onsdagen den 16:e april 2014

Jag ska få miffosulor

Jag har jättesvårt att ta in att jag framöver ska ha miffosula på ena skon. Jag hoppas ingen tar illa vid sig för att jag använder ordet "miffo" på det här viset, för i min skalle kommer det att vara en miffosula och inget annat. Jag som alltid gillat snygga skor, fick ju när artrosen kom lägga undan allt snyggt, och jämt gå i foträta walking- eller springskor. Men under några år, när alla sår och skador kring den vänstra protesen läkt och mina ben var lika långa, kunde jag ha snygga skor med klack. Det var så roligt! Att gå på fest, dansa och ha på sig klänning och ett par riktigt snygga skor - vilken lycka det var. Men inte mer, nu ska jag ha miffosula på vänster sko resten av livet.

Det visade sig dock att min försäkring inte täcker miffosuleriet. Försäkringsbolaget ursäktade sig verkligen, men det står i villkoren att försäkringen inte täcker sådant som inte läker. Mitt korta ben kommer ju inte att växa ut igen, liksom, som sjuksköterskan sa, så då gäller den inte. Så då går den ordinarie sjukvårdsförsäkringen in. Landstinget får betala det som den privatpraktiserande ortopeden ställt till med.

Första året får man tre skor sulade, övriga år två per år. Jag inser plötsligt att två skor per år inte är någonting. Vad behöver jag i år? Jo, walkingskor för sommaren som är lätta och inte svettiga, walkingskor för hösten som tål väta, vinterkängor, sandaler för sommaren, innegympaskor, ett par snyggskor till jobbet, tofflor att ha hemma, gummistövlar. Sju par. Ska jag ha några snygga skor till fest, så blir det åtta.

Idag var jag och skulle köpa ett par fina walkingskor för sommaren, som får bli det första paret ut. Inser då att det här kommer att bli svårt. Alla lätta springskor, som det ju är frågan om, har i år en väldigt flexibel sula med jack under hela foten, så att hela skon blir extremt böjlig. Sätter man en miffosula på den, så blir ju skon helt klumpig. Funkar ju inte! Måste hitta ett par som har en sula som går i ett - och det är inte lätt. Lägg där till att de ska vara diskreta så att jag kan ha dem på jobbet. Men men. Jag får leta på. För jag tänker mig inte att ha skor som jag inte trivs med. Det här måste bli bra och det måste funka!!


Third opinion

Tack vare mitt utmärkta försäkringsbolag fick jag en third opinion. Nu på ett helt annat sjukhus. Det samtalet blev ganska bra.

Den här ortopeden menade att det var svårt att mäta exakt hur mycket benet är förlängt på röntgenplåten som tagits dagen efter operationen, men att det helt klart var så att det är en förlängning både i lårbenet och i bäckenet. Båda protesdelarna sitter alltså fel. Läkaren konstaterade också att benet är 2,5-3 cm för långt rent mättekniskt på utsidan. Jag har ju också problem med att benet är roterat, och det verkar också så vid en undersökning, men exakt hur protesen sitter ser man inte på den bild som är eftersom den är tagen rakt framifrån.

Jag fick en remiss till en ortopedteknisk klinik, som bygger sulor på skor, och ett löfte om att få komma tillbaka när ett år gått, alltså i oktober 2014, om det då fortfarande inte fungerar med benlängden.

Intressant var att den här läkaren menade att man inte alls skulle slå ut den protesdel som sitter i bäckenet, utan gör man en omoperation så lossar man den del som sitter i lårbenet. Det förvånade mig, för på Sophiahemmet hade de ju bara nämnt att det är delen i bäckenet som ska opereras om, men så gjorde man aldrig, enligt den här ortopeden. Jag frågade om det var inte var svårt att ta bort den när den vuxit fast, och fick svaret att det alltid gick, och "går det inte, då spräcker man lårbenet och sätter sen ihop det igen". Jag som är livrädd för operationer och smärta och våldsamma ingrepp blev helt darrig. Att jag överhuvudtaget utsätter mig för att ens prata om sådana här saker...

Jag som har en viss konspiratoriskt läggning när det gäller Sohiahemmet, undrar om ortopederna där redan visste att det är delen i bäckenet som sitter mest fel, och att det var därför de föreslog den metoden, när det tydligen inte alls är förstahandsvalet. Sak samma, jag måste bara lägga dem bakom mig, och försöka få mitt liv med ett 3 cm för långt ben att fungera.

Second opinion, del 2, samt outning av två usla ortopeder

Läkaren, den som jobbade på samma klinik som den opererande läkaren och ändå tyckte sig lämpa sig bra för att göra en second opinion, hörde inte av sig. Själv mådde jag jättedåligt över alltihop och orkade inte ta tag i saken, förrän en hel månad gått. Då ringde jag försäkringsbolaget, som ringde honom, som dagen efter ringde mig och sa ungefär så här:

"Nja, nu är det ju så här att ditt ben är bara 5 mm förlängt och nu har det gått så lång tid att allt vuxit fast, så om vi går in och slår loss protesdelen som sitter i bäckenet, så är det stor risk att det inte blir bra, så vi har beslutat att inte rekommendera en omoperation."

Jag fick ett utbrott. För plötsligt var vi tillbaka i förnekelsen 5 mm. Efter lite tjafsande gav han med sig igen om att det då kanske var 15 mm eller så. Men vi är ju rätt många vid det här laget som nu vet att det är närmare 3 cm.

 Det blev verkligen inget bra samtal. En svaghet jag har - jag tål inte när folk ljuger mig rakt upp i ansiktet.

Mitt försäkringsbolag är dock bra. Jag ringde dit någon vecka senare. De var inte så förvånade och jag kände att jag fick stöd i min teori att de här två ortopederna höll varandra om ryggen. Så de föreslog själva att jag skulle få träffa en tredje ortoped.

Så nu är jag färdig med Sophiahemmets ortopediklinik Ortopediskt Center. Per Hamberg som opererade mig första gången med utmärkt resultat, men som var trött eller full eller bara helt otillåtet klantig under den andra operationen, kommer jag inte att träffa igen. Inte heller hans kollega Björn Skytting som tyckte att det var en god idé att åtminstone försöka lura i mig att benet bara är förlängt med 5 mm. Hur oseriöst som helst, och ett helt fruktansvärt bemötande av en patient som gått från invaliditet 1 orsakad av artros, till invaliditet 2 - halt resten av livet - och detta orsakat av rent slarv under en rutinoperation.

måndagen den 17:e februari 2014

Second opinion

Förra veckan var det dags. Dags att träffa en ny ortoped för en second opinion om den höftled jag fick inopererad 24 oktober förra året. Det var så omtumlande för mig att jag inte kunnat skriva om det förrän nu.

Den opererande ortopeden tycker alltså att det var en lyckad operation, och att jag oturligt nog fått en förskjutning i höft eller rygg som gör att jag upplever en förlängning av benet med 1,5 cm. Sjukgymnasten säger att benet är alldeles för långt, och hon mäter det till 3 cm, och så säger hon att benet är vridet. Naprapaten som jag gått hos i många år säger att det är det värsta operationsresultat hon sett. Min rygg och mitt bäcken sitter som det alltid gjort men benet är 3 cm för långt och roterat.

Den second opinion som försäkringsbolaget bokat åt mig var på samma sjukhus som där jag opererade mig. Jag frågade om det verkligen var så lämpligt, men de försäkrade mig om att det var visserligen samma sjukhus, men olika kliniker, och att läkaren jag skulle träffa nu skulle ringa för att be mig ta ut jounalen för den hade han inte tillgång till.

Ingen ringde om någon journal. Och när jag kommer dit är mottagningen till den nya läkaren inte bara på samma sjukhus, utan i samma hus, i samma korridor. Och visst har han tillgång till journalen, för det är ju samma klinik.

Jag inleder med att fråga om han verkligen kan göra en opartisk second opinion. Han verkar stött över frågan. Eller mer irriterad för att jag frågar kanske. Men han menar att han kan det, och jag känner att jag inte har något val. Kemin mellan oss glimrar inte precis. Jag är irriterad och bitter och ledsen, och jag måste anstränga mig för att försöka vara saklig.

Jag berättar, blir avbruten, men ihärdar i att jag vill berätta, så då får jag göra det. Hur viktigt det var med benlängden. Att benet INTE fick bli längre. Att den opererande ortopeden frågad fyra gånger innan operationen hur jag ville ha det. Att han sa direkt efter operationen att "Nu är det i alla fall inte längre". Att han sa efter att ha sett röntgenplåtarna att det såg jättebra ut. Att han sa på återbesöket att jag "upplevde" en 1,5 cm förlängning. Men att benet enligt alla andra är 3 cm för långt, och att jag inte kan gå.

Han slingrar sig lite. Försöker med att ortopeden nog tänkt si eller så. Att den opererande ortopeden nog tänkt att man inte kan vinkla bäckenet för då kan leden gå ur led. Men hans argument faller platt för mina motargument, och jag ger mig inte. Om ortopeden hade satt leden där den ursprungliga satt så hade ju allt varit frid och fröjd. Efter några diskussioner fram och tillbaka blir det vi kommer fram till så här: Den nya ortopeden kan se på röntgenbilderna som togs dagen efter min operation att benet är förlängt med 1,5 cm. Han kan också se att benet nog är 2,5 cm för långt, men en av dessa centimetrar beror på min skolios.Det känns också som att just 3 cm är en magisk gräns som inte får uppnås. 3 cm är vad både naprapat och sjukgymnast mätt benlängdsskillnaden till men han kan inte se att det är mer än 2,5 trots att jag själv ser att det är 3 när han mäter när jag sitter upp. Han säger också att benet troligen var 1 cm längre redan tidigare, men att jag då upplevde dem som lika långa. Nu är det ytterligare 1,5 cm längre, och det måste man kompensera med klack i skon.

Så var vi där igen. Ortopeder verkar på allvar tro att man kan kompensera för olika långa ben genom att sätta in en klack i skon. Det vet alla vi som försökt att det kan man inte. Det finns inte ens korkhälar att köpa som är 1 cm, för de är 1 cm längst ute i bakkanten, och förlänger benet bara med kanske 7 mm. Det är för att det inte finns skor där det finns plats för mer - därför säljs det inte. Kan någon lägga in en lektion från verkligheten om detta i ortopedutbildningen?

Så jag säger att jag vill göra om operationen. Och då berättar han vilken svår operation det är. Att jag kommer för sent för protesen har redan vuxit fast. JAG KOMMER FÖR SENT. Det var ju inte jag som ignorerade röntgenplåtarna dagen efter operationen. Det var inte heller jag som mätte mina ben och ljög och sa att de var lika långa på återbesöket. Men nu var det alltså jag som kom för sent. Men man kan göra om den. Men det är en mycket svår operation, mycket svårare än en förstagångsoperation, eftersom man måste få bort en metallklump som vuxit fast.  Sjukskrivningen är 4-5 månader i stället för 3 som vid en förstagångsoperation.

Han pratar också om att det blir svårt att få ett operationsresultat som "lever upp till mina förväntningar". Jag försöker att inte visa det, men jag ser rött vid de orden. Det är naturligtvis mycket praktiskt att i en sådan här situation skylla på "patientens förväntningar". Det är helt subjektivt, omöjligt att mäta, och det lägger hela ansvaret på patienten. Men vem skulle kunna ha haft mer rimliga förväntningar än vad jag har? Jag har ju gjort en operation redan! Jag vet ju vad de kan åstadkomma om de gör rätt!

Vi bestämmer att han ska fundera. Han ska rådfråga en kollega, inte den opererande ortopeden utan en annan kollega. Och han ska fråga om försäkringsbolaget vill betala för en operation till. Och jag ska fundera på om jag verkligen vill göra om operationen.

När han står i dörren och redan vänt sig om för att gå frågar jag om de har kompetensen att göra om operationen. Kan han? Kan någon annan på sjukhuset? Frågan stör honom, och han säger att naturligtvis kan de det. Jag undrar.

Om jag är bitter? Ja det är jag. Jag är mycket bitter. Jag kan leva med att människor gör fel. Till och med  med att de är rent klantiga. Men jag är jättedålig på att klara av ignorans och rena lögner.

tisdagen den 11:e februari 2014

Second to some, del 2

3,5 månad efter operationen

Suck. Mitt ben är för långt.

Ortopeden viftade bort det hela, tyckte att jag skulle skaffa 1 cm klack i ena skon, och därmed var saken utagerad.

Sjukgymnasten rynkade bekymrat pannan och undrade hur ortopeden egentligen tänkte? Så mycket som en cm kan man inte ha bara som klack i skon. För det första får det inte plats i skon, och för det andra förstör man fotleden då.

Naprapaten blev fly förbannad. "Men hur ser du ut?? Det är ju för LÅNGT! Och roterat! Det här sitter inte i ryggen, det ser man ju direkt!" Och så mätte hon. Först när jag låg ned alldeles rakt. Sedan när jag stod upp. "Det här är ju inte klokt!! Jag vill nästan inte säga det men.... det är mer än två cm. Det är faktiskt tre."

Så nu ska jag få en "Second opinion". Det finns en sådan klausul i min sjukförsäkring. Och jag blev informerad om att ortopeden som ska göra denna "second opinion" kommer att kontakta mig för att be mig ta ut journalen så att han får tillgång till det. Han har inte hört av sig. Och kanske är det inte så konstigt. Han har nämligen sin mottagning på samma sjukhus som min opererande ortoped. På samma våning. I samma korridor. Jag undrar ju förstås hur pass oberoende denna andra bedömning kommer att bli.

Jag är så trött. Och under tiden haltar jag fram med mitt 3 cm för långa ben. Och jo. Det gör ont i knät, och i ryggen, och i själen att ha ett ben som är 3 cm för långt.

onsdagen den 15:e januari 2014

Benet är för lååångt!!!

13 veckor efter operationen

Igår var jag på återbesök hos ortopeden. Höften har ju läkt bra, så det enda egentliga problemet är ju benlängden.

Först när jag stod upp så sa han att det ju såg bra ut, men sedan när han tittade lite närmare så höll han med om att det nog var för långt. Han mätte båda benen från höftkammen till fotknölen, och då är båda benen 96 cm, men när jag står upp och ligger ner, då är det opererade benet 1,5 cm för långt. Troligen sitter därför snedheten i ryggen eller bäckenet. När han opererade mätte han överbenet från höften till knät innan operarationen och efter att han satt i protesen, och då fick han det till lika långt. Det verkar ju dock lite konstigt att jag skulle fått en 1,5 cm snedhet i rygg eller bäcken efter operationen.

Enligt ortopdeden finns det dock inget att göra mer än att han rekommenderar mig 1 cm klack i ena skon, och mer sjukgymnastik, så jag fick en ny remiss för det.

Jag tänker boka tid hos min vanliga naprapat också, så får vi se om hon kan se att jag fått någon ny snedhet som jag inte haft förut. Jag har ju gått hos henne i många år, så hon kan min kropp.

Det känns extremt ledsamt att behöva börja med klack i skon igen. Jag vet ju av 20 års erfarenhet att det inte hjälper mot ryggont, och att det också är svårt att få skorna att sitta bra. På en del skor kan man sätta en extra klack under, och det funkar lite bättre, men ont i ryggen får man oavsett. Så jag är väldigt ledsen över det här, det är jag verkligen. Ändå måste jag ju säga att det ju redan är bättre nu än innan operationen. Jag kan inte gå lika långt än som jag kunde då, långt ifrån, men jag har ju aldrig ont mer, förutom litegrann på kvällen om jag överansträngt mig. På nätterna har jag aldrig ont, och det är så härligt att kunna sova ordentligt igen. Men jag önskade ju att det skulle bli bra. Riktigt bra. Det blev det inte.

onsdagen den 1:e januari 2014

Två månader och en vecka efter operationen

Mitt opererade ben är för långt.

Tre gånger frågade ortopeden om benlängden, hur jag ville ha den. Alla tre gångerna svarade jag: Det är perfekt nu! Han lovade alla tre gångerna att göra så gott han kunde, och efter operationen sa han: "Nu är det i alla fall inte längre!" Men det är det. Jag vet inte exakt hur mycket men det kan vara flera centimeter. En väninna som jag inte träffat sedan före operationen utbrast direkt jag klev in i hennes hall: "Men gud! Det är ju för långt!!". Sjukgymnasten såg det också. Jag kan inte stå på båda benen samtidigt, för så mycket kan jag inte vicka bäckenet. Inte, inte, inte roligt.

Själva läkningen går dock bra. Jag går ganska bra utan kryckor och kan gå ganska långt. Har inte alls ont, utom när jag överansträngt mig, då skär det som en kniv i höften ner i benet, och då är det två kryckor som gäller resten av dagen. Jag måste erkänna att jag gärna överanstränger mig lite grann, i hopp om att protesen ska "sätta sig" och åka ner en liten bit till i benet. Jag vet att ortopeden sa att det kunde hända förra gången, då protesen ju inte växte fast som den skulle. Men nu har den kanske växt fast redan, vad vet jag.

Jag har återbesök hos ortopeden i mitten av januari. Jag tror inte att jag får något gehör för min klagan om benlängden, för jag vet att ortopederna viftar bort problemet med ett "då sätter man bara in en liten klack i ena skon" men jag som haft olika benlängd innan första operationen - i över 20 år - vet att det inte hjälper ett smack. Olika långa ben medför stora problem med ryggen och mot det hjälper ingen klack i skon.

Så tråkigt om min andra operation inte blev bra. På ett sätt är det ju ändå redan nu bättre än innan. Jag sover ju gott om nätterna eftersom jag slipper smärtan, men jag är rädd att ryggproblem kommer att ersätta så snart jag börjar använda benet fullt ut.

En sak som förresten inte funkar lika bra som förra gången är rörligheten. Den blev snabbt helt ok för att kunna gå och sitta och så, men att vinkla benet så att jag får på mig strumpan är fortfarande ett elände. Det går liksom inte! Jag klarar det för det mesta utan griptång, men då måste jag ligga på sängen och det kan ta flera minuter att lyckas sätta strumpan över tårna. Märkligt.

På tisdag börjar jag jobba 50% på kontoret. Jag har fått taxiresor beviljade som Försäkringskassan betalar. Försäkringskassan har precis som förra gången skött mitt ärende ypperligt. En egen kontaktperson, som är lätt att få tag i, och som hjälper till med allt. Allt har gått snabbt och blivit rätt. En ros till dem!

lördagen den 7:e december 2013

Sex veckor efter operationen

Förra veckan började jag jobba 25% hemifrån. Efter den förra operationen började jag jobba lite för tidigt, och jag tänkte att jag inte skulle göra om det misstaget denna gång, men i fredags var jag ändå helt slut och ångrade alltihop. Ju längre veckan gick, desto stelare blev jag och jag fick mer ont. För mycket sitta och för lite vila helt enkelt. Idag är det lördag och jag förvarnade min dotter att över helgen gäller total vila för mig. Men redan nu på kvällen mår jag bättre igen! Och jag har tagit mina allra första steg utan någon krycka alls! Snyggt är det inte, och säkert inte så smart heller, men det går, och alla sådana här framsteg gör ju att livet hemma fungerar bättre.

Jag var hos sjukgymnasten igen denna vecka. Det skulle varit mitt tredje besök där, men det blev det andra eftersom jag fick ställa in förra veckans besök eftersom jag blev sjuk. Jag fick prova att cykla, mest för att värma upp så att jag skulle kunna få hjälp att tänja höftböjaren som dragit ihop sig lite för mycket. Jag fick också testa min kära crosstrainer, som är så härlig eftersom man plötsligt får smak på att röra sig så som man ska kunna röra sig när man har två friska höfter. Gångträning, och en ny övning där jag står på det opererade benet och verkligen drar in höft, mage och rumpa så att jag blir rak. Jobbigt och smärtsamt, men det tar på de muskler som kanske kan göra så att mina ben känns lika långa igen så småningom. Jag är fortfarande orolig för att benet ska vara för långt tyvärr, men vi får se. Jag kommer inte riktigt ihåg hur länge den känslan höll i sig förra gången, så jag när fortfarande ett litet hopp om att jag verkligen ska ha två lika långa ben fortfarande.


fredagen den 22:e november 2013

En månad efter operationen

Nu har det nästan gått en månad.

De två första veckorna var värst. Följande två veckor har varit okej, men det har känts som om det stått ganska still. Jag blir säkert bättre, men det märks inte. Jag kan inte göra så mycket mer.

En månad efter den första operationen skrev jag så här:
  • Jag går helst med två kryckor. En krycka kan gå bra inomhus, om jag behöver vänsterhanden till något. Utan krycka kan jag inte ta ett enda steg. Det gör inte längre ont att belasta, men det går liksom inte. Benet bär inte. Det här gör att jag inte klarar mig själv utan är helt beroende av andra. Jag kan t ex inte handla och få hem mat.
  • Jag har nyligen slutat med smärtlindrande mediciner.
  • Eftersom jag inte har ont längre så sover jag ganska bra. Jag ligger på rygg eller på den icke opererade sidan. Jag kan absolut inte sova på den opererade sidan. Det är allt för svullet så det känns som om man ligger och balanserar på en öm kudde. Förr sov jag mycket på mage - det gör jag inte nu eftersom jag får ont i ryggen av det. Det känns också lite besvärligt att ta sig ur det läget. Jag har ju också fått känselbortfall på ovansidan av tårna som gör att det känns konstigt när jag ligger på mage.
  • Operationssåret har äntligen slutat vätska sig. Det är nu läkt. Jag längtar så efter att kunna gå och simma...!!!
  • Att klä på sig själv går bra om man bara väljer rätt strumpor och skor. Trånga strumpor kan jag inte få på mig själv och jag skulle inte kunna knyta ett par skor. Jag når inte ner ordentligt helt enkelt.
  • Igår var första gången jag gick en längre sträcka - en kilometer blev det faktiskt, fast det var lite för långt. Det besvärliga vinterväglaget har gjort att jag övat för lite på att gå utomhus. Att gå gör mig väldigt trött, men om jag då får sitta, eller ännu hellre ligga en stund, så är jag snart okej igen.
  • Jag använder inga förhöjningskuddar och behöver ingen höjd toasits längre. Jag kan ta mig ur vilken soffa som helst tack vare ett starkt högerben. En saccosäck skulle jag dock inte ge mig in på!
  • Korta pass ska det vara. Sitta går bra - men inte för länge. Gå - korta sträckor. Stå - mycket korta stunder. Att laga mat är besvärligt, det blir för länge att stå. Ligga - det bästa!
Det stämmer ganska exakt med läget nu. Jag är dock inte alls lika svullen på den opererade sidan, och såret är helt läkt och jättefint. Jag kan nog snart sova på den sidan. Jag har också lite bättre rörlighet tror jag. Jag kan inte knyta skorna, men jag är mindre stel än förra gången. Jag har dock inget urstarkt ickeopererat ben att förlita mig på denna gång. Soffan är väldigt besvärlig att ta sig ur, och jag vill inte vara utan toaförhöjningen. Jag minns att mitt ickeopererade ben var väldigt starkt förra gången, riktigt så är det inte nu. Jag har dock bättre styrsel på det opererade benet denna gång. Jag förstod ju inte då att nervskadan jag fått gav en muskelförsvagning. Den nervskada jag fått nu slår nog mest på ytkänseln, för jag har hyfsad styrka i det opererade benet denna gång. Dock är det lite konstigt att gå när man inte känner foten riktigt som man ska.

Igår var jag hos sjukgymnasten för första gången. Samma duktiga, petiga sjukgymnast som förra gången. Förra gången jobbade vi för hårt. Lade på så mycket vikter i träningen att det nog gjorde att protesen inte växte fast som den skulle. Visa av den erfarenheten blir det mycket lugnare denna gång.

Mitt opererade ben har känts alldeles för långt och helt kobent. Det tog dock ungefär en kvart för sjukgymnasten att hjälpa mig att lägga över tyngden, hindra knät från att åka in, och spänna på utsidan så som man ska och... tada.... Jag tror baske mig att jag har rätt benlängd. Tänk vad en bra sjukgymnast kan göra! Det känns helt galet att stå som hon säger åt mig, men det blir ju rätt då! Så nu är det träning, träning, träning som gäller. Blir trött bara jag tänker på alla timmar jag nu ska lägga på rehab. Men det ska ju bli BRA! Så jag sätter igång idag.

Mitt program denna första vecka är 3*12 av följande:
  • Ligga på rygg med en 20 cm hög rulle under knät. Pressa ner knät och spänn lår, mage och rumpa. (Här måste jag hålla fokus på att inte vrida in knät för att komma bort från den felaktiga kobenta positionen jag lagt mig till med)
  • Ligga på rygg med knäna uppdragna. Pressa ner det opererade benets häl och spänna mage och rumpa.
  • Ligga på rygg med knäna uppdragna. Fälla ut det opererade benet till sidan och tillbaka upp (utan att ta in det för långt som jag så gärna vill)
  • Tåhävningar. Foten rakt fram (inte inåt) och höften rak (inte roterad)
  • Lyfta det opererade underbenet bakåt från stående. Rak höft.
  • Stå framför en spegel och träna på att hålla höften rak, foten rakt fram och belasta det opererade benet så att jag väger lika mycket på båda benen.
  • Träna på att gå "riktigt", rakt och fint, upprätt, utan att hänga på kryckorna.
Pepp pepp. Hundpromenader och zumba i tankarna, så ska det nog gå.

torsdagen den 7:e november 2013

2 veckor efter operationen

Tiden fram tills nu har inte varit rolig, men nu börjar det vända!

Jag har kunnat dra ner på morfinet, och nervsmärtan i foten har lugnat sig. Den där vassa smärtan vid protesspetsen i lårbenet har också börjat tona bort.

Idag tog jag de första ordentliga stegen med bara en krycka. Det är A och O att kunna gå med en krycka när det gäller att klara sig själv. Jag kan ännu bara ta några futtiga steg, men det räcker för att kunna flytta den där kaffekoppen från bänken till bordet och för att ta fram saker ur kylskåpet.

Nätterna är kämpiga. Jag stelnar otroligt av att bara ligga i en ställning, och måste resa mig upp ungefär varannan timme för att bli av med värk och träsmak. Detta tycks vara en värk som ingen medicin rår på, jag undrar varför det är så.

Jag har jämfört lite med förra operationen, och fast det gått bättre denna gång så har det inte gått fortare att nå vissa milstolpar. Det tar kanske bara den tid det tar, oavsett upplevelsen.

Det opererade benet känns fortfarande för långt, och jag är extremt kobent. Det är dags att försöka finslipa gångträningen nu när jag faktiskt kan stödja på benet igen. Det svider ordentligt i såret, men det är ju inte så konstigt, det är ju de avskurna musklerna på utsidan av benet som man håller upp kroppen med, och de är förstås inte riktigt läkta ännu. En stor skillnad från förra gången dock: Jag har stadga på benet i sidled. Det märks tydligt när jag ligger på sängen med knäna uppdragna. Efter förra operationen hade jag ingen som helst styrsel på benet om det råkade falla inåt eller utåt, nu har jag full koll. Det var förstås nervskadan som var värre den gången, fast jag trodde då att det bara var de avskurna musklerna som inte fungerade. Jag fick ju samma nervskada nu, men lindrigare. Har ingen känsel på översidan av foten, men styrkan i benet verkar vara hyfsat okej alltså, vilket är mycket, mycket positivt.

Efter tre veckor är det dags att träffa en sjukgymnast, och jag försöker nu få fatt i samma som jag hade förra gången. Den gången blev det ju helt fel, med alldeles för hård träning, men nu vet i alla fall jag bättre, och jag gillade verkligen henne för att hon var så noggrann och faktiskt rent av petig.

Idag kommer hundarna hem igen. Så härligt! Jag längtar otroligt till när jag kan gå ut med dem igen. Har verkligen ingen aning när det kan låta sig göras. Idag ska jag dock ta första promenaden utomhus när min dotter kommer hem från skolan. Målet är konditoriet som ligger i samma hus som jag bor - en promenad på flera meter alltså! Värt en biskvi, ellerhur!

fredagen den 1:e november 2013

8 dagar efter operationen

Det har varit en tuff vecka. Jag förstår inte varför jag inte fick långtidsverkande smärtstillande (Oxycontin) utskrivet men i onsdags morse ringde jag direkt och fick det också direkt, plus mer av de smärtstillande som man använder vid smärtgenomslag (Oxynorm). Sakta blev jag av med de vassa smärtorna, de som jag har så svårt att klara. Kvar är molvärk och stelhet samt smärta om man rör sig fel. Jag har ont i det opererade benets knä vid belastning också. Det känns som om man går på insidan av knät - helt snett - och jag försöker hålla in benet nu och hoppas det blir bättre.

Jag har fortfarande mycket hjälp här hemma. Jag tycker att man kan klara sig själv när man kan ta upp en krycka som man tappat på golvet, och kan klara sig att förflytta sig med en krycka i ett par steg, så att man kan flytta en kopp te från bänken till bordet. Där är jag inte än, men till helgen tror jag det kan gå om det fortsätter som nu.

Idag kom hundarna tillbaka. Så härligt att ha dem igen. De hoppade mot mig, men det gick faktiskt bra eftersom jag är rätt stadig nu. Hunden Viktor är mycket fundersam över mitt sår. Han nosar försiktig och lägger bekymrat huvudet på sned och ser ut att undra vad i all sin dar som hänt mig.

Dagarna går numera bra. Det är svårt att hinna äta frukost på en sittning. Jag får ta filen först, sen lägga mig och vila en liten stund, och sen ta smörgås och te. Jag sover mycket. Kan nu ligga i en fällbar vilfåtölj så jag kan titta på tv, även om den är lite svår att komma i och ur. Jag har duschat med en mycket bra duschpall. Den är mycket stadig och bekväm och har stora hål som man kan trä ner duschhandtag och slang i så man inte tappar dem. Förbandet över såret ska hålla att duscha med, men jag tejpade ändå över plast för jag vill inte riskera att det lossnar. Förra gången lossnade det och jag fick en liten infektion i såret, och det vill jag inte riskera igen.

Jag har skickat in sjukskrivningsintyget till min arbetsgivare, som i sin tur skickar det vidare till försäkringskassan efter 14 dagar. Jag hoppas att allt med försäkringskassan går lika smidigt som förra gången.

tisdagen den 29:e oktober 2013

Hemgång

Fyra dagar efter operationen

Efter en besvärlig natt när jag kände att sjukhusets mål att dar ner morfinet inte lyckades - det blev lika mycket som vanligt - var det dags att förbereda sig för hemgång.

Jag hade ju inte duschat sedan innan operationen utan bara tvättat mig, allt för att försöka vara mer rädd om förbandet denna gång. Förra gången lossnade det direkt jag kom hem och därefter fick jag problem med ett vätskande sår som tog lång tid på sig att läka ordentligt. Men nu skulle det i alla fall bli hårtvätt till sist, och detta utan att blöta förbandet. Med duschpall och vältrimmade (nåja) magmuskler som gjorde att jag kunde luta mig in bakåt i duschen gick det bra. Utan griptång kunde jag dock inte klä mig själv så för det fick jag ringa på hjälp.

Efter en välbehövlig vila kom sjukgymnasten. Jag passade verkligen på att fråga om allt som hänt runt min förra operation, med möjligen för mycket träning och en protes som inte växte fast. Hon svarade att nej, det är omöjligt att träna så mycket så att det stör själva protesläkningen, det skulle i så fall vara om man lade på vikter... Hmm.... Jahaa... Jag berättade inte precis allt om hur mycket jag tränat förra gången eftersom det kändes lite skämmigt,  men det blev ändå helt tydligt att man  INTE ska träna så mycket och så hårt som jag gjorde förra gången. Under de tre första månaderna räcker benets egen belastning. Man ska göra alla de vanliga tråkövningarna varenda dag, och sedan komplettera med promenader som är underskattat i höftprotesläskningssynpunkt. Utöver det ska man inte göra just mycket mer än att se varenda TV-serie som finns och betrakta livet utifrån ett soffperspektiv.

Därefter var det trappträning och lite gångtips. Benet känns fortfarande för långt och som om det blivit helt kobent, men troligen är det en balansgrej. Jag har levt mitt liv den senaste tiden genom att hänga på vänsterbenet och då åker höger höft nedåt och då får benet inte riktigt plats under - det känns helt enkelt för långt. Om jag rätar upp bäckenet så bör det med tiden kännas rätt.

Till sist kom ortopeden. Jag fick recept på avledon, Xeralto-tabletter för att slippa ta sprutor med blodförtunnande själv och snabbverkande morfin. Bara 14 tabletter och max 4 per dag. Jag kommer att ligga på maxdos och då räcker de i 3,5 dygn??? Jag finner mig inte snabbt nog för mer än en lam protest, som ortopden avbryter ganska snabbt (liksom det mesta annat man säger, han är av den avbrytande sorten) och säger att jag får ringa om jag behöver mer. Och det är väl fine i och för sig. Jag får en sjukskrivning på tre månader, och jag vet inte om det är grundat på erfarenhet från förra gången men då hade han mer fokus på att jag kunde börja jobba när jag kände att det gick bra, denna gång var det mer betoning på att jag ska ta det lugnt och försöka ta vara på sjukskrivningen för att vila och läka. Och i det skick jag känner mig nu känns det som en klok och god idé förstås.

Sedan var det dags att åka hem. Min dotter kom och hjälpte mig att packa och vi åkte taxi hem. Resan hem efter förra operationen var hemsk. Varje litet gupp i gatan gjorde fruktansvärt ont, och det var fantastiskt hur många gupp det fanns och finns i Stockholms gator. Den här gången var det en helt annan resa, guppen kändes men inte farligt alls. Det ÄR mycket bättre denna gång. Men fortfarande så himla jobbigt.

Väl hemma mår jag illa och är helt slut, och måste slänga mig direkt i sängen. Hundarna är lika lyckliga och glada att se mig som jag dem, men snart kommer ena hundens husse och säger att fått några extra dagar ledigt och kan ta dem bägge tills på fredag, och då känns det faktiskt som en bra idé. De har det så mycket bättre hos honom nu, och då kan jag slippa vara rädd för rivstarter över mitt operationssår tills jag läkt lite mer.

Hemma funkar plötsligt ingenting. Enormt svårt att gå på toa. Kan inte sitta i fåtöljen. Kan inte sitta upp tillräckligt länge för att äta middag. Ont ont. Fötterna domnar, handen domnar, höften skär, foten skållas. Den brinner inte men det bränns rejält. Ont i ryggen. Ingen aptit. Till slut ger jag upp, och då tar det fyra personer 20 minuter att få mig i säng. Helt otroligt med allt som ska fixas så jag ska klara min natt själv. Min dotter är förstås här, men också min mamma och min son och hans flickvän som alla springer runt efter mina instruktioner. Jag uppskattar dem enormt men orkar inte vara trevlig, men jag tror de förstår. Min syster smsar: Jag ringer sen! och jag svarar: "Nej gör inte det". Det är jobbigt att dra hur man mår och hur det är med alla som bara vill vara snälla och som säkert uppriktigt undrar. Och inte så många förstår. Som i en chat med en vän på kvällen:

- Kan du sova om nätterna?
- Nej. Nervsmärtor.
- Hade du det sist du opererade dig?
- Ja, fast då var det ännu värre. Måste vila nu. Kram
- Det låter bra att du är bättre nu! :) Vila du...

Och det är en så socialt korrekt slutsats från vännens sida, men det blir så fel i min värld. Att det är bättre nu än förra gången, betyder inte att det är det minsta bra nu. Att man kan ha det värre gör det inte lättare att uthärda nuet. En wordfeudvän tyckte att jag skulle lägga ordet ÄRKEYNK som en beskrivning av mig själv och för att det om det finns med i ordlistan skulle ge mig gott om poäng. Den synvinkeln passar mig bättre. Jag är ett ärkeynk och tänker vara det tills jag mår bra igen, då ska jag slänga smileys omkring mig, acceptera socialt accepterade koder som har för avsikt att dämpa en situation som annars kan bli obehaglig, och vara glad och lycklig igen!

Och första natten hemma, hur blev den? Hemsk. Men nu är det förmiddag och lite lättare igen. Vila, röra på sig, vila.

Tre dagar efter operationen

Sista heldagen passerar utan att något dramatiskt händer. Smärtlindringen fungerar. Jag får mer besök, och kan börja gå rundor utanför rummet, även om det tar mycket kraft. 
Två dagar efter operationen

Efter den tuffa natten är all optimism stukad. Smärtlindringen fungerar dock hyfsat, så jag hyser ett litet hopp om att det inte ska bli så illa som förra gången.

Jag får gå upp och borsta tänderna. Är svajig och i badrummet svartnar det, och två snabba sköterskor fångar upp mig och lägger mig i sängen som de snabbt dragit ut till badrummet. Kallsvettig, med fötterna högt och en våt handduk i pannan blir det snart bättre. Men tänk att allt som man bara gör i vanlig fall, faktiskt tar en massa energi! En massa kraft som man inte har efter en operation.

Sköterskorna bäddar sedan om sängen så jag ska få ligga "ovanpå". Jag förstår inte riktigt den hör övertygelsen att det är bra för en att inte få ligga i de bekvämaste sjukhuskläderna med lena lakan. Nej i stället ska man ha ens egna inte lika bekväma kläder, och med en vass filt mot de bara fötterna. Jag blir inte friskare av det. Jag kan ännu inte lämna rummet - det hade ju annars varit en orsak att klä sig - men eftersom jag svimmade på toan på morgonen ska jag bara gå korta turer i rummet.

Mycket besök idag och det är härligt. Så fort någon ligger på sjukhus så erbjuder jag mig numera att titta förbi en liten stund eftersom jag vet att det verkligen piggar upp. Dock har jag också tackat nej till ett par besökare. Jag vill bara ha de allra närmaste hos mig, dem man kan känna sig bekväm med trots att man är så ur form som man är.

Är ordentligt trött på kvällen och nervsmärtorna ökar igen. Har också feber, 38,3, och känner mig sjuk. Får smärtlindring och sömntabletter men sover ändå riktigt dåligt under natten som kommer.

There's a world within me that I cannot explain

Dagen efter operationen

Första natten här var nog bättre än tionde natten efter förra operationen. Smärtlindrad, känner mig inte särskilt sjuk. Sover några timmar med kudde mellan benen som inte alls var till besvär som förra gången. Kommer på att det säkert är så att jag vant mig vid att inte få röra mig som jag vill i sängen. Allt som oftast sitter ju mina ben fast som i ett skruvstäd pga en trött och värmesökande Jack Russel som grymtar irriterat om jag vänder på mig emot hans instruktioner.

Jag har inget dränage från såret denna gång heller. Bara en kateter in i området där de sprutar in lokalbedövning.

På morgonen säger sköterskan: "Nu ska det väl bli skönt att bli av med katetern?" Nehej, det ska det verkligen inte, för då måste man gå upp när det blir dags att gå på toa, och jag vill aldrig mer gå upp efter att ha bytt en höft egentligen. Först blir det dock mer antibiotikadropp som gör väldigt ont och bränner som eld i armen.

Jag är väldigt stel i knät. Jag kan inte dra upp det opererade benet, för knät tar emot. Har ont i hälarna, börjar förstå hur trycksår kommer till.

Sjukgymnasten kommer, samma starka och tydliga kvinna som förra gången kommer och det är dags att gå upp, vilket inte känns helt galet. Står en stund brevid sängen, men det är svajigt och jag har väldigt lågt blodtryck så jag får lägga mig ner igen och ligga med fötterna högt. Ingen tur till toan denna gång, men det behövs inte heller just nu. Jag får hjälp att böja knät några gånger, och efter det kan jag dra upp det en liten bit själv.

Före lunch har jag också tid för röntgen. Jag får åka säng dit, och väl där lyfter jag mig med deras hjälp över till röntgenbädden med hjälp av handtaget i sängen och det friska benet. Efter röntgen bestäms det att jag ska få sockerdropp. Jag har förlorat för mycket vätska av alla kräkningar och kan inte dricka ikapp själv. Det känns bra. Jag är en stor fan av dropp.

En sköterska pratar lite med mig om hur jag mår. Jag mår ju faktiskt väldigt bra. Inte särskilt ont. Hon berättar att många blir oförklarligt ledsna efter en sådan här stor operation, men jag känner inte igen mig i det. Jag känner mig tvärtom lugn och nästan glad över att det gått så bra!

Jag fixade ett toabesök på egna ben före lunchen också. Svajigt och läskigt, men inte så ont. Efteråt kollar de med ultraljud för att se om blåsan är tömd, och det är den inte. Det kändes inte riktigt som att jag kissade som vanligt heller, mer som att det rann ur mig, så något är inte riktigt som det ska. De ska kolla detta varje gång jag varit på toa framöver så att det rättar till sig.

Koll av blodvärdet görs genom ett stick i fingret, och det ser bra ut. Blodtrycket är fortfarande väldigt lågt.

Jag har ingen som helst aptit. Mår inte illa längre, men vill verkligen inte äta. Det hjälper dock att det är väldigt fin mat som serveras. En fin mjäll fiskfilé med potatis, vit sås och blandad sallad. Man kan liksom inte må illa av sånt, så jag får i mig ganska mycket.

På eftermiddagen får jag finbesök. Kan bjuda på lakritschokladen jag fått av min hipsister som liksom jag bytt höft men också en fotled och därmed vet exakt vad man ska ha i lådan brevid sängen när man ligger på sjukhus! (Fungerade precis som det skulle. Finbesöket återkom varje dag!)

På kvällen har blodtrycket gått upp och blåsan är mer tömd så den är okej nu. Känner mig dock extremt trött och jag har fått lite feber. Trots droppet känner jag en enorm törst. Dricker hela tiden men det hjälper liksom inte. Får en Ramlösa och det läskar lite bättre en vanligt vatten.

Febern stiger ännu lite mer och plötsligt känner jag den. Nervsmärtan - likadan som förra gången - i det opererade benet. Foten bränner som eld. Och med detta ska jag gå in i en ny natt. Jag får fler morfintabletter och kan slumra litegrann men mitt i natten blir smärtan outhärdlig. Sköterskan kommer och hon får höra hela historien om förra operationen och allt elände med denna nerv i kläm som orsakade så mycket smärta och försvagning under flera års tid. Hon försöker lugna mig men det går inget vidare. Till slut erbjuder hon mig att ringa ortopeden, men jag inser att det inte finns något som han kan göra. Jag får mer smärtstillande och ska försöka härda ut. Sköterskan lugnar mig med att det inte behöver bli som förra gången. Jag har inget jättehematom denna gång, och många får ont i knät och i foten och det kan vara normalt och gå över efter några dygn också. Kanske är det inte heller hematomet eller något som hände vid själva operationen, utan kanske är det att jag har en förträngning i ryggraden precis där och att den blir ännu trängre när jag ligger så mycket? När hon säger det känner jag plötsligt att jag har ont i andra foten också. Jag blir så trött på min kropp som är så styrd av min hjärna och mina tankar. Mina symptom rättar sig liksom efter vad jag tror och vad jag vet. Kan inte vara lätt att ha som patient. Jag får en sömntablett och vi bestämmer att jag får en morfinspruta om det inte blir bättre snart. Det blir lite bättre och jag slumrar mig igenom natten.