"Troligen opfall"

Jahapp. Då var man tillbaka hos ortopeden. Samma hus men en ny korridor och ett trevligare väntrum. Samma rara sköterska som fortfarande berättar om den andra sköterskan som egentligen jobbar där (har jag någonsin träffat henne?) Och samma ortoped, några år äldre än sist, liksom jag själv.

Vi pratar lite om höften som är opererad. Att det var jobbigt med nervskadan och att protesen inte växte fast. Att det tog ett helt år, men också hur bra det blev när allt var läkt. Att den fungerar helt perfekt! Att mina ben blev lika långa och hur vansinnigt trevligt det är att ha lika långa ben.

Sedan pratar vi lite om den andra höften. Tack vare den här bloggen vet jag ju exakt när den började krångla. När startsmärtan kom. Och hur min livskvalitet (ortopedens ord för det som jag själv inte kommit på att använda) sakta försämrats pga smärta och värk.

Han undersökte benet. Böjde, vred och bände litegrann. Jag kommer ihåg första besöket för den förra höften - att han gjorde likadant då, och att det inte gjorde särskilt ont och att jag tänkte att jag kanske var där i onödan ändå. Nu gjorde det däremot ordentligt ont. Aj.

Jag fick en remiss till röntgen, som jag tänkte försöka hinna till i morgon bitti. "Troligen opfall" står det på den. Sedan blir det återbesökstid, och ortopeden bad mig fundera om jag ville göra en operation nu. Det blev plötsligt väldigt konkret alltihop.

Jag har hela tiden tänkt att det är viktigt NÄR man gör en operation. Att jag inte vill göra den på sommaren, och inte heller så att det finns minsta risk att man får någon komplikation över jul när hela vården stänger ner. Men nu vill jag nästan bara bli av med den. För jag tror ju helt enkelt att det är dags. Det kan inte vara bra för kroppen att halta som jag gör ibland och det kan inte vara bra att äta mängder av smärtstillande heller. Jag fick nu nytt recept på Arcoxia 60 mg, och någon ny "modern" Alvedon, 665 mg med modifierad frisättning. Jag har aldrig gillat Alvedon, tycker inte att den hjälper alls, men nu ska jag sätta i mig av alla sorter så jag slipper ha ont i natt! Det var ett tag sedan jag sov en hel natt - hoppas jag får göra det nu!

Livet börjar begränsas igen

Koryna och Viktor

Det här är mina hundar! Eller mina och mina - jag stoltserar med lånta fjädrar. Den japanska spetsen Koryna är min sons, och Jack Russeln Viktor delar jag med hans ägare. Särskilt Viktor behöver mycket motion, så varje dag bör en av promenaderna vara minst en timme. Det går bra, än så länge. På helgerna händer det ofta att vi går två timmar på morgonen, vilket väl betyder runt en mil.

Men där, vid hundpromenaderna, går min gräns numera. Jag har också börjat gå upp tidigare på morgnarna för att kunna gå långpromenaden på morgonen, innan jobbet, eftersom höften är bättre då. Jag får också alltid välja och prioritera. Går jag en långpromenad med hundarna, ja, då blir det inte storstädning den dagen.

Det var en månad sedan jag dansade mitt senaste zumbapass. Natten efter ett pass blev allt oftare sömnstörd pga smärta, och det har också blivit allt svårare att dansa, när höger ben inte längre riktigt lyder. Jag vet inte om det är en tillfällig svacka, eller om det inte blir mer zumba förrän jag bytt även den högra höftleden.

Den opererade höften fungerar dock utmärkt, så här tre och ett halvt år efter operationen.

Slow Show

3 dagar efter operationen

Blir väckt 5.30 för att få smärstillande medicin. Tårna bränner som eld. Personalen som jobbar här har aldrig varit med om något sådant tidigare, men deras botemedel är klart: Jag måste upp och gå mer. Ja, jag gör vad som helst, för detta är på gränsen till det uthärdliga.

Efter frukost lättar smärtan i foten, men jag saknar nu helt ytkänsel. Nervcellerna brann väl upp i natt. Ändå har det lättat lite idag. Jag kan för första gången ta mig både ur och i sängen utan hjälp av sköterskan.

Det är dags för röntgen. De vill att jag ska klä på mig mina egna kläder, men det kan jag bara inte göra innan jag duschat, jag är alltför kladdig för det. Jag får låna en frottebadrock och får ta plats i världens minsta rullstol. Gjord för pygméer eller 90-åriga damer som mäter 1.45. Det gör ont att vika ihop mitt vänsterben men vad ska jag göra, det är bara att stå ut.

Att ta sig upp från rullstolen och upp på röntgenbädden tar sin lilla tid. Att sen få ner benet tar ytterligare tid, men röntgensköterskan väntar tålmodigt. Jag ser stjärnor.

Men snart är jag tillbaka på mitt rum och kan vila en stund och sedan duscha.

Ute i duschrummet upptäcker jag att min blodiga handduk ligger kvar på golvet sedan igår. Jag blodade ner den igår, och vad gör man när man vill ha en handduk bytt på ett hotell - jo man lägger den på golvet. Men ingen har städat här. Inte någon har varit inne i mitt rum och torkat golv eller gjort rent toaletten, som tyvärr inte är snygg, sedan jag kom i fredags vid 12.30. Idag är det måndag. Märkligt. Vilket hotell saknar städning i 3 dygn? Och detta är inget hotell, det är ett sjukhus!

Sjukgymnasten kommer på besök. Vi tar ett varv i korridoren och hon tycker det ser bra ut, fast det smärtar så för varje steg. Man ska gå med lika långa steg med båda benen, och kryckorna ska bara användas för balans, inte som stöd. Men så är det ju inte för mig, jag går ganska tungt på kryckorna. Sedan får jag små övningar att göra:

• Håll i något stadigt och för benet bakåt. Stretcha i höftböjaren. Sträck på hela kroppen.
• För benet utåt sidan
• Drag upp knät

Och allt detta ska göras med rakt bäcken. Det är i höger, dvs i det icke opererade benet det känns mest, för det är det som ska lära sig att hålla upp bäckenet för det som varit mitt dåliga, låga, haltande ben.

Hon slår ihjäl en myt! Moderna höftledsproteser går inte ur led! Det står ju överallt att man resten av livet aldrig får böja höften mer än 90 grader, aldrig mer får sitta med benen i kors, aldrig mer får sitta i en låg soffa, aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer. Och man får inte ligga på sidan i sängen på jättelänge, för då kan höften också gå ur led. Men det stämmer inte! En modern höftprotes går när den väl är läkt inte ur led efter något som jag gör lugnt och sansat! Den kan bara gå ur led efter kraftig yttre påverkan, om jag t ex faller illa eller på annat sätt slår den ur led. Och ligga på den icke opererade sidan får man göra redan efter några dygn. Hon uttryckte stor irritation över all gammal information som fortfarande sprids till nyopererade patienter, som gör skada därför att de då begränsar sitt rörelsemönster alltför hårt, och därmed blir illa tränade i muskulaturen runt omkring. Och jag blir så otroligt glad! Jag ska få vara något lite normal i framtiden! Jag ska kunna hälsa på hos folk och sitta ner i en soffa vilken som helst. Jag blir så lättad!

Och efter lunch kommer den första av mina två allra käraste vänner! Det är ännu inte besökstid men hon är i huset av andra anledningar och jag frågar en sköterska om det går bra att hon kommer ändå, och det gör det såklart. Så härligt med sällskap!

Och när besökstiden börjar kommer den andra! Full pott på vänfronten idag!

Dagen går fort. Vi pratar om allt och ingenting. Jag får några promenader i korridoren i deras sällskap, som går ganska bra. Och jag får musik. Live. Unplugged.

Ortopeden kommer och visar röntgenplåtarna. Det ser bra ut, tycker han. Det ser hemskt ut tycker jag. Protesen är hur stor som helst, och går en bra bit ner i lårbenet. "Passar fint i lårbenet" tycker ortopeden. Han har hört om mina besvär med foten, och de ska nu höja dosen smärtlindrande ytterligare, och jag får stanna kvar en extra dag så att man ser att det vänder. Jag får också höjd dosering på smärtlindrande i det jag får när jag kommer hem. Troligen beror smärtorna på ett hematom, en blödning, som trycker på en nerv som går ner till foten. Kroppen tar sakta hand om hematomet så det ska försvinna efterhand. Det låter som en rimlig diagnos i mina öron.

När ortopeden är där knackar städpatrullen på dörren. Äntligen!! Men ortopeden ber dem återkomma lite senare.

Det gör de faktiskt. Städningen går på mindre än fem minuter. De våttorkar golvet och det blir en stor svart hög av smuts som dras runt med moppen. Men när jag sen kommer ut i duschrummet ligger min blodiga handduk från igår kvar på golvet. Det ingick väl inte i upphandlingen att de skulle plocka upp smutstvätt från golvet.

Vid sextiden ökar smärtorna igen. Kanske har jag varit uppe lite för mycket idag. Mer smärtlindring sätts in. Jag ska få en sömntablett på kvällen också. De har bestämt sig för att jag ska sova i natt.