Give life back to music

Efter semestern tog Arcoxian slut. Jag fick ONT. Ett rent totalhaveri. Kunde inte gå, kunde inte sova, kunde inte sitta. Jag insåg att det var dags att boka en tid hos ortopeden, och jag valde förstås samma som opererade den första höften. Precis när jag bokat den där tiden, blev höften förstås bättre. Men jag vet ju att artrosen kommer och går, som i skov nästan, och även om det är bättre i en vecka, så blir det snart sämre igen. I övermorgon ska jag dit.

Sedan i maj har jag ju knappt tränat. Dels har jag velat prioritera hundpromenaderna, men sedan har jag verkligen inte haft lust heller. Jag har ju varit så glad under de här åren jag har kunnat dansa, gå på zumba, SH'BAM och afro, och jag har verkligen inte saknat gym och konditionsmaskiner. Nu kan jag tyvärr inte zumba mer. Högerbenet hänger inte med. Och i morse såg jag plötsligt i spegeln att höger ben blivit smalare än vänster! Muskeln har förtvinat. Det är ju inte så konstigt, jag har verkligen märkt hur jag blir mer och mer enbent. Jag står på vänster ben, använder vänster ben när jag böjer mig ner, ja, jag använder i stort sett bara det.

Så idag, när hundarna ändå var hos en av hussarna, så gick jag muttrande till gymet. Det var som om jag hade ett regnmoln över huvudet, så där som Linus i Snobben har. Inte roligt.

Väl där kändes det ju bättre. Med lite bra musik i öronen var det till och med lite skönt att ro i 20 minuter, även om det nöp i höften. 10 minuter cykling gick också bra med skön syrebrist i lårmusklerna, men när jag kom till crosstrainern insåg jag hur otroligt sned jag blivit. Det är klart att det GÅR att köra crosstrainer med bara ett ben, men det blir ju helt konstigt. Jag tvingades verkligen försöka använda högerbenet så som man ska, och fast det tog emot så kändes det ju skönt i alla muskler, och när jag gick hemåt efter en stretch som vi inte ska tala högt om, så gick jag ändå rakare och bättre än på länge.

Slutsatsen jag kan dra av kvällen, är att jag måste börja träna igen nu. Det är bara att göra det. Give life back to music.

Hur man skiljer en hund vars matte har artros från en hund vars matte inte har artros

Hund vars matte har artros.

Under morgonens promenad träffade jag en annan hundägare som också har en japansk spets, och jag stannade som vanligt för att växla några ord med henne. Koryna hälsade glatt och skulle just ta sats för att hoppa upp emot hennes knän, men hejdade sig till min stolthet just i sista stund. Vi började därför prata hoppande hundar.

Jag vill ju att mina hundar ska hoppa upp mot mig när vi hälsar på varandra. De är inte jättestora, och vissa dagar när stelheten slagit till är det väldigt långt ner till deras nivå. Jag kämpar därför med att få dem att förstå att det är helt okej att hoppa på mig, men inte på andra.

Det visade sig att kvinnan jag mött också hade artros, och två bytta höftleder. Hon kämpade med precis samma inkonsekvens i hunduppfostran! Hoppa gärna mot matte men inte mot andra.

Naturligtvis går det att få ordning på detta, men jag har inte lyckats helt. Särskilt en väninna är rätt trött på mina hoppande hundar. Men nästa gång ska jag förklara för henne att hon helt enkelt får stå ut. Mina hundar är handikappanpassade, och sen är det inte mer med det.