Strange - I've seen that face before

Historien upprepar sig verkligen. Jag har trillat in i en likadan fas som jag befann mig i under säkert 15 år innan den första operationen. Där det gällde att balansera på en knivskarp gräns när det gällde vad och hur mycket jag tränade. Tränade jag för lite, så fick jag mindre ont tills jag plötsligt en dag fick fruktansvärt ont. Tränade jag för mycket, fick jag ont. Men höll jag det på precis lagom nivå, så hade jag förstås ändå lite ont, men det var hanterbart.

Jag har tränat mycket senaste året. När den opererade höften väl växte fast, var den stark och bra efter all sjukgymnastik och snäll konditionsmaskinsträning, men jag hade ingen fart på fötterna.

Och jag trillade. Jag har under våren läst neurokemi på universitetet, och där lärt mig att nerver i benet också hjälper till att tala om hur spänningen i musklerna ser ut, och på så sätt talar om för hjärnan när man börjar luta, så att man utan att tänka på det rättar till muskelspänningen så att man inte ramlar. Jag fick ju en nervskada i samband med operationen. Kanske var det den som gjorde att jag emellanåt kunde trilla, nästan på bara backen. När jag gick i skogen ramlade jag titt som tätt. Min dotter klagade: "Men du ramlar ju inte! Du LÄGGER dig ju bara ner!" Detta var inget stort problem, men det är klart att det känns fånigt när man trillar mitt på torget i Sundbyberg. Eller "lägger sig ner". Folk tror man fått ett slaganfall och man får förklara sig rätt ordentligt för att hindra dem från att ringa 112. Och när jag dansade på en fest och trillade, trodde alla förstås att jag var berusad - men det var jag INTE.

Men. Det senaste årets afro aerobics, vattengympa på grunt vatten, SH'BAM och framför allt nu zumba, har fått mig helt på banan. Nu kan jag dansa! Det var mer än ett halvår sedan jag trillade! Och fötterna lyder, och trippar på så fort som man kan begära när man är lång som jag. Jag har kunnat gå  på mina pass 3 gånger i veckan utan problem. Och det har varit så roligt att dansa!!!

Och semestern började bra. Första veckorna var jag hemma i stan, och jag tränade lite oftare än vanligt, och gick förstås även långa promenader men hundarna. Och det gick bra. Tills jag gick på ett zumbapass, och därefter följde med min dotter på stan. Plötsligt kunde jag inte gå. Jag kunde knappt ta mig hem! Den icke-opererade höften gick inte att stödja på alls - jag var enbent. Till sist kom jag ju med min dotters hjälp i alla fall hem, men jag kunde knappt rasta hundarna, och inte träna mer dans eller aerobics på en månad.

Nu mår höften bra igen. En av mina käraste väninnor är zumbainstruktör, och hon bjuder denna vecka och nästa på prova-på-klasser. Jag var där igår, och det gick alldeles utmärkt! Men nu vet jag att jag måste börja vara lite försiktig igen. Träna. Träna mycket. Men inte för mycket. För det gör ont i en artrossjuk höftled.

(Och bor du i Stockholm och inte är nyopererad eller alldeles för dålig i höften för att dansa och ser detta - testa Carlotas zumba nästa vecka! Hon är riktigt bra. Jag ska dit både nästa tisdag och fredag, och det kommer att gå bra. Och när man på slutet dansar tango och stretchar till Grace Jones' Libertango - då mår man riktigt bra!)

Fiffiga hjälpmedel, del 2

Den uppmärksamme läsaren noterar säkert att del 1 i serien "Fiffiga hjälpmedel" inte finns som rubrik, men jag har säkert någonstans lovordat min shoppingvagn. En sådan rekommenderar jag till alla, inte bara höftledsopererade. Jag kan inte förstå hur jag klarat mig utan en sådan tidigare.

Men igår fick jag ett tips om dessa rent magiska strumpor av min kära tillika höftopererade väninna Cecilia. "Stödstrumpor light som är snygga och inte stenhårda/tighta och går att få på efter höftbyte!"
Man tar alltså helt enkelt på den ena strumpan på det icke opererade benet, och vips, så flyger den andra på helt automatiskt. Underbart!

I'm happy, hope you're happy too

Jag får en del mail från personer som läst min blogg. För ett par veckor sedan fick jag ett väldigt fint mail från en läsare som undertecknat med "Cecilia i Stockholm". Hon hade ett ovanligt efternamn så jag slog upp var hon bodde - och det visade sig vara bara fyra kvarter ifrån mig! Vi sågs så klart över en fika, och det var alltså den andra höftledsopererade jag träffat som läst min blogg! (Den första träffade jag av en ren slump, se Here we go again)

Det var väldigt intressant att prata med någon som själv opererat sin höft, utifrån det jag skrivit. Jag har nog trott att min blogg varit rätt gnällig, men hon tyckte att jag verkat så stark. Det förvånade mig, för stark kände jag mig aldrig. Men jag har nog hela tiden pressat gränserna lite grann. Vågat använda höften. Testat och försökt klara det jag vill kunna göra. Det har fungerat för mig, och höften har hängt med.

Så min opererade höft är stark, så här dryga två år efter operationen. Den icke opererade höften blir dock snabbt sämre.

Det har ju varit så härligt att vara så fullständigt återställd. Eller återställd, det är knappast rätt ord. För ett år efter operationen och fram till för några månader sedan, var jag ju bättre än jag varit sen jag var tonåring. Jag har kunnat göra saker som jag inte kunnat på över 20 år. Men nu börjar mitt liv begränsas igen, steg för steg, bokstavligt talat.

Min arbetsplats ligger ca 1,5 mil från där jag bor. En liten grej jag alltid haft lust med, är att en dag gå hem från jobbet. Men jag borde gjort det förra sommaren. Fönstret för den typen av äventyr börjar stängas. Jag skulle fortfarande klara det, men jag skulle få väldigt ont efteråt. I den ännu ej opererade höften.

Dansa fastän

Nu gäller det att göra rätt. Innan operationen var det många år då jag var tvungen att anstränga mig till det yttersta för att träna exakt lagom mycket. Tränade jag för mycket fick jag ont. Tränade jag för lite blev jag först väldigt bra, men sedan blev jag väldigt mycket sämre än om jag tränat för mycket. Jag blev expert på hur, hur ofta och hur hårt jag skulle träna för att hålla mig mittemellan dessa två lägen av smärta.

Nu är det likadant igen, fast med min högra höft.

Efter ett år av urtrist rehab, styrketräning och konditionsmaskiner, så stod det mig plötsligt upp i halsen. Jag ville inte se åt en crosstrainer mer. Jag hade också simmat mig mätt. Jag insåg ju dock att jag behövde träna, dels för det allmänna välbefinnandet, men också för att få till det sista. Det var några saker jag inte var så bra på. Jag var långsam och seg i fötterna. Jag kunde knappt dansa, och balansen var dålig, troligen pga nervskadan.

Så för drygt ett år sedan började jag gå på lite olika pass. Jag började med Djupvattengympa som väl låg närmast till hands. Bara sunda rörelser med vattnet som motstånd, och förstås inga hopp. När badhuset jag brukade gå på sommarstängde hade det andra badhuset där jag bor bara Vattenaerobics på grunt vatten. Jag var skeptisk, men testade. Det var underbart! Så kul! När man är i vattnet väger man 11% av sin vikt på land, och jag fick därför skutta och hoppa så mycket som jag inte gjort på 15 år! Och då insåg jag att höften höll för det, så jag kunde fortsätta botanisera bland träningspassen.

Pilates. MRB och Yoga. På ett försiktigt sätt kunde jag tänja gränserna lite, och börja använda den opererade höften på riktigt. Kroppen funkade! Men jag led fortfarande av att jag var så långsam i fötterna. Seg, helt enkelt. Och jag kunde absolut inte snurra. Det gjorde fortfarande lite ont i lårbenet där protesen satt fast i lårbenet. Jag kände ändå att använda benet ordentligt var rätt väg att gå, så jag testade det enklaste aerobicpasset utan hopp. Sedan Ground dance. Och därefter hittade jag Afro aerobics. Där lossnade allt. Jag testade mina gränser, och kunde flytta dem framåt nästan varje vecka. Plötsligt kunde jag snurra, ståendes på det opererade benet. Jag kunde göra stegkombinationer med benen i kors, låta fötterna dansa fram i chassé, böja mig allt djupare ner på det opererade benet.

Min protes fungerar så bra! Den håller nu även för andra dansklasser som Zumba och SH'BAM. Och jag har mått bra. Känt mig glad och normal och - frisk.

Men den högra höften spökar. Och det är precis som förra gången, att jag måste träna precis lagom. Hitta exakt den gräns där jag inte gör för mycket men inte heller för lite. I söndags testade jag ett för svårt pass med lite för mycket hopp och rörelser där jag inte hade kontroll. På kvällen gick jag på bio, och det var tur att vi hade platser med extra mycket benutrymme, för jag var tvungen att halvligga i stolen för att stå ut, trots Alvedon Forte.

Men jag ska dansa på. Ända tills veckan då jag ringer och ber om en ny operation. Jag kan inte ens gissa när det kommer att bli. Men inte i år. I år ska jag dansa tills jag inte vill dansa mer.

And if the elevator tries to bring you down. Go crazy! Punch a higher floor!!

Någon gång ska vara den första för allt.

För några veckor sedan så haltade jag för första gången på grund av min icke opererade, högra höftled.

Och igår kväll kunde jag för första gången inte somna på grund av smärtor. I två timmar låg jag och försökte hitta en ställning där den "friska" höften inte gjorde ont. Jag är envis, men jag fick ge upp och gå och ta en gammal Alvedon Forte från tiden för operationen. Och jag hade inte gjort något speciellt under dagen - det var bara kvällen efter en vanlig dag.

Jag är inte ledsen över detta. Allt känns okej. Mitt liv är just nu så bra på alla möjliga sätt, att jag inte oroar mig eller låter mig nedslås av något så simpelt som en analkande höftledsoperation. Och för övrigt ska jag snart genomgå en annan operation som inte heller rör mig i ryggen. Så allt är bra. Men snart är det dags igen. Att operera en höftled.

Here we go again (here we go go go...)

Min opererade höft mår utmärkt! Men, min ickeopererade höft har börjat ge sig till känna.

Jag har blivit med hund, och jag kan gå i timmar utan att känna någonting. Men om jag gör något som är lite tungt, där jag lutar mig framåt (t.ex tömmer en blomlåda eller kör en skrivbordshurts framför mig om jag ska byta kontor på jobbet), då får jag de där "Electric blue"-smärtorna på kvällen. När de kommer tror jag knappt att det är sant. Varför. Min andra höft spökade i 20 år innan det blev dags för operation. Min "friska" höft har aldrig gjort något väsen av sig, men nu går den direkt in i detta smärtsamma.

Sen måste jag berätta att jag mött en som läst min blogg! En fotograf som skulle ta en bild på mig kom hem till mig. När hon satte sig ner på golvet började vi prata höftleder. Hon sa: "Jag hörde om en som... nej förresten, jag läste en blogg där det var en som..." Och det var den här bloggen!

Så jag finns i verkligheten! Hur jag och min kära lånehund ser ut kan ni se här intill. Min anonymitet var väldigt viktig förut, men så känns det inte alls längre. Mitt riktiga namn är Cecilia.

Och vi får se om det blir en fortsättning på bloggandet om min högra höftled. Det kanske det gör, för jag mår bra av att skriva av mig. Vi får se.

God fortsättning på 2012!

One day, we will put it all behind

1 år och 4 månader efter operationen

Det är dags för mig att gå vidare, inom flera olika områden i livet.

Just höftledsoperationen blir inte svår att lägga bakom sig. Den är jag färdig med nu. Jag har läkt. Ältat klart. Inget mer finns att säga.

Tack alla ni som läst och kommenterat! Ni har betytt mycket för mig.

Jag får fortfarande en hel del mail, och jag läser och svarar på alla. Det är flera som tyckt att min blogg är otäck eftersom jag haft det så jobbigt, och de undrar om det var värt det. Svaret på den frågan är JA. Att få en artrosled utbytt mot plast och titan är, i slutändan, en ynnest.

U know the one - Dr Everything'll Be Alright

1 år och 2 månader efter operationen

Jag har fått en nervskada i armen, och går på behandling för den hos en ny sjukgymnast. Där har jag fått lära mig mycket om nerver. T ex att om den främre sidan av nerven blir skadad påverkas känseln. Skador på den bakre sidan påverkar motoriken. Och en skadad nerv gör ont. Mycket ont.

Jag tror att en mycket större del av mina smärtor i samband med operationen, än vad jag förstod, berodde på en nervskada. Kanske var det en blödning som tryckte på nerven, kanske var de för våldsamma när de spände fast bäckenet inför operationen. Jag hade ju känselbortfall i foten som kopplades till en skadad nerv, men ingen berättade att också motoriken kunde drabbas. Det är inte musklerna i sig som blir försvagade, utan det är signalerna i nerven som inte orkar fram. Effekten blir dock som om styrkan i musklerna försvinner. Så kanske var det detta som gjorde att jag inte kunde gå ordentligt under så lång tid efter operationen. ...Som jag slet med sjukgymnastiken, för att stärka mina svaga gåmuskler. Det hade hjälpt mig mycket om jag vetat att det inte var för att jag tränade för lite som det gick så långsamt.

Det positiva med allt detta är att ett höftledsbyte nog kan upplevas lite lättare än vad mitt gjorde. Det kan göra mindre ont, och det kan gå fortare att lära sig gå efteråt än vad det gjorde för mig! För egen del önskar jag att någon visat min nervskada mer intresse. Men men. Det är över nu.

Second to some

1 år efter operationen

Idag för ett år sedan fick jag en ny höftled. Det finns säkert andra som haft ett lättare första år med sina höftleder, men nu... Nu fungerar den så bra!

Jag kan inte säga att jag märker någon skillnad mellan mina två höftleder längre. Den nya är något mindre rörlig, men det finns inget jag gör där det har någon praktisk betydelse. Om jag belastade den väldigt hårt så kanske något av smärtan i lårbenet skulle kunna komma tillbaka, för den har inte varit borta så länge, men det där kommer ju säkert att bli helt bra.

Och i höstas sa en god vän till mig, när jag aningens för sent smet in på sniskan i en svängdörr: "Det där var beviset för att du är återställd efter din höftledsoperation!". Och så känns det. Det är halt ute nu, och jag går runt och småhalkar som alla andra. Men alla små muskler i ben och höft är tillbaka, så jag parerar och balanserar, och är inte mer än sunt rädd för att halka omkull.

Så.... Succé!

When it's good, it's really good

11,5 månader efter operationen

Angående min nackrygg: Ortopeden använde inte a-ordet. Jag har inte artros i ryggraden!

Så med 15 dagar till godo, så kan jag idag säga: Ett år efter höftledsoperationen mår jag bra!

I want to hold her hand, and show her some beauty, before all this damage is done

11,5 månader efter operationen

I torsdags gick jag upp och duschade som vanligt och sen fixade jag håret och sminkade mig. Men när jag började med frukosten fick jag plötsligt ont i vänster arm. Jag kunde inte stå och inte sitta, utan jag fick gå och lägga mig igen för att kunna andas. Tumme, pekfinger och långfinger domnade strax bort.

Det blev en tur till vårdcentralen. Läkarens diagnos: Nerven i kläm bakom en inflammerad muskel i ryggen. Jag tyckte det var lite konstigt, eftersom jag de senaste veckorna äntligen fått bukt med de stela och ömma nackmuskler jag dragits med senaste halvåret (vilket alla jag tiggt massage från ju väl känt till). Samtidigt kände jag ju igen nervsmärtan som samma som jag hade i foten precis efter operationen. Jag fick Diclofenac som skulle lindra inflammationen och det skulle bli bra efter 1-3 dygn.

Jag hade så ont, så jag kunde inte jobba. Natten till fredag hade jag så ont att jag bara sov någon timme. Jag ringde vårdcentralen igen för att höra om jag kunde få något mer smärtstillande, men svaret var att sånt skriver inte vårdcentralen ut utan då måste jag gå till akuten.

Jag går aldrig mer till akuten.

Så lördag morgon, efter ytterligare en sömnlös natt, ringer jag jourmottagningen för att få hjälp från dem, men även de hänvisar till akuten. Men till akuten går jag aldrig mer.

Så idag, måndag morgon, efter att i och för sig blivit lite bättre (nytt rekord sedan denna diagnos: 4 timmars sömn under en natt!), ringer jag försäkringsbolaget och ber om en specialisttid. Som vanligt samma vänliga och kompetenta bemötande. Tid samma dag - idag kl 13, på samma sjukhus som jag opererade höften på.

När jag lagt på gick jag in på sjukhusets hemsida för att se vad det var för mottagning jag skulle till. Nervdoktorn? Armdoktorn? Muskeldoktorn? Jag hade verkligen ingen aning. Men det var till ortopeden, men en annan läkare denna gång. Jag blev lite förvånad, för jag hade börjat fundera på det här med borrelia också. Kan ortopeder allt om borrelia?

De kan de. Jag framförde min borreliateori (läs -skräck), och han sa "Ja naturligtvis tar vi ett borreliatest också". Och sedan undersökte han mig noggrant. Och sedan tog han fram en affish och började visa hur ryggkotor ser ut i genomskärning. Och sedan sa han ordet "artros". Och sen hörde jag inget mer.

Artros i ryggraden. Han misstänkte artros i nackryggen.

Sen var det provtagning och röntgen.

Och jag är ledsen. Och jag tar ut allt i förskott. Och jag vet ingenting alls om artros i ryggen, men jag vet att man inte kan byta ryggrad så som man byter höftled. Och jag vet hur ont artros gör. Och det känns inte bra.

För allt faller plötsligt på plats. Min höftledsartros märkte jag på så vis att musklerna runt höftleden plötsligt började strejka, krampa och bråka. Precis som mina nackmuskler gjort i sommar. Så som de aldrig gjort förr.

På fredag får jag svar.

A wingspan unbelievable

11 månader efter operationen

Idag gick jag runt Södermalm! En mil på asfalt. Så härligt i höstsolen!!

Innan jag fick min diagnos försökte jag gå just den promenaden vid tre tillfällen. En gång tog jag bussen hem efter drygt halva, de andra två gångerna vek jag hemåt innan jag kommit runt. Jag fick för ont, klarade det inte. Men idag gick det! Och efter att ha tagit igen mig en stund över en lunch fortsatte jag med en promenad in till stan!

And then you take a moment, take a moment, take a year

11 månader efter operationen

Nu vet jag. Det tar ett år. Det tar ett år att komma igen efter en höftledsoperation.

Igår höll jag på att missa tåget. Jag sprang på perrongen, en liten bit. Det gick hyfsat!

Jag var sjuk en vecka. En hel vecka låg jag däckad. Jag fick inte ont i ryggen. Det är så mycket som jag vant mig vid, som inte längre gäller. Jag får inte ont i ryggen av att vara sjuk och ligga still. Inte av att gå på stan heller. Det är mycket med min rygg, som inte riktigt är som jag trott under lång, lång tid. Det var ju inte den det var fel på, det var ju höften, fast jag inte begrep det.

Det är mer och mer sällan jag känner av min protes. Den skärande smärtan ner i lårbenet kommer inte lika ofta.

Och ibland, kanske särskilt när jag går bland mycket folk, kan jag känna en ren lyckokänsla. Jag går så rakt, haltar inte alls. Det gör inte ont. Jag bara går där, mitt bland alla människor. Ingen märker det, men jag vet att jag har en reservdel. En reservdel som fungerar bra.

Ett år tar det att hämta sig från en höftledsoperation. Snart har det gått ett år.

I'm feeling less than perfect

9 månader efter operationen

Det är väldigt bra med den här bloggen, för när jag läser förstår jag ju att det går framåt. Och jag märker ju att det faktiskt blir lite bättre, men jag vet inte hur tålmodig jag ska vara. Jag har tvekat fram och tillbaka om huruvida jag ska ta kontakt med ortopeden igen, för att se om det går att göra något åt smärtan som protesen ger i lårbenet, eller inte. Men jag har inte gjort det än i alla fall.

För två veckor sedan gick jag en mil på stadens hårda gator. Och dagen efter blev det 6 km. Och det gick ganska bra! Och den här helgen gick jag i skogen i flera timmar och plockade svamp. Bara när jag skulle klättra upp ur en grop råkade jag bända till lite, men det gjorde ont där och då, och inte efteråt.

Men ska jag springa till tåget, bara några steg på perrongen innan dörrarna stängs, då förvandlas mitt vänstra ben till ett robotben i stål, fäst direkt i hjärnstammen, helt utan dämpning. Det är helt omöjligt att springa ens ett par meter.

Så jag vet inte. Ska jag vara nöjd?

Someone with true devotion can see all the marvels I can't see

8 månader efter operationen

Tänk vad tiden går. Nu är jag inte nyopererad längre. Visst syns ärret, men tack vare lite solbränna runt omkring så är det inte särskilt framträdande längre.

Riktigt bra är det inte. Den där protesspetsen, som inte vuxit fast i lårbenet som den ska, gör sig fortfarande påmind emellanåt. Men nu finns det dagar då jag inte har ont. Men jag är fortfarande begränsad. Går jag mer än 5 km en dag, eller gör någon slags för lårbenet bändande rörelse, t ex simmar bröstsim en längre sträcka - då får jag ont. Att gå i sanddyner är ogörligt.

Jag skulle ju höra av mig till ortopeden igen om det inte blivit bra efter sommaren. Jag vet inte hur jag ska definiera "inte blivit bra". Ska det vara så här? Borde jag acceptera läget? Och vad går att göra åt de problem som återstår? Jag tänker mig att protesen i så fall på något sätt måste fästas i benet. Det känns verkligen inte lockande.

Jag är ju också mycket bättre än för ett par månader sedan, och så mycket bättre än innan operationen.

Jag kan gå sisådär 4 km.... Jag kan bada precis hur mycket som helst. I vågor. Någon sa att det isade i höften om man badar kallt! Det gör det inte för mig.

Och jag kan bada i badhus också. "Akta min höft!!!" fungerar inte längre som rop om nåd i herre-på-täppan-lekarna på flytleksakerna tillsammans med min dotter. Jag behöver inte akta höften längre - och det vet hon om, och knuffar obönhörligt i mig.

Jag kan konditionsträna på gymet, ofta och länge och med ordentlig belastning. Efteråt kan jag stretcha musklerna runt den opererade höften, även sätesmuskeln, lika bra som på den andra sidan. Jag kan sitta på golvet, i skräddarställning t ex, och resa mig utan att planera exakt hur det ska gå till.

Men när jag gjort något som är "fel", så att jag får ont, då har jag ingen tolerans för det alls. Jag tål inte smärta från det där området. När den kommer gräver den sig rätt in i själen på mig och gör mig irriterad, sur och svartsynt.

Så jag vet inte. Några veckor till får väl gå.