9 månader efter operationen
Det är väldigt bra med den här bloggen, för när jag läser förstår jag ju att det går framåt. Och jag märker ju att det faktiskt blir lite bättre, men jag vet inte hur tålmodig jag ska vara. Jag har tvekat fram och tillbaka om huruvida jag ska ta kontakt med ortopeden igen, för att se om det går att göra något åt smärtan som protesen ger i lårbenet, eller inte. Men jag har inte gjort det än i alla fall.
För två veckor sedan gick jag en mil på stadens hårda gator. Och dagen efter blev det 6 km. Och det gick ganska bra! Och den här helgen gick jag i skogen i flera timmar och plockade svamp. Bara när jag skulle klättra upp ur en grop råkade jag bända till lite, men det gjorde ont där och då, och inte efteråt.
Men ska jag springa till tåget, bara några steg på perrongen innan dörrarna stängs, då förvandlas mitt vänstra ben till ett robotben i stål, fäst direkt i hjärnstammen, helt utan dämpning. Det är helt omöjligt att springa ens ett par meter.
Så jag vet inte. Ska jag vara nöjd?
söndag 12 september 2010
söndag 8 augusti 2010
Someone with true devotion can see all the marvels I can't see
8 månader efter operationen
Tänk vad tiden går. Nu är jag inte nyopererad längre. Visst syns ärret, men tack vare lite solbränna runt omkring så är det inte särskilt framträdande längre.
Riktigt bra är det inte. Den där protesspetsen, som inte vuxit fast i lårbenet som den ska, gör sig fortfarande påmind emellanåt. Men nu finns det dagar då jag inte har ont. Men jag är fortfarande begränsad. Går jag mer än 5 km en dag, eller gör någon slags för lårbenet bändande rörelse, t ex simmar bröstsim en längre sträcka - då får jag ont. Att gå i sanddyner är ogörligt.
Jag skulle ju höra av mig till ortopeden igen om det inte blivit bra efter sommaren. Jag vet inte hur jag ska definiera "inte blivit bra". Ska det vara så här? Borde jag acceptera läget? Och vad går att göra åt de problem som återstår? Jag tänker mig att protesen i så fall på något sätt måste fästas i benet. Det känns verkligen inte lockande.
Jag är ju också mycket bättre än för ett par månader sedan, och så mycket bättre än innan operationen.
Jag kan gå sisådär 4 km.... Jag kan bada precis hur mycket som helst. I vågor. Någon sa att det isade i höften om man badar kallt! Det gör det inte för mig.
Och jag kan bada i badhus också. "Akta min höft!!!" fungerar inte längre som rop om nåd i herre-på-täppan-lekarna på flytleksakerna tillsammans med min dotter. Jag behöver inte akta höften längre - och det vet hon om, och knuffar obönhörligt i mig.
Jag kan konditionsträna på gymet, ofta och länge och med ordentlig belastning. Efteråt kan jag stretcha musklerna runt den opererade höften, även sätesmuskeln, lika bra som på den andra sidan. Jag kan sitta på golvet, i skräddarställning t ex, och resa mig utan att planera exakt hur det ska gå till.
Men när jag gjort något som är "fel", så att jag får ont, då har jag ingen tolerans för det alls. Jag tål inte smärta från det där området. När den kommer gräver den sig rätt in i själen på mig och gör mig irriterad, sur och svartsynt.
Så jag vet inte. Några veckor till får väl gå.
Tänk vad tiden går. Nu är jag inte nyopererad längre. Visst syns ärret, men tack vare lite solbränna runt omkring så är det inte särskilt framträdande längre.
Riktigt bra är det inte. Den där protesspetsen, som inte vuxit fast i lårbenet som den ska, gör sig fortfarande påmind emellanåt. Men nu finns det dagar då jag inte har ont. Men jag är fortfarande begränsad. Går jag mer än 5 km en dag, eller gör någon slags för lårbenet bändande rörelse, t ex simmar bröstsim en längre sträcka - då får jag ont. Att gå i sanddyner är ogörligt.
Jag skulle ju höra av mig till ortopeden igen om det inte blivit bra efter sommaren. Jag vet inte hur jag ska definiera "inte blivit bra". Ska det vara så här? Borde jag acceptera läget? Och vad går att göra åt de problem som återstår? Jag tänker mig att protesen i så fall på något sätt måste fästas i benet. Det känns verkligen inte lockande.
Jag är ju också mycket bättre än för ett par månader sedan, och så mycket bättre än innan operationen.
Jag kan gå sisådär 4 km.... Jag kan bada precis hur mycket som helst. I vågor. Någon sa att det isade i höften om man badar kallt! Det gör det inte för mig.
Och jag kan bada i badhus också. "Akta min höft!!!" fungerar inte längre som rop om nåd i herre-på-täppan-lekarna på flytleksakerna tillsammans med min dotter. Jag behöver inte akta höften längre - och det vet hon om, och knuffar obönhörligt i mig.
Jag kan konditionsträna på gymet, ofta och länge och med ordentlig belastning. Efteråt kan jag stretcha musklerna runt den opererade höften, även sätesmuskeln, lika bra som på den andra sidan. Jag kan sitta på golvet, i skräddarställning t ex, och resa mig utan att planera exakt hur det ska gå till.
Men när jag gjort något som är "fel", så att jag får ont, då har jag ingen tolerans för det alls. Jag tål inte smärta från det där området. När den kommer gräver den sig rätt in i själen på mig och gör mig irriterad, sur och svartsynt.
Så jag vet inte. Några veckor till får väl gå.
onsdag 9 juni 2010
It's my destiny to be the king of pain
6 månader efter operationen
Visst är allt bättre nu än före operationen. Jag är helt smärtfri om nätterna, och sömnen är därför god. Sedan gymnasiet har jag haft problem med att stå och gå långsamt. Det är helt borta! Jag har alltid trott att det berott på en svag ländrygg, men det var naturligtvis artrosen som spökade redan då.
Bullen under operationsärret är helt borta, och ytkänseln runt ärret är nästan återställd. Jag hade ju problem med känselbortfall på ovansidan av foten och tårna, men det är väldigt mycket bättre också.
Och jag är bättre i lårbenet. Jag får inte så där ont så jag inte alls kan stödja på benet längre. Men visst har jag ont. Jämt. Varje dag. Så fort jag belastar benet, och ibland kan det hugga till när jag gör någon rörelse.
Men. Idag tog jag några alvedon. Och gick en bit på Sörmlandsleden. Lade mig på en klippa och somnade en liten stund. Sånt kan man göra ett halvt år efter operationen.
Visst är allt bättre nu än före operationen. Jag är helt smärtfri om nätterna, och sömnen är därför god. Sedan gymnasiet har jag haft problem med att stå och gå långsamt. Det är helt borta! Jag har alltid trott att det berott på en svag ländrygg, men det var naturligtvis artrosen som spökade redan då.
Bullen under operationsärret är helt borta, och ytkänseln runt ärret är nästan återställd. Jag hade ju problem med känselbortfall på ovansidan av foten och tårna, men det är väldigt mycket bättre också.
Och jag är bättre i lårbenet. Jag får inte så där ont så jag inte alls kan stödja på benet längre. Men visst har jag ont. Jämt. Varje dag. Så fort jag belastar benet, och ibland kan det hugga till när jag gör någon rörelse.
Men. Idag tog jag några alvedon. Och gick en bit på Sörmlandsleden. Lade mig på en klippa och somnade en liten stund. Sånt kan man göra ett halvt år efter operationen.
onsdag 26 maj 2010
We don't bleed when we don't fight, go ahead, go ahead
5,5 månad efter operationen
Idag var jag och träffade sjukgymnasten. Det visade sig att jag inte gjort så fel som lugnat mig med styrketräningen och kört kondition i stället. Fast hon tyckte jag kunde träna ännu lättare kondition, och sedan lägga till enkla styrkeövningar hemma - inte för att bygga upp styrka, utan för att bibehålla nuläget. Så nu ska jag göra
Idag var jag och träffade sjukgymnasten. Det visade sig att jag inte gjort så fel som lugnat mig med styrketräningen och kört kondition i stället. Fast hon tyckte jag kunde träna ännu lättare kondition, och sedan lägga till enkla styrkeövningar hemma - inte för att bygga upp styrka, utan för att bibehålla nuläget. Så nu ska jag göra
- situps,
- bäckenlyft,
- lyfta ett ben i taget rakt bakåt när man står på knä och armbågar
- och så visade hon en bra övning som säkert även passar när man är relativt nyopererad. Man ligger på den icke opererade sidan med benen halvt uppdragna. Fötterna ihop och så lyfter man knät mot taket utan att vrida bålen. Man ska alltså vara noga med att ligga kvar exakt på sidan. Då tar det bra i de avskurna musklerna på utsidan av höften.
Och poängen nu är att ta det lugnt. Inte sträva efter att bli starkare och bättre, utan att acceptera den nivå där jag är nu. Mhmm. Vi får se hur det går.
tisdag 25 maj 2010
Hop a plane
5,5 månad efter operationen
Idag flög jag för första gången efter operationen. Det pep så klart i säkerhetskontrollen. Jag viftade med intyget jag fått från sjukhuset, men det visste inte kontrollanten vad det var. Förr hade de såvitt jag minns alltid hand-metalldetektorer för att undersöka manuellt när det blev utslag i bågen, men nu var det visitering som gällde. För hand. Bokstavligt. Det var fruktansvärt obehagligt. Det fanns inte många ställen där hon inte tog, men ändå tillräckligt många (tre) för att man ändå skulle inse det meningslösa med hela proceduren.
På flygplatsen jag åkte hem ifrån hade de hand-metalldetektor, och det kändes ju bättre.
Jag tycker om att flyga. Jag tycker numera inte om säkerhetskontrollen.
Idag flög jag för första gången efter operationen. Det pep så klart i säkerhetskontrollen. Jag viftade med intyget jag fått från sjukhuset, men det visste inte kontrollanten vad det var. Förr hade de såvitt jag minns alltid hand-metalldetektorer för att undersöka manuellt när det blev utslag i bågen, men nu var det visitering som gällde. För hand. Bokstavligt. Det var fruktansvärt obehagligt. Det fanns inte många ställen där hon inte tog, men ändå tillräckligt många (tre) för att man ändå skulle inse det meningslösa med hela proceduren.
På flygplatsen jag åkte hem ifrån hade de hand-metalldetektor, och det kändes ju bättre.
Jag tycker om att flyga. Jag tycker numera inte om säkerhetskontrollen.
lördag 22 maj 2010
There's an ordinary world somehow I have to find
5,5 månad efter operationen
Tiden går och jag försöker att inte tänka så mycket på mitt numera hatade ben. Men det är svårt. Ibland har jag ont och det är klart att det inte är roligt. Mest när jag går, men ibland kan jag sitta på ett möte och utan att tänka på det bara byta ställning, och då kan det hugga till ordentligt i benet. Och min omgivning kommenterar både när jag haltar, och när jag inte haltar. Jag har blivit min höft.
Jag har tillfälligt slutat styrketräna och kör bara kondition. På onsdag ska jag träffa sjukgymnasten för att se hur jag ska göra framöver. Någon föreslog att jag borde prova en sådan där bentäthetshöjande vibrationsmaskin, men det känns inte som något jag vill prova nu i alla fall.
Innan jag blev dålig i höften, 2008 och tidigare, hade jag ganska bra kondition och hyfsat starka ben. På gymmet där jag tränar, sitter det en lapp brevid roddmaskinerna: "Roddutmaning kvinnor: 2500 m - 11 minuter". Innan artrosen försvagade mitt vänstra ben var denna roddutmaning jobbig, men jag klarade den. Men roddmaskinen var en av de första grejorna som inte fungerade när jag blev dålig i höften, så jag har inte rott på länge. För ett tag sedan kommenterade Monika här på bloggen att hon börjat ro efter operationen och att det gick bra, och då provade jag. Och visst kan jag ro igen!
Och sedan dess har jag sneglat på den där lappen... Och försökt. Och inte lyckats. Och tänkt att När.... När jag tar 2500 m på 11 minuter, då är jag tillbaka. Då är allt okej igen.
Idag tog jag den. 2512 m på 11 minuter. Always and Forever med JJ72 i öronen (låten är 4 1/2 minuter lång så man får ta sig tid att trycka repeat två gånger), motståndet på 8 av 10. Då gick det!
Så det är kanske okej nu.
Jag ska i alla fall röja källaren idag. Sånt gör inte konvalescenter. Men jag gör det.
Tiden går och jag försöker att inte tänka så mycket på mitt numera hatade ben. Men det är svårt. Ibland har jag ont och det är klart att det inte är roligt. Mest när jag går, men ibland kan jag sitta på ett möte och utan att tänka på det bara byta ställning, och då kan det hugga till ordentligt i benet. Och min omgivning kommenterar både när jag haltar, och när jag inte haltar. Jag har blivit min höft.
Jag har tillfälligt slutat styrketräna och kör bara kondition. På onsdag ska jag träffa sjukgymnasten för att se hur jag ska göra framöver. Någon föreslog att jag borde prova en sådan där bentäthetshöjande vibrationsmaskin, men det känns inte som något jag vill prova nu i alla fall.
Innan jag blev dålig i höften, 2008 och tidigare, hade jag ganska bra kondition och hyfsat starka ben. På gymmet där jag tränar, sitter det en lapp brevid roddmaskinerna: "Roddutmaning kvinnor: 2500 m - 11 minuter". Innan artrosen försvagade mitt vänstra ben var denna roddutmaning jobbig, men jag klarade den. Men roddmaskinen var en av de första grejorna som inte fungerade när jag blev dålig i höften, så jag har inte rott på länge. För ett tag sedan kommenterade Monika här på bloggen att hon börjat ro efter operationen och att det gick bra, och då provade jag. Och visst kan jag ro igen!
Och sedan dess har jag sneglat på den där lappen... Och försökt. Och inte lyckats. Och tänkt att När.... När jag tar 2500 m på 11 minuter, då är jag tillbaka. Då är allt okej igen.
Idag tog jag den. 2512 m på 11 minuter. Always and Forever med JJ72 i öronen (låten är 4 1/2 minuter lång så man får ta sig tid att trycka repeat två gånger), motståndet på 8 av 10. Då gick det!
Så det är kanske okej nu.
Jag ska i alla fall röja källaren idag. Sånt gör inte konvalescenter. Men jag gör det.
tisdag 11 maj 2010
I can't control my mind no no no
5 månader efter operationen
Ortopeden ringde inte upp mer igår så jag ägnade resten av kvällen åt avancerad mindracing. Mitt lårben var spräckt, inflammerat, av. En god vän satte stopp för de värsta avarterna och jag somnade till sist. Men när jag vaknade mitt i natten och gick upp, gjorde det så ont att jag knappt kunde stödja på benet. Samma sak i morse. Men jag gick ändå till jobbet, utan krycka. Och det gick bra.
Egentligen kan man inte lite på mina smärtupplevelser överhuvudtaget. Innan operationen hade jag en rätt så långt framskriden artros. En del dagar låg jag som en hattifnatt i soffan och skakade av smärta. Nästa dag - med rätt sällskap och sol i sinnet - kunde jag gå långt utan att känna någonting. Igår, innan ortopedens tal om sättningar i protesen, hade jag inte särskilt ont. På väg från sjukhuset hade jag svårt att gå. Och på kvällen, efter meddelandet på mitt mobilsvar, hade jag svåra smärtor. Om man är läkare och ska behandla mig så har man ingen hjälp av min berättelse. Den har inget med mitt medicinska tillstånd att göra. Röntgenbilder, provsvar, kalla fakta är det enda som kan räknas. Min egen upplevelse är inte värt någonting. Den är rent känslomässigt betingad. Jag vet att kärlek sitter i magen och sorg i bröstet. Min kroppsliga smärta sitter i huvudet.
Ikväll ringde ortopeden upp. Han berättade att han visat bilderna för ännu en ortoped för en second opinion. Och de hade enats om: Jag har en irritation i lårbenet vid spetsen av protesen. Den har inte vuxit fast ännu så som den ska. Jag kommer att ha ont från och till under sommaren, men det är inte farligt, och det kommer att bli bättre. Jag kan belasta och träna, men när jag får ont ska jag ta det lugnt ett tag. Om det inte blivit bättre efter sommaren ska jag höra av mig.
Vandringsleden får kanske vänta till hösten.
måndag 10 maj 2010
Panic in Detroit
5 månader efter operation
Som den drama queen jag är kommer här en live-rapport från kvällens ortopedbesök.
Han frågade om mina besvär, och undersökte ledfunktionen. Sedan slog han mot knät upp igenom lårbenet, men inget av detta gjorde ont. När han sedan skulle titta på röntgenbilderna var systemt nere. Då sa han att han nog trodde att det inte var någon fara alls med mig. Att en ocementerad höftled kan "sätta sig", och det kan göra ont. Den växer fast, men lossnar litegrann, (och han visade med att vrida sina händer och sedan rycka till) men växer sedan fast igen. Jag skulle inte vara orolig och han skulle ringa mig i morgon när han titta på röntgenbilderna.
När jag gick därifrån kände jag mig inte alls lugn. Jag kunde inte låta bli att halta hur jag än försökte, trots att det idag var en bra dag och jag faktiskt inte hade särskilt ont alls! Tänk att protesen har lossnat i mitt lårben! Det är ju som att bryta benet litegrann - inuti!
När jag kom hem hade jag ett missat samtal på mobilen. Och följande meddelande på mitt mobilsvar: "Ja, hej, det är ortopeden. Jag har nu tittat på dina röntgenbilder och det är inte konstigt att du känt som du gjort. Det är inget farligt, men jag ringer senare."
Mitt lårben är spräckt. Jag är helt säker. Iiiihhhh!!!
Som den drama queen jag är kommer här en live-rapport från kvällens ortopedbesök.
Han frågade om mina besvär, och undersökte ledfunktionen. Sedan slog han mot knät upp igenom lårbenet, men inget av detta gjorde ont. När han sedan skulle titta på röntgenbilderna var systemt nere. Då sa han att han nog trodde att det inte var någon fara alls med mig. Att en ocementerad höftled kan "sätta sig", och det kan göra ont. Den växer fast, men lossnar litegrann, (och han visade med att vrida sina händer och sedan rycka till) men växer sedan fast igen. Jag skulle inte vara orolig och han skulle ringa mig i morgon när han titta på röntgenbilderna.
När jag gick därifrån kände jag mig inte alls lugn. Jag kunde inte låta bli att halta hur jag än försökte, trots att det idag var en bra dag och jag faktiskt inte hade särskilt ont alls! Tänk att protesen har lossnat i mitt lårben! Det är ju som att bryta benet litegrann - inuti!
När jag kom hem hade jag ett missat samtal på mobilen. Och följande meddelande på mitt mobilsvar: "Ja, hej, det är ortopeden. Jag har nu tittat på dina röntgenbilder och det är inte konstigt att du känt som du gjort. Det är inget farligt, men jag ringer senare."
Mitt lårben är spräckt. Jag är helt säker. Iiiihhhh!!!
fredag 7 maj 2010
So what? So I conned, I lied, I lied to me too
5 månader efter operationen
Idag var jag på röntgen. Hamnade i samma rum som när jag röntgades två dagar efter operationen. Jag vet sedan tidigare att mitt färgminne inte är att lita på, men jag blev ändå väldigt förvånad över att väggarna var vita, med lite ljus träpanel där man hängde av sig kläder och väska. Jag kommer ihåg rummet som mörkt blålila, i en blank mättad färg. Nu efteråt förstår jag ju att man sällan inreder några rum så, varken på sjukhus eller någon annanstans.
Tre bilder tog sköterskan. Först en rakt framifrån. "Oj, har du en sån i lårbenet, då måste jag ta en ny bild så hela den kommer med." Jo, att den sitter lite längre ner mot knät än den borde, det är ju precis så det känns. Sedan tog hon ytterligare en bild snett underifrån, från insidan.
På måndag kväll har jag tid hos ortopeden.
Idag var jag på röntgen. Hamnade i samma rum som när jag röntgades två dagar efter operationen. Jag vet sedan tidigare att mitt färgminne inte är att lita på, men jag blev ändå väldigt förvånad över att väggarna var vita, med lite ljus träpanel där man hängde av sig kläder och väska. Jag kommer ihåg rummet som mörkt blålila, i en blank mättad färg. Nu efteråt förstår jag ju att man sällan inreder några rum så, varken på sjukhus eller någon annanstans.
Tre bilder tog sköterskan. Först en rakt framifrån. "Oj, har du en sån i lårbenet, då måste jag ta en ny bild så hela den kommer med." Jo, att den sitter lite längre ner mot knät än den borde, det är ju precis så det känns. Sedan tog hon ytterligare en bild snett underifrån, från insidan.
På måndag kväll har jag tid hos ortopeden.
måndag 3 maj 2010
& you're feeling something that seems like real pain
5 månader efter operationen
Det har skett ett misstag. Det opererades inte in en höftledsprotes i mitt vänstra lårben den 4:e december 2009, det var en bajonett som sattes in.
För varje steg jag tar smärtar det ner i benet. Idag var det värre än någonsin. Just idag hade jag tid hos sjukgymnasten också - den tid som jag hoppades skulle bli den sista hos henne. Jag kunde knappt stödja på benet när jag haltade dit.
Jag har inte tränat alls på sjukgymnastmottagningen under de senaste veckorna utan gått på vanligt gym. Jag har sanning att säga tränat mest kondition, men försökt göra styrkeövningar som påminner om dem jag gör på sjukgymnastiken. Jag har också blivit väldigt mycket starkare i lårets fram- och baksida. De särskilda "gå-musklerna" har det dock inte hänt så värst mycket med. Jag har ju inte heller gått så mycket, så någon naturlig träning för dem har det heller inte blivit.
Min sjukgymnast stod handfallen inför mina besvär. Jag ska försöka få tag i ortopeden i morgon, och hon ville invänta hans bedömning innan hon gör så mycket mer.
Utöver smärtan i lårbenet känns leden också svullen. Sjukgymnasten tror fortfarande att det beror på min svaghet i muskulaturen. Att jag viker fram och belastar leden fel, vilket leder till att det blir irriterat runt omkring. Jag har inte heller en "slät" rörelse i leden när jag går i en trappa. Det knixar till, som om det var ett hack i ledkapseln. Men jag ska fortsätta träna... Och stå på mitt onda ben och spänna gåmusklerna så fort jag står upp. Grattis till mig själv på 5-månadersdagen efter operationen.
Det har skett ett misstag. Det opererades inte in en höftledsprotes i mitt vänstra lårben den 4:e december 2009, det var en bajonett som sattes in.
För varje steg jag tar smärtar det ner i benet. Idag var det värre än någonsin. Just idag hade jag tid hos sjukgymnasten också - den tid som jag hoppades skulle bli den sista hos henne. Jag kunde knappt stödja på benet när jag haltade dit.
Jag har inte tränat alls på sjukgymnastmottagningen under de senaste veckorna utan gått på vanligt gym. Jag har sanning att säga tränat mest kondition, men försökt göra styrkeövningar som påminner om dem jag gör på sjukgymnastiken. Jag har också blivit väldigt mycket starkare i lårets fram- och baksida. De särskilda "gå-musklerna" har det dock inte hänt så värst mycket med. Jag har ju inte heller gått så mycket, så någon naturlig träning för dem har det heller inte blivit.
Min sjukgymnast stod handfallen inför mina besvär. Jag ska försöka få tag i ortopeden i morgon, och hon ville invänta hans bedömning innan hon gör så mycket mer.
Utöver smärtan i lårbenet känns leden också svullen. Sjukgymnasten tror fortfarande att det beror på min svaghet i muskulaturen. Att jag viker fram och belastar leden fel, vilket leder till att det blir irriterat runt omkring. Jag har inte heller en "slät" rörelse i leden när jag går i en trappa. Det knixar till, som om det var ett hack i ledkapseln. Men jag ska fortsätta träna... Och stå på mitt onda ben och spänna gåmusklerna så fort jag står upp. Grattis till mig själv på 5-månadersdagen efter operationen.
fredag 16 april 2010
Stealing Notes From The Devil's Notebook
4 månader och 2 veckor efter operationen
Jag har tröttnat. Tröttnat svårt.
Sist jag träffade sjukgymnasten så sa hon: "Du måste träna mer. Du är fortfarande alldeles för svag! Titta i spegeln hur vänster höft viker sig, och hur vänster knä åker inåt!" Och hon lade på. Ökade vikter. Antalet repetitioner är nu uppe i 3*12. Jag vill inte mer!!
Sjukgymnastiken är i en härlig lokal. Massivt parkettgolv. Stora fönster. Utsikt över takåsar.
Men det är flera sjukgymnaster och naprapater som delar mottagning. Och en av sjukgymnasterna extraknäcker som PT. Personlig Tränare. Hon är gotländska, och har en genomträngande röst. Och mitt ibland oss halta och lytta skriker hon till sin beach-adept: "JAAA! Kämpa på!! Fyra till!! TRE!! TVÅ!! EN TILL!! JAAAAA!!!". Jag står inte ut en sekund till.
Så nu går jag till vanliga gymmet. Är utmärkande halt och lytt. Men det är okej.
Och jag har testat roddmaskinen för första gången sedan operationen. Monika skrev att den var bra. Men jag hade dittills trott att det var för snäv vinkel för höften, så jag hade inte ens provat. Och jag har aldrig gillat roddmaskin så mycket heller, eftersom det är svårt att ro till musik, och jag är väldigt beroende av bra musik i lurarna när jag tränar. Men jag provade! Och det var härligt! Att träna lite armar, axlar och rygg! Att känna att kraften i benet faktiskt återvänt. Och som av en slump... men kanske inte... hittade jag för första gången musik som man med all fördel kan ro till! Hell on Wheels - Odd Church.
Jag har tröttnat. Tröttnat svårt.
Sist jag träffade sjukgymnasten så sa hon: "Du måste träna mer. Du är fortfarande alldeles för svag! Titta i spegeln hur vänster höft viker sig, och hur vänster knä åker inåt!" Och hon lade på. Ökade vikter. Antalet repetitioner är nu uppe i 3*12. Jag vill inte mer!!
Sjukgymnastiken är i en härlig lokal. Massivt parkettgolv. Stora fönster. Utsikt över takåsar.
Men det är flera sjukgymnaster och naprapater som delar mottagning. Och en av sjukgymnasterna extraknäcker som PT. Personlig Tränare. Hon är gotländska, och har en genomträngande röst. Och mitt ibland oss halta och lytta skriker hon till sin beach-adept: "JAAA! Kämpa på!! Fyra till!! TRE!! TVÅ!! EN TILL!! JAAAAA!!!". Jag står inte ut en sekund till.
Så nu går jag till vanliga gymmet. Är utmärkande halt och lytt. Men det är okej.
Och jag har testat roddmaskinen för första gången sedan operationen. Monika skrev att den var bra. Men jag hade dittills trott att det var för snäv vinkel för höften, så jag hade inte ens provat. Och jag har aldrig gillat roddmaskin så mycket heller, eftersom det är svårt att ro till musik, och jag är väldigt beroende av bra musik i lurarna när jag tränar. Men jag provade! Och det var härligt! Att träna lite armar, axlar och rygg! Att känna att kraften i benet faktiskt återvänt. Och som av en slump... men kanske inte... hittade jag för första gången musik som man med all fördel kan ro till! Hell on Wheels - Odd Church.
lördag 3 april 2010
Prepare the brush for me, I'm craving with this need
4 månader efter operationen
Jag går fortfarande med en krycka, men har lite mindre ont. Nu lägger jag in en extra växel. Jag ska följa rådet från Johanna och träna ännu mer. Hon tipsade om maskinerna där man har plattor vid knäna som man antingen trycker in eller ut. De är mycket bra!
Efter dagens gympass, i omklädningsrummet, såg jag en dam med de karakteristiska ärren på bägge höfterna. De såg läkta och fina ut. Äldre än mina. Men hon använde griptångt för att få på sig jeansen! Och för att ta fram skorna ur skåpet! Och en krycka hade hon. Jag sa förstås inget, men jag led med henne. Och kände mig dum som gnäller och klagar.
För jag kan göra det mesta nu, utom att gå långt. Jag har målat om ett rum hemma! Klättrat på stege upp till taket! Krupit och hukat längs golvlisterna! Och det har gått över all förväntan!
Jag går fortfarande med en krycka, men har lite mindre ont. Nu lägger jag in en extra växel. Jag ska följa rådet från Johanna och träna ännu mer. Hon tipsade om maskinerna där man har plattor vid knäna som man antingen trycker in eller ut. De är mycket bra!
Efter dagens gympass, i omklädningsrummet, såg jag en dam med de karakteristiska ärren på bägge höfterna. De såg läkta och fina ut. Äldre än mina. Men hon använde griptångt för att få på sig jeansen! Och för att ta fram skorna ur skåpet! Och en krycka hade hon. Jag sa förstås inget, men jag led med henne. Och kände mig dum som gnäller och klagar.
För jag kan göra det mesta nu, utom att gå långt. Jag har målat om ett rum hemma! Klättrat på stege upp till taket! Krupit och hukat längs golvlisterna! Och det har gått över all förväntan!
torsdag 25 mars 2010
I'm giving up oh no
3 måndader och 3 veckor efter operationen
Dagarna går. Jag tränar, försöker vara snäll mot höften, och har ont. Känns lite som om den delen av protesen som går ner i lårbenet håller på att spräcka det. Jag inser att det inte är så, och är inte orolig, utan strävar vidare.
Dagarna går. Jag tränar, försöker vara snäll mot höften, och har ont. Känns lite som om den delen av protesen som går ner i lårbenet håller på att spräcka det. Jag inser att det inte är så, och är inte orolig, utan strävar vidare.
fredag 19 mars 2010
Yeah I will walk five hundred miles
3,5 månad efter operationen
Nu har jag flyttat möten och ordnat så att jag under en period framöver kan jobba en dag i veckan hemifrån. Om jag då försöker komma iväg från jobbet lite tidigare på t ex måndagen också, så får jag på så vis in två pass sjukgymnastik per vecka. Då borde jag väl vara fit for vandringsleden i sommar?
Idag jobbade jag hemifrån, och har således även kunnat träna. Så här ser mitt program ut numera:
Nu har jag flyttat möten och ordnat så att jag under en period framöver kan jobba en dag i veckan hemifrån. Om jag då försöker komma iväg från jobbet lite tidigare på t ex måndagen också, så får jag på så vis in två pass sjukgymnastik per vecka. Då borde jag väl vara fit for vandringsleden i sommar?
Idag jobbade jag hemifrån, och har således även kunnat träna. Så här ser mitt program ut numera:
- Cykling som uppvärmning
- Crosstrainer
- 2*12 benböj med pilatesboll mellan rygg och vägg. All tyngd på vänster ben, och djupt ner ska jag.
- 2*12 lyft från golvet med fötterna på pilatesboll. Jag ligger på rygg med benen i 90 grader och fötterna på bollen. Från det läget ska jag upp så att jag ligger rak som en planka med nacken i golvet och fötterna på bollen. All tyngd på vänster sida.
- Segdragning upp på vänster ben på en stepupbräda. Rak i höften. Backa ner, lika segt och kontrollerat. Så många jag orkar.
- 2*12 drag med benet bakåt, med snara runt foten i en maskin.
- 2*12 drag med benet ut åt sidan, med snara runt foten i en maskin.
- 2*12 i en maskin där jag liggandes trycker ifrån med benet från 90 grader till rakt. All tyngd på vänster ben.
- 2*12 i en maskin där jag sittandes lyfter vänster ben så att det pekar rakt ut (tränar lårets framsida)
- 2*12 i en maskin där jag sittandes böjer vänster ben från att det pekar rakt ut (tränar lårets baksida)
- Cykling som nedvarvning
När jag klarar 2*12 så ska jag i maskinerna öka på vikten, och börja med 2*8 tills jag klarar 2*12. Då är det dags att öka igen.
måndag 15 mars 2010
It's a terrible love & I'm walking with spiders
3 månader och 1 vecka efter operationen
Bakslag, bakslag, bakslag. Idag var jag hos sjukgymnasten och fick bassning. Jag ska inte alls vila. Jag ska intensifiera min sjukgymnastik. Och jag går inte ett dugg fint. Eller som sjukgymnasten sa: "Ja, jag förstår att du TROR att du går fint, men du tippar fortfarande in med höften för att du är för svag".
Så nu måste jag på något märkligt vis få tid med ännu mer sjukgymnastik, och så måste jag börja gå med krycka igen.
Och jag törs nästan inte erkänna, ens för mig själv, att jag fått ont i armbågen av all kryckgång...
Bakslag, bakslag, bakslag. Idag var jag hos sjukgymnasten och fick bassning. Jag ska inte alls vila. Jag ska intensifiera min sjukgymnastik. Och jag går inte ett dugg fint. Eller som sjukgymnasten sa: "Ja, jag förstår att du TROR att du går fint, men du tippar fortfarande in med höften för att du är för svag".
Så nu måste jag på något märkligt vis få tid med ännu mer sjukgymnastik, och så måste jag börja gå med krycka igen.
Och jag törs nästan inte erkänna, ens för mig själv, att jag fått ont i armbågen av all kryckgång...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)