This ain't the moon this is burning

I onsdags var jag på sjukhuset för lite förberedelser. Jag fick fylla i en hälsodeklaration och någon slags kvalitetsenkät om hur jag mår nu, som ska jämföras med hur jag mår efter operationen. Jag fick lite information inför operationen också. Dagen innan ska jag ringa för att få veta exakt tid när jag ska infinna mig.

Jag tog också blodprover, men all provtagning är inte klar utan jag ska tillbaka för ett prov som ska tas dagen innan operationen. Jag är ju inte spruträdd på något sätt, men blev imponerad av sköterskan som tog provet. Pang sa det när hon tryckte till, men det kändes inte alls. Jag frågade varför det ibland gör ont att ta blod ur armen när det ibland knappt känns. Hon berättade att det handlade om tur att inte träffa en nerv, och sedan hängde det på att man gjorde det snabbt. En bra blandning mellan tur och skicklighet alltså, som så mycket annat i livet.

Jag fick också ta ett EKG i vila. Det kändes bra eftersom jag inte kollat hjärtat på väldigt många år och ibland tycker att det hoppar lite konstigt. Det har det i och för sig alltid gjort så det är säkert ingen fara, men som sagt ändå skönt att få det kontrollerat.

Det var ju meningen att jag skulle ju få träffa narkosläkaren också, men nu ska han ringa upp mig i stället. Det går lika bra för mig, men jag hoppas det blir av bara. Jag vill ju, vill ju, vill ju bli sövd.

Rent fysiskt mår jag bra och jag har inte särskilt ont eftersom jag fortfarande äter Arcoxia i kombination med lite Alvedon. Psykiskt är det dock lite tungt. Jag är så fruktansvärt trött. Matt. Orkeslös. Less. Tom. Lite sur. Skulle helst bara ligga i soffan och glo på film med en hund eller två i famnen, och gör också det emellanåt. Jobbar dock heltid, och något annat har inte varit aktuellt, men jobbet tar nästan all min kraft. Har god hjälp av mina snälla och hjälpsamma barn dock - de är rent fantastiska.

Jag går faktiskt fortfarande också en morgonpromenad med hundarna på ca 5-6 km varje morgon som jag har dem. Förr gick jag mer på kvällarna, men då har jag numera för ont, men på morgonen funkar det bra. Det är dock lustigt: Jag går ut och går, och det går hur bra som helst. Så kommer jag in, byter om till jobbkläder och då tar det plötsligt tvärstopp och jag kan knappt stödja på benet. Varje morgon tänker jag: "Ska detta bli den första dagen som jag tar kryckor för att komma till jobbet?" Sedan biter jag ihop och linkar iväg, och då lossnar det efter en stund, och så kan jag gå bra igen och höften fungerar okej resten av dagen.

Men nu är det bara en vecka kvar. Många säger till mig: Det ska väl bli skönt att få det gjort? Mitt svar är NEJ, det ska det verkligen inte. Jag är nervös, rädd, trött och eländig. Och åh, vad jag kommer att sakna hundpromenaderna. Men det är klart att jag inte vill skjuta upp det längre. Det blir väl bra antar jag. Men fy. Jag vill inte vara jag om en vecka.