Doing it right everybody will be dancing

Presenter från sådana som vet vad ett höftledsbyte egentligen handlar om.

Dagen D närmar sig. Dagen då Anna, min höftledskompis från förra operationen åker till New York. Dagen då Cecilia, min favoritcyborg som jag lärt känna tack vare den här bloggen, börjar packa ihop sitt pick och pack för att åka hem från Cleveland. Dagen då min pappa ska flytta till lägenhet efter 35 år på en underbar liten gård i Bergslagen. Och Dagen då jag ska få mitt lårben avsågat, mitt bäcken urfräst, och min led skapad av mina egna stamceller ersatt av en protes.

Det gäller att förbereda sig. Något har jag ju lärt mig från förra operationen.

Rutiner har ändrats. Vårdcentralen som förut lämnade ut hjälpmedel nekar mig, och säger att sjukhuset där jag opereras ska stå för toalettförhöjning, duschpall, möbelförhöjningsklossar och griptänger. (Jo. Strumppådragaren tänker jag vägra även denna gång) Sjukhuset säger: "Va?? Vi har inga sådana saker!" så vi får se hur det går. Bereder mig dock på att strida för min rätt att låna hjälpmedel. Har nämligen kollat vad de kostar. Om någon vill ha en utmärkt affärsidé så kan jag tipsa om att sälja sängförhöjningsklossar för mindre än 300 kr! Styck. För då lär de gå åt som smör i en galen värld där sådana annars kostar 345 kr/styck att köpa.

Men jag ska få träffa narkosläkaren live denna gång, innan operationen! Jag ska få berätta om mina panikkänslor, om att jag hellre dör än är vaken under operationen, och att lugnande tabletter inte biter på mig. Jag vill verkligen bli sövd. Jag fixar inget annat än att bli sövd. Jag har kommit på att hur dåsig man än är, så måste man ju känna lukten av blod? Av slakt. Nej. Narkos. Bara narkos är aktuellt.

Min mamma kommer upp och bor hos mig de första dagarna jag är hemma. Operationen infaller annars väldigt praktiskt - jag kommer att komma hem när min dotter är på höstlov, och hon är mycket kapabel att ta hand om både mig och hundar. Min mamma kommer dock ändå. Jag tänker låta henne skämma bort oss alla med sin goda mat. Jag ska rensar ur frysen så det finns lite extra plats åt eventuella köttbullar som kan bli över.

Jag har också många andra ljuvliga vänner som kommer att hjälpa mig. Min dotter och min mamma är ju som alltid fantastiska, liksom min närmaste väninna som bor bara några kvarter bort. Min son och hans flickvän flyttar hit om det behövs. En granne kan handla. Min ena hunds husse kommer att ansvara för all motion av båda hundarna tills jag är på benen igen. Jag har till och med fått erbjudande om kuddpuffning - när jag vill! Och så presenter. Har jag ingen aptit efter operationen kan jag som ni ser frossa i lakritschoklad. Det här ska nog gå bra. Bättre familj och vänner än vad jag har, det kan man knappast ha!