Två månader och en vecka efter operationen

Mitt opererade ben är för långt.

Tre gånger frågade ortopeden om benlängden, hur jag ville ha den. Alla tre gångerna svarade jag: Det är perfekt nu! Han lovade alla tre gångerna att göra så gott han kunde, och efter operationen sa han: "Nu är det i alla fall inte längre!" Men det är det. Jag vet inte exakt hur mycket men det kan vara flera centimeter. En väninna som jag inte träffat sedan före operationen utbrast direkt jag klev in i hennes hall: "Men gud! Det är ju för långt!!". Sjukgymnasten såg det också. Jag kan inte stå på båda benen samtidigt, för så mycket kan jag inte vicka bäckenet. Inte, inte, inte roligt.

Själva läkningen går dock bra. Jag går ganska bra utan kryckor och kan gå ganska långt. Har inte alls ont, utom när jag överansträngt mig, då skär det som en kniv i höften ner i benet, och då är det två kryckor som gäller resten av dagen. Jag måste erkänna att jag gärna överanstränger mig lite grann, i hopp om att protesen ska "sätta sig" och åka ner en liten bit till i benet. Jag vet att ortopeden sa att det kunde hända förra gången, då protesen ju inte växte fast som den skulle. Men nu har den kanske växt fast redan, vad vet jag.

Jag har återbesök hos ortopeden i mitten av januari. Jag tror inte att jag får något gehör för min klagan om benlängden, för jag vet att ortopederna viftar bort problemet med ett "då sätter man bara in en liten klack i ena skon" men jag som haft olika benlängd innan första operationen - i över 20 år - vet att det inte hjälper ett smack. Olika långa ben medför stora problem med ryggen och mot det hjälper ingen klack i skon.

Så tråkigt om min andra operation inte blev bra. På ett sätt är det ju ändå redan nu bättre än innan. Jag sover ju gott om nätterna eftersom jag slipper smärtan, men jag är rädd att ryggproblem kommer att ersätta så snart jag börjar använda benet fullt ut.

En sak som förresten inte funkar lika bra som förra gången är rörligheten. Den blev snabbt helt ok för att kunna gå och sitta och så, men att vinkla benet så att jag får på mig strumpan är fortfarande ett elände. Det går liksom inte! Jag klarar det för det mesta utan griptång, men då måste jag ligga på sängen och det kan ta flera minuter att lyckas sätta strumpan över tårna. Märkligt.

På tisdag börjar jag jobba 50% på kontoret. Jag har fått taxiresor beviljade som Försäkringskassan betalar. Försäkringskassan har precis som förra gången skött mitt ärende ypperligt. En egen kontaktperson, som är lätt att få tag i, och som hjälper till med allt. Allt har gått snabbt och blivit rätt. En ros till dem!

Take me to the nearest famous city middle

Sex veckor och 5 dagar efter operationen

När jag haltade runt här hemma utan kryckor fick jag ont i ljumsken, och det har tyvärr inte givit med sig. Jag ska dock fortsätta träna som vanligt, men vara väldigt noga med att göra rörelserna rätt så att det då inte gör ont.

Två gånger i veckan går jag till sjukgymet och programmet ser numera ut så här:

• 10 minuter uppvärmning på motionscykel
• 2*12 benböj med en pilatesboll mellan rygg och vägg, och en liten boll mellan knäna
• 2*12 benlyft bakåt i en maskin med snara runt foten
• 2*12 benlyft utåt åt sidan i samma maskin
• 2*8 lyft i maskin för vänster lårmuskel
• 2*12 liggande benpress där bara vänster ben håller emot på tillbakavägen
• 2*8 drag i maskin för lårets baksida
• Alltihop ett varv till
• 10 minuters kondition och nedvarvning på motionscykel

Utöver detta simmar jag 2-4 gånger i veckan. Mest crawl, men även bröstsim går bra nu.

Och nu, nästan sju veckor efter operationen, kan jag äntligen ligga på den opererade sidan. Det är fortfarande svullet, så det känns som om jag får balansera lite grann, men det gör inte ont längre. Jag ligger dock inga längre stunder på den sidan eftersom det känns som om man får blodstopp efter en stund, men det är ändå skönt att kunna göra det ibland.

Och idag ringde min handläggare på försäkringskassan och meddelade att min begäran om taxiresor till jobbet kommer att bli beviljad! Så från 1/2 kommer jag att börja jobba 50%, på plats på kontoret.

Ocean please, help me drown these memories

6 veckor och 1 dag efter operationen

Min sjukgymnast ville att jag skulle lägga bort kryckorna inomhus, men vi fick backa på det. Jag fick ont av haltandet, och använder nu en krycka inomhus igen.

Men jag har tränat mycket den här veckan. Två gånger styrketräning i gym hos sjukgymnasten, och så har jag simmat. Sist provade jag även bröstsim. Det var läskigt - benet känns helt sladdrigt, och fort går det inte. Men det gör inte ont, och det känns inte farligt. Det är nog ingen risk att det går ur led eller något sådant. Så nu ska jag börja med lite bröstsim också mellan varven.

Och idag kände jag för första gången vilka muskler jag saknar när jag inte klarar att gå utan kryckor. Vilket jag gissar betyder att jag börjat bygga upp de musklerna så pass att jag nu i alla fall kan känna att de existerar! Och det är på utsidan av låret, de muskler som skadades vid själva operationen. När jag går spänner det nu väldigt där, samtidigt som jag börjat halta något lite mindre. Så jag ska verkligen försöka träna dessa muskler så mycket jag kan.

Jag loggade in hos Försäkringskassan idag, och kunde se att de har en utbetalning till mig nu på måndag. Jag blev glad förstås, jag har låga förväntningar på dem efter allt man läst och hört. Jag bad dem även kontakta mig angående vad som behövs för att jag ska kunna få taxiresor till jobbet. Jag har en ganska knölig resväg till jobbet, och det vore synd att behöva ta all kraft man har till den, i stället för att använda den till mer riktad träning som gör mig starkare, och inte bara bryter ner.

Jag har mailkontakt med en annan höftprotesopererad, och idag enades vi om att det besvärligaste med operationen har varit den mentala biten. Första månaden var allt annat än lätt. Vi har varit trötta och ledsna och slitna. Komplikationer gör det ju inte lättare. Och när det gäller den mentala biten är det ingen som varnat mig i alla fall. Man pratar mest om slutresultatet - att man blir smärtfri och får sitt liv tillbaka. Succé. Men det kommer sen. Hoppas jag.

Tell me that you know another way to get it done

1 månad efter operationen

Idag kom jag fram till försäkringskassan efter 15 minuters kötid. De hade skickat ut en blankett till mig 21/12 så den borde ju kommit fram, men hon skulle skicka en ny med A-post så att jag har den i morgon.

Jag frågade hur man får jobba också. Man måste jobba 25, 50, 75 eller 100%. Och blanketten klarar bara just dessa procentsatser genomgående alla dagar. Om man vill jobba t ex 25% måndag och torsdag en vecka, då måste man ringa in och meddela dem. Det är väl okej, men samtidigt... visst borde det vara enklare än så.

Jag tycker att man borde få jobba precis så mycket man vill och klarar, när man vill och hur man vill, så länge det fungerar för arbetsgivaren också förstås. Försäkringskassan behöver liksom akutmottagningen och vårdplaneringen inför operationen också processutvecklas.

I don't want to be part of the problem

4 veckor och 2 dagar efter operationen

Jag befarar att en ny prövning närmar sig. Försäkringskasssan. Om den vet jag ingenting. Jag har inte haft något med dem att göra på mycket länge. Men jag vet att min arbetsgivare sjukskrivit mig och att jag därför ska få hem en blankett från försäkringskassan. Någon sådan har inte kommit, och efter ett besök på deras skrytsamma hemsida tänkte jag vara fiffig och ringa idag, eftersom de säger att på helger och kvällar har de lägre belastning och svarar snabbare.

Efter att ha lyssnat på allehanda irrelevant information om t ex öppettider (särdeles irrelevant eftersom de hade öppet) och ett antal knappval får jag beskedet: "Vår kundtjänst är tungt belastad, var god ring senare". Och så kopplas samtalet ned.

Ett nytt försök kommer jag fram - kötid beräknad till 27 minuter. Jag känner ett stresspåslag.