft viker sig, och hur vänster knä åker inåt!" Och hon lade på. Ökade vikter. Antalet repetitioner är nu uppe i 3*12. Jag vill inte mer!!
Sjukgymnastiken är i en härlig lokal. Massivt parkettgolv. Stora fönster. Utsikt över takåsar.
Men det är flera sjukgymnaster och naprapater som delar mottagning. Och en av sjukgymnasterna extraknäcker som PT. Personlig Tränare. Hon är gotländska, och har en genomträngande röst. Och mitt ibland oss halta och lytta skriker hon till sin beach-adept: "JAAA! Kämpa på!! Fyra till!! TRE!! TVÅ!! EN TILL!! JAAAAA!!!". Jag står inte ut en sekund till.
Så nu går jag till vanliga gymmet. Är utmärkande halt och lytt. Men det är okej.
Och jag har testat roddmaskinen för första gången sedan operationen. Monika skrev att den var bra. Men jag hade dittills trott att det var för snäv vinkel för höften, så jag hade inte ens provat. Och jag har aldrig gillat roddmaskin så mycket heller, eftersom det är svårt att ro till musik, och jag är väldigt beroende av bra musik i lurarna när jag tränar. Men jag provade! Och det var härligt! Att träna lite armar, axlar och rygg! Att känna att kraften i benet faktiskt återvänt. Och som av en slump... men kanske inte... hittade jag för första gången musik som man med all fördel kan ro till! Hell on Wheels - Odd Church.
Jag har tröttnat. Tröttnat svårt.
Sist jag träffade sjukgymnasten så sa hon: "Du måste träna mer. Du är fortfarande alldeles för svag! Titta i spegeln hur vänster höft viker sig, och hur vänster knä åker inåt!" Och hon lade på. Ökade vikter. Antalet repetitioner är nu uppe i 3*12. Jag vill inte mer!!
Sjukgymnastiken är i en härlig lokal. Massivt parkettgolv. Stora fönster. Utsikt över takåsar.
Men det är flera sjukgymnaster och naprapater som delar mottagning. Och en av sjukgymnasterna extraknäcker som PT. Personlig Tränare. Hon är gotländska, och har en genomträngande röst. Och mitt ibland oss halta och lytta skriker hon till sin beach-adept: "JAAA! Kämpa på!! Fyra till!! TRE!! TVÅ!! EN TILL!! JAAAAA!!!". Jag står inte ut en sekund till.
Så nu går jag till vanliga gymmet. Är utmärkande halt och lytt. Men det är okej.
Och jag har testat roddmaskinen för första gången sedan operationen. Monika skrev att den var bra. Men jag hade dittills trott att det var för snäv vinkel för höften, så jag hade inte ens provat. Och jag har aldrig gillat roddmaskin så mycket heller, eftersom det är svårt att ro till musik, och jag är väldigt beroende av bra musik i lurarna när jag tränar. Men jag provade! Och det var härligt! Att träna lite armar, axlar och rygg! Att känna att kraften i benet faktiskt återvänt. Och som av en slump... men kanske inte... hittade jag för första gången musik som man med all fördel kan ro till! Hell on Wheels - Odd Church.
lördag 3 april 2010
Prepare the brush for me, I'm craving with this need
4 månader efter operationen
Jag går fortfarande med en krycka, men har lite mindre ont. Nu lägger jag in en extra växel. Jag ska följa rådet från Johanna och träna ännu mer. Hon tipsade om maskinerna där man har plattor vid knäna som man antingen trycker in eller ut. De är mycket bra!
Efter dagens gympass, i omklädningsrummet, såg jag en dam med de karakteristiska ärren på bägge höfterna. De såg läkta och fina ut. Äldre än mina. Men hon använde griptångt för att få på sig jeansen! Och för att ta fram skorna ur skåpet! Och en krycka hade hon. Jag sa förstås inget, men jag led med henne. Och kände mig dum som gnäller och klagar.
För jag kan göra det mesta nu, utom att gå långt. Jag har målat om ett rum hemma! Klättrat på stege upp till taket! Krupit och hukat längs golvlisterna! Och det har gått över all förväntan!
Jag går fortfarande med en krycka, men har lite mindre ont. Nu lägger jag in en extra växel. Jag ska följa rådet från Johanna och träna ännu mer. Hon tipsade om maskinerna där man har plattor vid knäna som man antingen trycker in eller ut. De är mycket bra!
Efter dagens gympass, i omklädningsrummet, såg jag en dam med de karakteristiska ärren på bägge höfterna. De såg läkta och fina ut. Äldre än mina. Men hon använde griptångt för att få på sig jeansen! Och för att ta fram skorna ur skåpet! Och en krycka hade hon. Jag sa förstås inget, men jag led med henne. Och kände mig dum som gnäller och klagar.
För jag kan göra det mesta nu, utom att gå långt. Jag har målat om ett rum hemma! Klättrat på stege upp till taket! Krupit och hukat längs golvlisterna! Och det har gått över all förväntan!
torsdag 25 mars 2010
I'm giving up oh no
3 måndader och 3 veckor efter operationen
Dagarna går. Jag tränar, försöker vara snäll mot höften, och har ont. Känns lite som om den delen av protesen som går ner i lårbenet håller på att spräcka det. Jag inser att det inte är så, och är inte orolig, utan strävar vidare.
Dagarna går. Jag tränar, försöker vara snäll mot höften, och har ont. Känns lite som om den delen av protesen som går ner i lårbenet håller på att spräcka det. Jag inser att det inte är så, och är inte orolig, utan strävar vidare.
fredag 19 mars 2010
Yeah I will walk five hundred miles
3,5 månad efter operationen
Nu har jag flyttat möten och ordnat så att jag under en period framöver kan jobba en dag i veckan hemifrån. Om jag då försöker komma iväg från jobbet lite tidigare på t ex måndagen också, så får jag på så vis in två pass sjukgymnastik per vecka. Då borde jag väl vara fit for vandringsleden i sommar?
Idag jobbade jag hemifrån, och har således även kunnat träna. Så här ser mitt program ut numera:
Nu har jag flyttat möten och ordnat så att jag under en period framöver kan jobba en dag i veckan hemifrån. Om jag då försöker komma iväg från jobbet lite tidigare på t ex måndagen också, så får jag på så vis in två pass sjukgymnastik per vecka. Då borde jag väl vara fit for vandringsleden i sommar?
Idag jobbade jag hemifrån, och har således även kunnat träna. Så här ser mitt program ut numera:
- Cykling som uppvärmning
- Crosstrainer
- 2*12 benböj med pilatesboll mellan rygg och vägg. All tyngd på vänster ben, och djupt ner ska jag.
- 2*12 lyft från golvet med fötterna på pilatesboll. Jag ligger på rygg med benen i 90 grader och fötterna på bollen. Från det läget ska jag upp så att jag ligger rak som en planka med nacken i golvet och fötterna på bollen. All tyngd på vänster sida.
- Segdragning upp på vänster ben på en stepupbräda. Rak i höften. Backa ner, lika segt och kontrollerat. Så många jag orkar.
- 2*12 drag med benet bakåt, med snara runt foten i en maskin.
- 2*12 drag med benet ut åt sidan, med snara runt foten i en maskin.
- 2*12 i en maskin där jag liggandes trycker ifrån med benet från 90 grader till rakt. All tyngd på vänster ben.
- 2*12 i en maskin där jag sittandes lyfter vänster ben så att det pekar rakt ut (tränar lårets framsida)
- 2*12 i en maskin där jag sittandes böjer vänster ben från att det pekar rakt ut (tränar lårets baksida)
- Cykling som nedvarvning
När jag klarar 2*12 så ska jag i maskinerna öka på vikten, och börja med 2*8 tills jag klarar 2*12. Då är det dags att öka igen.
måndag 15 mars 2010
It's a terrible love & I'm walking with spiders
3 månader och 1 vecka efter operationen
Bakslag, bakslag, bakslag. Idag var jag hos sjukgymnasten och fick bassning. Jag ska inte alls vila. Jag ska intensifiera min sjukgymnastik. Och jag går inte ett dugg fint. Eller som sjukgymnasten sa: "Ja, jag förstår att du TROR att du går fint, men du tippar fortfarande in med höften för att du är för svag".
Så nu måste jag på något märkligt vis få tid med ännu mer sjukgymnastik, och så måste jag börja gå med krycka igen.
Och jag törs nästan inte erkänna, ens för mig själv, att jag fått ont i armbågen av all kryckgång...
Bakslag, bakslag, bakslag. Idag var jag hos sjukgymnasten och fick bassning. Jag ska inte alls vila. Jag ska intensifiera min sjukgymnastik. Och jag går inte ett dugg fint. Eller som sjukgymnasten sa: "Ja, jag förstår att du TROR att du går fint, men du tippar fortfarande in med höften för att du är för svag".
Så nu måste jag på något märkligt vis få tid med ännu mer sjukgymnastik, och så måste jag börja gå med krycka igen.
Och jag törs nästan inte erkänna, ens för mig själv, att jag fått ont i armbågen av all kryckgång...
fredag 12 mars 2010
Please be kind to me
3 månader och 1 vecka efter operationen
Nu har jag jobbat heltid och rest kommunalt till jobbet i en vecka. Sammanlagt blir det då 4 km promenad per dag på de fyra sträckor jag då måste gå.
Jag har fått mer och mer ont i höften. Det känns som artrosen. Strålande ut från höftleden.
Nu är det helg och jag kan sköta om min höft lite. Men jag vet inte vad den vill. Vill den ha riktad sjukgymnastik? Eller bara vila?
Nu har jag jobbat heltid och rest kommunalt till jobbet i en vecka. Sammanlagt blir det då 4 km promenad per dag på de fyra sträckor jag då måste gå.
Jag har fått mer och mer ont i höften. Det känns som artrosen. Strålande ut från höftleden.
Nu är det helg och jag kan sköta om min höft lite. Men jag vet inte vad den vill. Vill den ha riktad sjukgymnastik? Eller bara vila?
måndag 8 mars 2010
I was walking with a ghost
3 månader efter operationen
Idag var första gången som jag tog mig till kontoret på egen hand efter operationen. 0,8 km promenad till stationen, och efter resan 1,2 km promenad till kontoret.
Jag gick som en kung! Så jämnt och fint! Det kändes härligt. Här i kommunen där jag bor var det hyfsat snöröjt på vägar och trottoarer. I kommunen där jag klev av tåget var det ordentligt sandat och fint, men sedan går jag över gränsen till ytterligare en annan kommun - och där fanns inte tillstymmelse till halkbekämpning. Jag minns med fasa infernot på ortopedakuten dagen före julaftonen, och går mycket försiktigt.
Det värsta med att gå utan krycka nu är nästan att det inte syns att jag fortfarande är ostadig. Jag krockar hela tiden. För att fungera i trängsel ska människan vara smidig, och galant parera i sidled för att inte stöta emot. Jag kan inte det. Och en person i en parkerad bil slog upp bildörren precis framför mig där jag kom gående. Jag hann tänka "ska jag bromsa eller försöka gå ut åt sidan?" men jag hann inte riktigt göra något av det i tid så att det kändes som om jag fick till ett socialt accepterat avstånd. Pinsamt!
Väl framme vid kontoret hade jag valt gångvägen på baksidan. Problemet var bara att all snö som fallit över parkeringen denna vintern låg i en stor hög där en upptrampad stig ledde ner till entrén. Och där skulle jag ta mig ner! Som tur var kom en kollega samtidigt och kunde ge mig en hjälpande hand. Hem fick jag gå en omväg.
Jag gick lite tidigare från jobbet för att hinna gå på sjukgymnastik idag. Men när jag kom hem var jag så trött i alla gåmuskler att det kändes helt uteslutet. Jag kanske borde ha pressat mig själv och gått dit i alla fall. Men 4 km promenad är väl också en slags träning, i alla fall i den situation jag befinner mig i nu.
Idag var första gången som jag tog mig till kontoret på egen hand efter operationen. 0,8 km promenad till stationen, och efter resan 1,2 km promenad till kontoret.
Jag gick som en kung! Så jämnt och fint! Det kändes härligt. Här i kommunen där jag bor var det hyfsat snöröjt på vägar och trottoarer. I kommunen där jag klev av tåget var det ordentligt sandat och fint, men sedan går jag över gränsen till ytterligare en annan kommun - och där fanns inte tillstymmelse till halkbekämpning. Jag minns med fasa infernot på ortopedakuten dagen före julaftonen, och går mycket försiktigt.
Det värsta med att gå utan krycka nu är nästan att det inte syns att jag fortfarande är ostadig. Jag krockar hela tiden. För att fungera i trängsel ska människan vara smidig, och galant parera i sidled för att inte stöta emot. Jag kan inte det. Och en person i en parkerad bil slog upp bildörren precis framför mig där jag kom gående. Jag hann tänka "ska jag bromsa eller försöka gå ut åt sidan?" men jag hann inte riktigt göra något av det i tid så att det kändes som om jag fick till ett socialt accepterat avstånd. Pinsamt!
Väl framme vid kontoret hade jag valt gångvägen på baksidan. Problemet var bara att all snö som fallit över parkeringen denna vintern låg i en stor hög där en upptrampad stig ledde ner till entrén. Och där skulle jag ta mig ner! Som tur var kom en kollega samtidigt och kunde ge mig en hjälpande hand. Hem fick jag gå en omväg.
Jag gick lite tidigare från jobbet för att hinna gå på sjukgymnastik idag. Men när jag kom hem var jag så trött i alla gåmuskler att det kändes helt uteslutet. Jag kanske borde ha pressat mig själv och gått dit i alla fall. Men 4 km promenad är väl också en slags träning, i alla fall i den situation jag befinner mig i nu.
fredag 5 mars 2010
I know that bad's got to fix itself, correct over time
3 månader efter operationen
Nu när jag kan gå igen, då vill jag verkligen ut i solen och bara GÅ. Och vad händer då??
Jo jag får halsfluss! Jag fick ju förstås promenaden till vårdcentralen, och därefter till apoteket, men nu får mina nyvunna gåmuskler vila, nerbäddade tillsammans med mig i soffan med en bra film.
Nu när jag kan gå igen, då vill jag verkligen ut i solen och bara GÅ. Och vad händer då??
Jo jag får halsfluss! Jag fick ju förstås promenaden till vårdcentralen, och därefter till apoteket, men nu får mina nyvunna gåmuskler vila, nerbäddade tillsammans med mig i soffan med en bra film.
torsdag 4 mars 2010
& I am there to walk you the way
3 månader efter operationen
Idag är det exakt 3 månader efter operationen. Och vad händer då?
Jo, jag tar mina första steg utan att halta! Klang och jubelsång!!
Idag är det exakt 3 månader efter operationen. Och vad händer då?
Jo, jag tar mina första steg utan att halta! Klang och jubelsång!!
tisdag 2 mars 2010
When I was young I thought it'd be about tearing off the shirt, cutting up the chest, handing over the heart to the one that you love
3 månader efter operationen
Jag fick en kommentar från Anna som jag började svara på i kommentarsfältet, men det växte till ett eget inlägg. Hon skrev att det är tråkigt att jag är så nedstämd, och jag har funderat en del över det.
Jag vet inte om jag är så nedstämd... Egentligen tycker jag inte det.
Jag försöker beskriva mitt liv så som det är ur ett höftledsperspektiv. Sen finns det ju andra delar av mitt liv som spänner mellan bottenlös avgrund och stunder av ren lycka. Det kanske smittar av sig här och där i min blogg, även om jag försöker utelämna det.
Och går jag åter till höftledsperspektivet så kan jag nog tycka att jag hade felaktiga förväntningar. Själva operationen, smärtorna jag fick i foten, och den extrema hjälplösheten efteråt var inget annat än en chock, som kändes som om den aldrig skulle ta slut. Men allt det där har jag lagt bakom mig nu.
Ska jag beskriva känslan jag har nu med ett enda ord, och då alltså ur ett höftledsperspektiv, så blir det nog "irriterad". Jag är irriterad över att jag inte kan gå bättre. Jag blänger på snön som aldrig slutar falla, och muttrar över isfläckarna på trottoarerna.
Men om jag får välja ett ord till så blir det absolut "längtan". Jag längtar efter att kunna gå långpromenader. Vandra en bit på en vandringsled. Gå på en konsert utan att behöva planera allt runtomkring i detalj. Städa bakom toalettstolen utan att det blir ett projekt. Få sluta tänka på hur jag rör mig. Sitta i skräddarställning på en picknick, eller förstås ännu hellre på en klippa vid havet. Bara vara så som jag vill vara.
Och i allt övrigt så tuffar livet som höftledsopererad på.
Jag fick en kommentar från Anna som jag började svara på i kommentarsfältet, men det växte till ett eget inlägg. Hon skrev att det är tråkigt att jag är så nedstämd, och jag har funderat en del över det.
Jag vet inte om jag är så nedstämd... Egentligen tycker jag inte det.
Jag försöker beskriva mitt liv så som det är ur ett höftledsperspektiv. Sen finns det ju andra delar av mitt liv som spänner mellan bottenlös avgrund och stunder av ren lycka. Det kanske smittar av sig här och där i min blogg, även om jag försöker utelämna det.
Och går jag åter till höftledsperspektivet så kan jag nog tycka att jag hade felaktiga förväntningar. Själva operationen, smärtorna jag fick i foten, och den extrema hjälplösheten efteråt var inget annat än en chock, som kändes som om den aldrig skulle ta slut. Men allt det där har jag lagt bakom mig nu.
Ska jag beskriva känslan jag har nu med ett enda ord, och då alltså ur ett höftledsperspektiv, så blir det nog "irriterad". Jag är irriterad över att jag inte kan gå bättre. Jag blänger på snön som aldrig slutar falla, och muttrar över isfläckarna på trottoarerna.
Men om jag får välja ett ord till så blir det absolut "längtan". Jag längtar efter att kunna gå långpromenader. Vandra en bit på en vandringsled. Gå på en konsert utan att behöva planera allt runtomkring i detalj. Städa bakom toalettstolen utan att det blir ett projekt. Få sluta tänka på hur jag rör mig. Sitta i skräddarställning på en picknick, eller förstås ännu hellre på en klippa vid havet. Bara vara så som jag vill vara.
Och i allt övrigt så tuffar livet som höftledsopererad på.
måndag 1 mars 2010
Let's compare our nightmares, but don't come to us if you have tales of laughing light
3 månader efter operationen
Nu har det snart gått 3 månader sedan operationen. Det känns konstigt. Jag tycker det var helt nyligen, och jag kan inte heller riktigt få in att jag nu går från status "nyopererad" till något annat - vad nu detta andra är.
För inte är jag återställd ännu. På ett sätt är jag ju bättre nu än innan operationen - jag har ju mycket mindre ont. Men jag är mer handikappad nu än innan. Hältan är värre och rörligheten sämre. Höftledsoperationen var ingen mirakelkur.
Jag har inte brytt mig mycket om 90-graders-restriktioner och annat, utan mer använt benet så som jag tyckt det har fungerat, eller oftare: inte fungerat. Sitter med benen i kors gör jag ofta, och det känns skönt och bekvämt, fast jag vet att det inte är en bra ställning för någon vare sig man är frisk eller har artros eller opererad höftled. Men kanske vågar jag nu utmana leden ännu lite mer. Läste att någon annan suttit i skräddarställning. Det skulle aldrig ha fallit mig in att försöka, kanske för att min artroshöft inte tillåtit det på flera år. Men kanske är det dags att pröva! Kan ju vara bra att kunna ibland!
På fredag tar sjukskrivningen slut, vilket innebär att det är slut med mina av försäkringskassan sponsrade taxiresor. Jag bara hoppas, hoppas, hoppas att väglaget blir bättre tills dess. Annars riskerar jag att få jobba mycket hemifrån.
Jag har följt det intensiva kommenterandet på Annas blogg Surbenet! Och kan inte låta bli att rubriksätta detta inlägg inspirerat utifrån det!
Nu har det snart gått 3 månader sedan operationen. Det känns konstigt. Jag tycker det var helt nyligen, och jag kan inte heller riktigt få in att jag nu går från status "nyopererad" till något annat - vad nu detta andra är.
För inte är jag återställd ännu. På ett sätt är jag ju bättre nu än innan operationen - jag har ju mycket mindre ont. Men jag är mer handikappad nu än innan. Hältan är värre och rörligheten sämre. Höftledsoperationen var ingen mirakelkur.
Jag har inte brytt mig mycket om 90-graders-restriktioner och annat, utan mer använt benet så som jag tyckt det har fungerat, eller oftare: inte fungerat. Sitter med benen i kors gör jag ofta, och det känns skönt och bekvämt, fast jag vet att det inte är en bra ställning för någon vare sig man är frisk eller har artros eller opererad höftled. Men kanske vågar jag nu utmana leden ännu lite mer. Läste att någon annan suttit i skräddarställning. Det skulle aldrig ha fallit mig in att försöka, kanske för att min artroshöft inte tillåtit det på flera år. Men kanske är det dags att pröva! Kan ju vara bra att kunna ibland!
På fredag tar sjukskrivningen slut, vilket innebär att det är slut med mina av försäkringskassan sponsrade taxiresor. Jag bara hoppas, hoppas, hoppas att väglaget blir bättre tills dess. Annars riskerar jag att få jobba mycket hemifrån.
Jag har följt det intensiva kommenterandet på Annas blogg Surbenet! Och kan inte låta bli att rubriksätta detta inlägg inspirerat utifrån det!
måndag 22 februari 2010
Someday soon I'm gonna leave this wicked circle
2,5 månad efter operationen
Idag hade jag tid hos sjukgymnasten igen. Jag fick ett ännu tuffare träningsprogram. Ännu mer fokus på det opererade benet, och högre belastning i alla övningar. Nu ska jag ner på golvet också för övningar med fötterna på en pilatesboll som tränar baksidan.
Jag klagade över min gång - att jag faktiskt inte kan gå. Hon granskade mig noga och sa att jag faktiskt gick väldigt konstigt. Något som jag nog lagt mig till med under tiden jag hade ont, innan operationen. I stället för att röra benet så drar jag upp höften. Detta gör jag mest markant med det opererade benet, men även med det friska.
Jag har aldrig tänkt på hur jag går, och nu när jag ska göra det så är det SVÅRT. Man ska hålla höfterna rakt, pendla med benet i höftleden, hålla in magen och kraftigt skjuta ifrån med rumpan. Jag undrar om jag någonsin gått så.
Att gå är också att balansera. Jag fick gå på en linje och lyfta fötterna högt över koner som hon ställde ut. En annan övning är att ställa sig i en trappa och finna dragläget i rörelsen då man lyfter sig upp till nästa steg.
Så nu ska jag lära mig gå. På detta konstiga vis, som känns så märkligt!
Idag hade jag tid hos sjukgymnasten igen. Jag fick ett ännu tuffare träningsprogram. Ännu mer fokus på det opererade benet, och högre belastning i alla övningar. Nu ska jag ner på golvet också för övningar med fötterna på en pilatesboll som tränar baksidan.
Jag klagade över min gång - att jag faktiskt inte kan gå. Hon granskade mig noga och sa att jag faktiskt gick väldigt konstigt. Något som jag nog lagt mig till med under tiden jag hade ont, innan operationen. I stället för att röra benet så drar jag upp höften. Detta gör jag mest markant med det opererade benet, men även med det friska.
Jag har aldrig tänkt på hur jag går, och nu när jag ska göra det så är det SVÅRT. Man ska hålla höfterna rakt, pendla med benet i höftleden, hålla in magen och kraftigt skjuta ifrån med rumpan. Jag undrar om jag någonsin gått så.
Att gå är också att balansera. Jag fick gå på en linje och lyfta fötterna högt över koner som hon ställde ut. En annan övning är att ställa sig i en trappa och finna dragläget i rörelsen då man lyfter sig upp till nästa steg.
Så nu ska jag lära mig gå. På detta konstiga vis, som känns så märkligt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)