Get me to the door, out of bed on the track

1 månad efter operationen

Igår var jag på sjukgymnastik för första gången i mitt liv. Först fick jag berätta om min bakgrund och hon frågade också mycket om just min protes - som jag ju tyvärr inte vet så mycket om.

De brukar nämligen inte få in så nyopererade patienter, utan först brukar man tydligen gå på sjukgymnastik på det sjukhus man är opererad. Jag har ju opererats via en sjukförsäkring och jag gissar att det är därför försäkringsbolaget ville slussa ut mig i den allmänna vården så snart det bara går. Jag skulle fått ersättning för patientavgiften, men i och med akutbesöket så har jag nu frikort, så jag förstår att de tycker att detta är en fiffig lösning. Men mig passar det bra. Sjukgymnasten jag nu går till har mottagning ett kvarter hemifrån. Sjukhuset jag opererades på ligger ju lite längre bort.

Och sjukgymnasten var duktig! Jag fick förtroende för henne på en gång. Och sedär - där fick jag min diagnos som jag skulle fått på akuten. När jag tog av mig utbrast hon: "Oj, vilken blödning du haft!!" Jag ser absolut ingenting konstigt, mer än att det fortfarande är svullet förstås.

Hon testade min rörlighet, och det tar tvärstopp vid 90 grader. Hon konstaterade också att jag blivit väldigt svag i alla muskler runt vänster ben. Jag har sett det själv, både på lårmuskel och rumpa, men hon visade att även vadmuskeln var tunnare. Men det ska bli ändring på det nu. Hon hjälpte mig också att stretcha ut lårmuskeln och höftböjaren på vänster ben. Läskigt men skönt.

Jag fick 4 nya övningar som jag ska lägga till de gamla så nu ser mitt dagliga träningsprogram ut så här:

• Lyfta upp vänster ben framåt, så högt det går.
• Lyfta vänster ben utåt. Här gällde det att hålla in magen så att rörligheten inte tas ut i ryggen utan att musklerna på utsidan av låret och uppåt verkligen får jobba.
• Dra vänster ben bakåt och samtidigt sträcka ut höftböjaren.
• Luta skulderbladen mot en slät vägg och böja på benen och sen trycka sig upp igen. Fokus på att belasta vänster ben.
• Ligga på rygg och lyfta rumpan. Magen in så att baksidan får jobba. Fokus på vänster ben och se till att vänster knä inte faller inåt.
• Ligga på rygg och lyfta vänster ben med flexad fot. Detta klarade inte jag, och då får jag ha ett litet stöd under knät så att det blir lite lättare.
• Ligga på magen och vika upp vänster ben mot rumpan så att höftböjare och lårmuskel stretchas.

Sedan fick jag träna på att gå. Och hon var väldigt nogrann i den koreografi jag fick. Det visade sig att jag gick upp litegrann på höger fot - för att skona vänster höft förstås - och det justerade vi. Och jag fick hjälp att våga belasta mer, genom att hon instruerade mig hur jag skulle röra just höger fot. Fascinerande! Yrkesskicklighet vill jag kalla det!

Och jag. Jag är på gång!

We are the dead

2 veckor och 5 dagar efter operationen

Vid 14-tiden på eftermiddagen får jag mer ont. Jag har fått en öm kudde att sitta på som jag aldrig haft förut, och det gör ont i själva höften när jag rör på mig. Jag ringer in till vårdcentralen som aldrig svarar men vars telefonsvarare som meddelar att jag fått en telefontid då de ska ringa upp kl 15.15.

Kl 15.13 ringer en sköterska upp som råder mig att genast åka till akuten.

Kl 16 är jag där. Jag frågar vid inskrivningen om jag kommit rätt. Man har ju hört så mycket om att man inte får komma till akuten i onödan, men hon menar att jag kommit rätt - jag ska till ortopedakuten och blir inskriven direkt.

Jag kommer snabbt in på provtagning. Blodtryck (det är normalt igen och inte så där lågt som när jag låg inlagd efter operationen!), blodets syresättning och tre provrör blod tar de. De tittar på såret men där ser man nu inget eftersom det är omlagt och de vill inte lyfta på det. Kanske är det en infektion, kanske är det ett hematom?

Pga halkan har de många patienter på ortopedakuten men sköterskorna kollar med ortopeden och får ok på att sätta mig i infektionskön i stället för i ortopedkön eftersom det akuta i mitt fall ju är att avgöra om det är en infektion eller inte. Jag blir jätteglad! Nu finns det chans att få en dan före dan-kväll hemma i alla fall!

Jag blir visad till ett nytt väntrum. Bara två patienter sitter där. Stolarna är hemska. Det börjar kännas rejält i höften nu, men kanske mest pga den obekväma sittställningen.

Efter en timme kommer sköterskan och visar mig till ett annat väntrum. På vägen dit går vi genom korridorer fulla med benbrott och blodiga skallar. Dantes inferno. Men i det nya väntrummet är det lugnt, bara 3 patienter sitter där. 2 till kommer in. Alla försvinner en efter en. På en tv-skärm rullar följande meddelande:

• Är du inte livshotande sjuk - gå till din vårdcentral i stället.
• Snittväntetid är nu 1 timme och 30 minuter
• 11 patienter har ännu inte fått träffa läkare
• De fem senast behandlade patienterna hade följande väntetider: 2 timmar 20 minuter, 1 timme 10 minuter, 1 timme 40 minuter ....

Efter en stund uppdateras meddelandet med att snittväntetiden nu är 1 timme och 50 minuter. 10 patienter har ännu inte fått träffa läkare.

Min höft värker nu ordentligt. Jag går upp och tar några steg, sätter mig igen, står upp, försöker sitta igen. Jag börjar bli ledsen och uppgiven. Jag kommer ihåg varför jag har min sjukförsäkring, det beror på att jag inte klarar av att ta emot vård så som den ser ut på allmänna sjukhus. Så här ser den ju ut. Tårarna börjar rinna. Ingen ser så klart.

18.30, alltså efter 2 timmar och 30 minuter blir jag visad till ett bås. Jag får en säng!! Underbart för min nu hysteriskt värkande höft. Sköterskan upplyser om att det nu bara är 2 patienter före mig i kön och att jag snart ska få träffa doktorn! Jag får nya krafter och största problemet är att det är svinkallt. Det är kraftigt kallras från ett takfönster.

Efter en stund blir jag körd till ett rum som alldeles uppenbart används för att gipsa patienter. Jag förstår då att jag blivit flyttat till ortopedkön i alla fall.

Kl 19 kommer en sköterska och kör iväg med mig igen, till ett odefinerbart rum mitt emot gipsrummet. Detta är mitt femte väntrum. Men nu ska doktorn strax komma. Det är bara 1 patient före mig i kön.

En tjej som brutit foten är kompis med ortopeden. Hon måste planera om sin skidresa och sitt jobb över julen och sätter igång med det.
En förvirrad äldre dam pratar osammanhängande.
En äldre dam som halkat har sitt omtänksamma barnbarn med sig.
Tre personer blir gipsade i mitt gamla rum.
Folk kommer och går. Mest går.

Men det kommer ingen doktor till mig.

Efter ytterligare en timme, kl 20, dvs 4 timmar efter att jag blev inskriven, går jag för att fråga hur länge jag ska vänta. En mycket irriterad sköterska i desken svarar att det är 1 patient före mig i kön, men att det kan komma fler. Någon ungefärlig väntetid kan hon absolut inte ge mig. En misstänkt infektion i en nyopererad höftled "är ju inte livshotande direkt". Ortopeden sitter bakom och sneglar och lyssnar, men säger inget.

Då säger jag att jag i så fall går hem. Jag säger att jag inte ifrågasätter deras prioriteringssystem, men jag förstår ju också att med deras logik så blir det aldrig min tur. Någon annan är alltid sämre.

Sköterskan fräser: "Ja men vad gör du DÅÅ då??? I morgon? Om din höftled är infekterad???". Jag vet inte vad jag svarar. Jag kämpar med gråten och kan inte argumentera. Vet inte vad jag ska göra i morgon om jag inte är bättre då. Vet bara att jag inte kan vara kvar där. Kan inte.

Jag går och hämtar min jacka. Sköterskan skriker efter mig "Vaddå, GÅÅR du nu???". Jag mumlar att jag gör det och haltar mot en grön skylt.

Den gröna skylten visar en utgång, men inte den närmaste. Jag irrar gråtande i till synes ändlösa korridorer med låsta hissar i 10-15 minuter innan jag hittar ut, och då är jag på något helt annat ställe än där jag kom in. En anhörig möter upp med bil och jag är hemma vid 21.

Väl hemma är låret svullet och stenhårt. Fortfarande inte rött eller varmt på ytan men det gör ont att stödja på benet, det är stelt och det går inte att sitta. Det kanske är ett nytt hematom. Det är i alla fall inte livshotande. Det är bra.

Slow Show

3 dagar efter operationen

Blir väckt 5.30 för att få smärstillande medicin. Tårna bränner som eld. Personalen som jobbar här har aldrig varit med om något sådant tidigare, men deras botemedel är klart: Jag måste upp och gå mer. Ja, jag gör vad som helst, för detta är på gränsen till det uthärdliga.

Efter frukost lättar smärtan i foten, men jag saknar nu helt ytkänsel. Nervcellerna brann väl upp i natt. Ändå har det lättat lite idag. Jag kan för första gången ta mig både ur och i sängen utan hjälp av sköterskan.

Det är dags för röntgen. De vill att jag ska klä på mig mina egna kläder, men det kan jag bara inte göra innan jag duschat, jag är alltför kladdig för det. Jag får låna en frottebadrock och får ta plats i världens minsta rullstol. Gjord för pygméer eller 90-åriga damer som mäter 1.45. Det gör ont att vika ihop mitt vänsterben men vad ska jag göra, det är bara att stå ut.

Att ta sig upp från rullstolen och upp på röntgenbädden tar sin lilla tid. Att sen få ner benet tar ytterligare tid, men röntgensköterskan väntar tålmodigt. Jag ser stjärnor.

Men snart är jag tillbaka på mitt rum och kan vila en stund och sedan duscha.

Ute i duschrummet upptäcker jag att min blodiga handduk ligger kvar på golvet sedan igår. Jag blodade ner den igår, och vad gör man när man vill ha en handduk bytt på ett hotell - jo man lägger den på golvet. Men ingen har städat här. Inte någon har varit inne i mitt rum och torkat golv eller gjort rent toaletten, som tyvärr inte är snygg, sedan jag kom i fredags vid 12.30. Idag är det måndag. Märkligt. Vilket hotell saknar städning i 3 dygn? Och detta är inget hotell, det är ett sjukhus!

Sjukgymnasten kommer på besök. Vi tar ett varv i korridoren och hon tycker det ser bra ut, fast det smärtar så för varje steg. Man ska gå med lika långa steg med båda benen, och kryckorna ska bara användas för balans, inte som stöd. Men så är det ju inte för mig, jag går ganska tungt på kryckorna. Sedan får jag små övningar att göra:

• Håll i något stadigt och för benet bakåt. Stretcha i höftböjaren. Sträck på hela kroppen.
• För benet utåt sidan
• Drag upp knät

Och allt detta ska göras med rakt bäcken. Det är i höger, dvs i det icke opererade benet det känns mest, för det är det som ska lära sig att hålla upp bäckenet för det som varit mitt dåliga, låga, haltande ben.

Hon slår ihjäl en myt! Moderna höftledsproteser går inte ur led! Det står ju överallt att man resten av livet aldrig får böja höften mer än 90 grader, aldrig mer får sitta med benen i kors, aldrig mer får sitta i en låg soffa, aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer. Och man får inte ligga på sidan i sängen på jättelänge, för då kan höften också gå ur led. Men det stämmer inte! En modern höftprotes går när den väl är läkt inte ur led efter något som jag gör lugnt och sansat! Den kan bara gå ur led efter kraftig yttre påverkan, om jag t ex faller illa eller på annat sätt slår den ur led. Och ligga på den icke opererade sidan får man göra redan efter några dygn. Hon uttryckte stor irritation över all gammal information som fortfarande sprids till nyopererade patienter, som gör skada därför att de då begränsar sitt rörelsemönster alltför hårt, och därmed blir illa tränade i muskulaturen runt omkring. Och jag blir så otroligt glad! Jag ska få vara något lite normal i framtiden! Jag ska kunna hälsa på hos folk och sitta ner i en soffa vilken som helst. Jag blir så lättad!

Och efter lunch kommer den första av mina två allra käraste vänner! Det är ännu inte besökstid men hon är i huset av andra anledningar och jag frågar en sköterska om det går bra att hon kommer ändå, och det gör det såklart. Så härligt med sällskap!

Och när besökstiden börjar kommer den andra! Full pott på vänfronten idag!

Dagen går fort. Vi pratar om allt och ingenting. Jag får några promenader i korridoren i deras sällskap, som går ganska bra. Och jag får musik. Live. Unplugged.

Ortopeden kommer och visar röntgenplåtarna. Det ser bra ut, tycker han. Det ser hemskt ut tycker jag. Protesen är hur stor som helst, och går en bra bit ner i lårbenet. "Passar fint i lårbenet" tycker ortopeden. Han har hört om mina besvär med foten, och de ska nu höja dosen smärtlindrande ytterligare, och jag får stanna kvar en extra dag så att man ser att det vänder. Jag får också höjd dosering på smärtlindrande i det jag får när jag kommer hem. Troligen beror smärtorna på ett hematom, en blödning, som trycker på en nerv som går ner till foten. Kroppen tar sakta hand om hematomet så det ska försvinna efterhand. Det låter som en rimlig diagnos i mina öron.

När ortopeden är där knackar städpatrullen på dörren. Äntligen!! Men ortopeden ber dem återkomma lite senare.

Det gör de faktiskt. Städningen går på mindre än fem minuter. De våttorkar golvet och det blir en stor svart hög av smuts som dras runt med moppen. Men när jag sen kommer ut i duschrummet ligger min blodiga handduk från igår kvar på golvet. Det ingick väl inte i upphandlingen att de skulle plocka upp smutstvätt från golvet.

Vid sextiden ökar smärtorna igen. Kanske har jag varit uppe lite för mycket idag. Mer smärtlindring sätts in. Jag ska få en sömntablett på kvällen också. De har bestämt sig för att jag ska sova i natt.