måndag 26 oktober 2009

Electric blue

Att ha höftledsartros gör ont.

När årets upplaga av Idol drog igång, var där en deltagare som hette Tove. När hon sjöng höll hon upp händerna och spretade med fingrarna. Anders Bagge tyckte det var så charmigt.

När jag ligger i soffan en kväll, efter en dag då jag gått mycket eller kanske tränat - då har jag ett rörelsemönster lika charmigt som Toves. Det går inte att låta bli att spreta med fingrarna och skaka på händerna. Som en hattifnatt ligger jag där och bara väntar att smärtan i höften ska gå över.

Men jag har mer sällan ont nu. Sedan första besöket hos ortopeden tar jag Arcoxia. Det tog ett tag innan de hjälpte ordentligt, kanske två veckor, men nu fungerar de bra. Jag får sällan de där smärtattackerna, och jag sover mycket bättre. Jag har fått Alvedon också, men jag tycker inte de gör varken till eller från.

Fler än en av hundra upplever enligt Arcoxias bipacksedel "svaghet och trötthet". Jag hör till de utvalda. Jag är så trött. De otäckaste biverkningarna drabbar färre än en av hundra. "Depression" och "Nedsatt mental skärpa". Jag har lämnat hattifnattarnas rörelsemönster ifrån mig, men i stället närmat mig deras sinnesstämning.

Men jag har inte ont mer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar