1 månad efter operationen
Idag kom jag fram till försäkringskassan efter 15 minuters kötid. De hade skickat ut en blankett till mig 21/12 så den borde ju kommit fram, men hon skulle skicka en ny med A-post så att jag har den i morgon.
Jag frågade hur man får jobba också. Man måste jobba 25, 50, 75 eller 100%. Och blanketten klarar bara just dessa procentsatser genomgående alla dagar. Om man vill jobba t ex 25% måndag och torsdag en vecka, då måste man ringa in och meddela dem. Det är väl okej, men samtidigt... visst borde det vara enklare än så.
Jag tycker att man borde få jobba precis så mycket man vill och klarar, när man vill och hur man vill, så länge det fungerar för arbetsgivaren också förstås. Försäkringskassan behöver liksom akutmottagningen och vårdplaneringen inför operationen också processutvecklas.
måndag 4 januari 2010
söndag 3 januari 2010
I don't want to be part of the problem
4 veckor och 2 dagar efter operationen
Jag befarar att en ny prövning närmar sig. Försäkringskasssan. Om den vet jag ingenting. Jag har inte haft något med dem att göra på mycket länge. Men jag vet att min arbetsgivare sjukskrivit mig och att jag därför ska få hem en blankett från försäkringskassan. Någon sådan har inte kommit, och efter ett besök på deras skrytsamma hemsida tänkte jag vara fiffig och ringa idag, eftersom de säger att på helger och kvällar har de lägre belastning och svarar snabbare.
Efter att ha lyssnat på allehanda irrelevant information om t ex öppettider (särdeles irrelevant eftersom de hade öppet) och ett antal knappval får jag beskedet: "Vår kundtjänst är tungt belastad, var god ring senare". Och så kopplas samtalet ned.
Ett nytt försök kommer jag fram - kötid beräknad till 27 minuter. Jag känner ett stresspåslag.
Jag befarar att en ny prövning närmar sig. Försäkringskasssan. Om den vet jag ingenting. Jag har inte haft något med dem att göra på mycket länge. Men jag vet att min arbetsgivare sjukskrivit mig och att jag därför ska få hem en blankett från försäkringskassan. Någon sådan har inte kommit, och efter ett besök på deras skrytsamma hemsida tänkte jag vara fiffig och ringa idag, eftersom de säger att på helger och kvällar har de lägre belastning och svarar snabbare.
Efter att ha lyssnat på allehanda irrelevant information om t ex öppettider (särdeles irrelevant eftersom de hade öppet) och ett antal knappval får jag beskedet: "Vår kundtjänst är tungt belastad, var god ring senare". Och så kopplas samtalet ned.
Ett nytt försök kommer jag fram - kötid beräknad till 27 minuter. Jag känner ett stresspåslag.
Splash of october swimmers
4 veckor och 2 dagar efter operationen
Hade jag känt till någon bra låt med texten "Don't try this at home" hade det blivit titeln på detta inlägg. För i dag tog jag mitt första bad efter operationen. Jag hade längtat så, men redan när jag skulle kliva i badet insåg jag jag att det inte var en klockren idé. Mitt badkar är stort. Och väldigt högt. Och när jag väl lyckats ta mig över kanten insåg jag att det inte var så enkelt att lägga sig ner. Som tur är är mitt badkar av plast, så det är inte halt, så det gick till sist. Men väl där började jag oroa mig för hur jag skulle komma upp....
Men allt gick bra till sist! Och jag är nu härligt renskrubbad och efteråt lyckades jag för första gången efter operationen nå foten med handen så att jag kunde smörja in den!
Hade jag känt till någon bra låt med texten "Don't try this at home" hade det blivit titeln på detta inlägg. För i dag tog jag mitt första bad efter operationen. Jag hade längtat så, men redan när jag skulle kliva i badet insåg jag jag att det inte var en klockren idé. Mitt badkar är stort. Och väldigt högt. Och när jag väl lyckats ta mig över kanten insåg jag att det inte var så enkelt att lägga sig ner. Som tur är är mitt badkar av plast, så det är inte halt, så det gick till sist. Men väl där började jag oroa mig för hur jag skulle komma upp....
Men allt gick bra till sist! Och jag är nu härligt renskrubbad och efteråt lyckades jag för första gången efter operationen nå foten med handen så att jag kunde smörja in den!
lördag 2 januari 2010
The formulae of everyday
4 veckor och 1 dag efter operationen
Nu har det snart gått en månad efter operationen. Jag kan konstatera att jag innan operationen hade helt felaktiga förväntningar om hur det skulle vara och hur jag skulle må efteråt. Jag förstod naturligtvis att det var en stor operation jag skulle genomgå, men alla runt omkring talade bara om hur lätt och bra allting skulle bli. Att jag snabbt skulle kunna vara tillbaka till jobbet och att jag skulle jubla över att snabbt bli smärtfri.
Kanske har jag haft det tuffare än andra. Eller så är jag känsligare än andra. Eller så är en höftledsoperation en ganska jobbig sak att gå igenom. En möjlig teori är att de som gör en höftledsoperation oftast är 20 till 30 eller till och med 40 år äldre än vad jag är. De tillhör en generation som inte klagar på samma sätt som min generation som helst vill ha ett mirakelpiller mot varje motgång. Jag vet inte.
Men nu, en månad efter operationen är i alla fall status följande:
Nu har det snart gått en månad efter operationen. Jag kan konstatera att jag innan operationen hade helt felaktiga förväntningar om hur det skulle vara och hur jag skulle må efteråt. Jag förstod naturligtvis att det var en stor operation jag skulle genomgå, men alla runt omkring talade bara om hur lätt och bra allting skulle bli. Att jag snabbt skulle kunna vara tillbaka till jobbet och att jag skulle jubla över att snabbt bli smärtfri.
Kanske har jag haft det tuffare än andra. Eller så är jag känsligare än andra. Eller så är en höftledsoperation en ganska jobbig sak att gå igenom. En möjlig teori är att de som gör en höftledsoperation oftast är 20 till 30 eller till och med 40 år äldre än vad jag är. De tillhör en generation som inte klagar på samma sätt som min generation som helst vill ha ett mirakelpiller mot varje motgång. Jag vet inte.
Men nu, en månad efter operationen är i alla fall status följande:
- Jag går helst med två kryckor. En krycka kan gå bra inomhus, om jag behöver vänsterhanden till något. Utan krycka kan jag inte ta ett enda steg. Det gör inte längre ont att belasta, men det går liksom inte. Benet bär inte. Det här gör att jag inte klarar mig själv utan är helt beroende av andra. Jag kan t ex inte handla och få hem mat.
- Jag har nyligen slutat med smärtlindrande mediciner.
- Eftersom jag inte har ont längre så sover jag ganska bra. Jag ligger på rygg eller på den icke opererade sidan. Jag kan absolut inte sova på den opererade sidan. Det är allt för svullet så det känns som om man ligger och balanserar på en öm kudde. Förr sov jag mycket på mage - det gör jag inte nu eftersom jag får ont i ryggen av det. Det känns också lite besvärligt att ta sig ur det läget. Jag har ju också fått känselbortfall på ovansidan av tårna som gör att det känns konstigt när jag ligger på mage.
- Operationssåret har äntligen slutat vätska sig. Det är nu läkt. Jag längtar så efter att kunna gå och simma...!!!
- Att klä på sig själv går bra om man bara väljer rätt strumpor och skor. Trånga strumpor kan jag inte få på mig själv och jag skulle inte kunna knyta ett par skor. Jag når inte ner ordentligt helt enkelt.
- Igår var första gången jag gick en längre sträcka - en kilometer blev det faktiskt, fast det var lite för långt. Det besvärliga vinterväglaget har gjort att jag övat för lite på att gå utomhus. Att gå gör mig väldigt trött, men om jag då får sitta, eller ännu hellre ligga en stund, så är jag snart okej igen.
- Jag använder inga förhöjningskuddar och behöver ingen höjd toasits längre. Jag kan ta mig ur vilken soffa som helst tack vare ett starkt högerben. En saccosäck skulle jag dock inte ge mig in på!
- Korta pass ska det vara. Sitta går bra - men inte för länge. Gå - korta sträckor. Stå - mycket korta stunder. Att laga mat är besvärligt, det blir för länge att stå. Ligga - det bästa!
Jag har varit heltidssjukskriven denna första månad, och allt annat hade varit otänkbart, men på måndag, en månad efter operationen, har jag tänkt börja jobba några timmar hemifrån då och då. I samma veva drar också sjukgymnastiken igång på riktigt. Jag känner att jag är på väg ifrån en sjukperiod in i någon slags vardag och liv igen.
måndag 28 december 2009
I think I´m well in touch with my feminine side
3 veckor och 3 dagar efter operationen
Och så möjligen en varning till alla kvinnor som äter Xarelto - trombosprofylax, alltså medicin som ska förhindra blodpropp efter en höftledsoperation! Jag skulle gissa att det är de som är orsaken till att jag nu vid mens blöder tre, kanske fyra gånger så mycket som vanligt! Inte så trevligt.
Och så möjligen en varning till alla kvinnor som äter Xarelto - trombosprofylax, alltså medicin som ska förhindra blodpropp efter en höftledsoperation! Jag skulle gissa att det är de som är orsaken till att jag nu vid mens blöder tre, kanske fyra gånger så mycket som vanligt! Inte så trevligt.
söndag 27 december 2009
Tänk att få gå så rakt
3 veckor och 2 dagar efter operationen
Jag gjorde mina sjukgymnastikövningar idag, vilket jag inte gjort sen innan jag blev sjuk den 23/12. Det gick fantastiskt bra! Jag har aldrig känt mig så rak förr! Att vila sig i form - det är min melodi det!
Jag gjorde mina sjukgymnastikövningar idag, vilket jag inte gjort sen innan jag blev sjuk den 23/12. Det gick fantastiskt bra! Jag har aldrig känt mig så rak förr! Att vila sig i form - det är min melodi det!
lördag 26 december 2009
Walk slow there's stones under my feet, they've grown to be a part of me
3 veckor och 1 dag efter operationen
Idag, alltså på annandagen, vände det. Febern gick ner. Svullnaden är kvar men är inte lika hård och den ömmar inte lika mycket längre. Jag kan vara med igen! Jag kan vara glad igen. Och nu måste jag börja öva på att gå rakt igen efter att i tre dagar hängt över kryckorna. Och så måste jag börja med sjukgymnastiken igen. En vecka tillbaka i tiden är jag. Men nu ska jag framåt igen.
Idag, alltså på annandagen, vände det. Febern gick ner. Svullnaden är kvar men är inte lika hård och den ömmar inte lika mycket längre. Jag kan vara med igen! Jag kan vara glad igen. Och nu måste jag börja öva på att gå rakt igen efter att i tre dagar hängt över kryckorna. Och så måste jag börja med sjukgymnastiken igen. En vecka tillbaka i tiden är jag. Men nu ska jag framåt igen.
fredag 25 december 2009
I would rip your heart out if it did exist
2 veckor och 6 dagar efter operationen
Med operationsdatum 4 december trodde jag nog att jag skulle vara ganska pigg på julaftonen. Det var jag inte. Vandrade mellan säng och julfirande, korta pass. Stel. Ont att sitta - en öm kudde som jag har med mig överallt. Lite feber. När jag bytte förband hade det vätskat ganska lite, men kompressen hade fastnat i såret så när jag tog bort den började det blöda. Snyggt det där ärret kommer att bli.
Men mest av allt ont i själen och sorg över min egen oförmåga att söka hjälp. Att jag inte klarar att ta mig fram i sjukvården. Och jag känner hat. Hat mot alla dem som jobbar i systemet och som finner sig i att människor omvandlas till objekt.
På kvällen kände jag mig lite piggare. Febern gick ner till 37,5 som väl kan vara okej även om jag brukar ligga under 37. Och nu, tidigt på juldagens morgon har jag ont på lite nya ställen i området. Nu är det mer i ljumsken. Men kanske ändå lite bättre än igår.
Med operationsdatum 4 december trodde jag nog att jag skulle vara ganska pigg på julaftonen. Det var jag inte. Vandrade mellan säng och julfirande, korta pass. Stel. Ont att sitta - en öm kudde som jag har med mig överallt. Lite feber. När jag bytte förband hade det vätskat ganska lite, men kompressen hade fastnat i såret så när jag tog bort den började det blöda. Snyggt det där ärret kommer att bli.
Men mest av allt ont i själen och sorg över min egen oförmåga att söka hjälp. Att jag inte klarar att ta mig fram i sjukvården. Och jag känner hat. Hat mot alla dem som jobbar i systemet och som finner sig i att människor omvandlas till objekt.
På kvällen kände jag mig lite piggare. Febern gick ner till 37,5 som väl kan vara okej även om jag brukar ligga under 37. Och nu, tidigt på juldagens morgon har jag ont på lite nya ställen i området. Nu är det mer i ljumsken. Men kanske ändå lite bättre än igår.
torsdag 24 december 2009
We are the dead
2 veckor och 5 dagar efter operationen
Vid 14-tiden på eftermiddagen får jag mer ont. Jag har fått en öm kudde att sitta på som jag aldrig haft förut, och det gör ont i själva höften när jag rör på mig. Jag ringer in till vårdcentralen som aldrig svarar men vars telefonsvarare som meddelar att jag fått en telefontid då de ska ringa upp kl 15.15.
Kl 15.13 ringer en sköterska upp som råder mig att genast åka till akuten.
Kl 16 är jag där. Jag frågar vid inskrivningen om jag kommit rätt. Man har ju hört så mycket om att man inte får komma till akuten i onödan, men hon menar att jag kommit rätt - jag ska till ortopedakuten och blir inskriven direkt.
Jag kommer snabbt in på provtagning. Blodtryck (det är normalt igen och inte så där lågt som när jag låg inlagd efter operationen!), blodets syresättning och tre provrör blod tar de. De tittar på såret men där ser man nu inget eftersom det är omlagt och de vill inte lyfta på det. Kanske är det en infektion, kanske är det ett hematom?
Pga halkan har de många patienter på ortopedakuten men sköterskorna kollar med ortopeden och får ok på att sätta mig i infektionskön i stället för i ortopedkön eftersom det akuta i mitt fall ju är att avgöra om det är en infektion eller inte. Jag blir jätteglad! Nu finns det chans att få en dan före dan-kväll hemma i alla fall!
Jag blir visad till ett nytt väntrum. Bara två patienter sitter där. Stolarna är hemska. Det börjar kännas rejält i höften nu, men kanske mest pga den obekväma sittställningen.
Efter en timme kommer sköterskan och visar mig till ett annat väntrum. På vägen dit går vi genom korridorer fulla med benbrott och blodiga skallar. Dantes inferno. Men i det nya väntrummet är det lugnt, bara 3 patienter sitter där. 2 till kommer in. Alla försvinner en efter en. På en tv-skärm rullar följande meddelande:
Efter en stund blir jag körd till ett rum som alldeles uppenbart används för att gipsa patienter. Jag förstår då att jag blivit flyttat till ortopedkön i alla fall.
Kl 19 kommer en sköterska och kör iväg med mig igen, till ett odefinerbart rum mitt emot gipsrummet. Detta är mitt femte väntrum. Men nu ska doktorn strax komma. Det är bara 1 patient före mig i kön.
En tjej som brutit foten är kompis med ortopeden. Hon måste planera om sin skidresa och sitt jobb över julen och sätter igång med det.
En förvirrad äldre dam pratar osammanhängande.
En äldre dam som halkat har sitt omtänksamma barnbarn med sig.
Tre personer blir gipsade i mitt gamla rum.
Folk kommer och går. Mest går.
Men det kommer ingen doktor till mig.
Efter ytterligare en timme, kl 20, dvs 4 timmar efter att jag blev inskriven, går jag för att fråga hur länge jag ska vänta. En mycket irriterad sköterska i desken svarar att det är 1 patient före mig i kön, men att det kan komma fler. Någon ungefärlig väntetid kan hon absolut inte ge mig. En misstänkt infektion i en nyopererad höftled "är ju inte livshotande direkt". Ortopeden sitter bakom och sneglar och lyssnar, men säger inget.
Då säger jag att jag i så fall går hem. Jag säger att jag inte ifrågasätter deras prioriteringssystem, men jag förstår ju också att med deras logik så blir det aldrig min tur. Någon annan är alltid sämre.
Sköterskan fräser: "Ja men vad gör du DÅÅ då??? I morgon? Om din höftled är infekterad???". Jag vet inte vad jag svarar. Jag kämpar med gråten och kan inte argumentera. Vet inte vad jag ska göra i morgon om jag inte är bättre då. Vet bara att jag inte kan vara kvar där. Kan inte.
Jag går och hämtar min jacka. Sköterskan skriker efter mig "Vaddå, GÅÅR du nu???". Jag mumlar att jag gör det och haltar mot en grön skylt.
Den gröna skylten visar en utgång, men inte den närmaste. Jag irrar gråtande i till synes ändlösa korridorer med låsta hissar i 10-15 minuter innan jag hittar ut, och då är jag på något helt annat ställe än där jag kom in. En anhörig möter upp med bil och jag är hemma vid 21.
Väl hemma är låret svullet och stenhårt. Fortfarande inte rött eller varmt på ytan men det gör ont att stödja på benet, det är stelt och det går inte att sitta. Det kanske är ett nytt hematom. Det är i alla fall inte livshotande. Det är bra.
Vid 14-tiden på eftermiddagen får jag mer ont. Jag har fått en öm kudde att sitta på som jag aldrig haft förut, och det gör ont i själva höften när jag rör på mig. Jag ringer in till vårdcentralen som aldrig svarar men vars telefonsvarare som meddelar att jag fått en telefontid då de ska ringa upp kl 15.15.
Kl 15.13 ringer en sköterska upp som råder mig att genast åka till akuten.
Kl 16 är jag där. Jag frågar vid inskrivningen om jag kommit rätt. Man har ju hört så mycket om att man inte får komma till akuten i onödan, men hon menar att jag kommit rätt - jag ska till ortopedakuten och blir inskriven direkt.
Jag kommer snabbt in på provtagning. Blodtryck (det är normalt igen och inte så där lågt som när jag låg inlagd efter operationen!), blodets syresättning och tre provrör blod tar de. De tittar på såret men där ser man nu inget eftersom det är omlagt och de vill inte lyfta på det. Kanske är det en infektion, kanske är det ett hematom?
Pga halkan har de många patienter på ortopedakuten men sköterskorna kollar med ortopeden och får ok på att sätta mig i infektionskön i stället för i ortopedkön eftersom det akuta i mitt fall ju är att avgöra om det är en infektion eller inte. Jag blir jätteglad! Nu finns det chans att få en dan före dan-kväll hemma i alla fall!
Jag blir visad till ett nytt väntrum. Bara två patienter sitter där. Stolarna är hemska. Det börjar kännas rejält i höften nu, men kanske mest pga den obekväma sittställningen.
Efter en timme kommer sköterskan och visar mig till ett annat väntrum. På vägen dit går vi genom korridorer fulla med benbrott och blodiga skallar. Dantes inferno. Men i det nya väntrummet är det lugnt, bara 3 patienter sitter där. 2 till kommer in. Alla försvinner en efter en. På en tv-skärm rullar följande meddelande:
- Är du inte livshotande sjuk - gå till din vårdcentral i stället.
- Snittväntetid är nu 1 timme och 30 minuter
- 11 patienter har ännu inte fått träffa läkare
- De fem senast behandlade patienterna hade följande väntetider: 2 timmar 20 minuter, 1 timme 10 minuter, 1 timme 40 minuter ....
Efter en stund uppdateras meddelandet med att snittväntetiden nu är 1 timme och 50 minuter. 10 patienter har ännu inte fått träffa läkare.
Min höft värker nu ordentligt. Jag går upp och tar några steg, sätter mig igen, står upp, försöker sitta igen. Jag börjar bli ledsen och uppgiven. Jag kommer ihåg varför jag har min sjukförsäkring, det beror på att jag inte klarar av att ta emot vård så som den ser ut på allmänna sjukhus. Så här ser den ju ut. Tårarna börjar rinna. Ingen ser så klart.
18.30, alltså efter 2 timmar och 30 minuter blir jag visad till ett bås. Jag får en säng!! Underbart för min nu hysteriskt värkande höft. Sköterskan upplyser om att det nu bara är 2 patienter före mig i kön och att jag snart ska få träffa doktorn! Jag får nya krafter och största problemet är att det är svinkallt. Det är kraftigt kallras från ett takfönster.Efter en stund blir jag körd till ett rum som alldeles uppenbart används för att gipsa patienter. Jag förstår då att jag blivit flyttat till ortopedkön i alla fall.
Kl 19 kommer en sköterska och kör iväg med mig igen, till ett odefinerbart rum mitt emot gipsrummet. Detta är mitt femte väntrum. Men nu ska doktorn strax komma. Det är bara 1 patient före mig i kön.
En tjej som brutit foten är kompis med ortopeden. Hon måste planera om sin skidresa och sitt jobb över julen och sätter igång med det.
En förvirrad äldre dam pratar osammanhängande.
En äldre dam som halkat har sitt omtänksamma barnbarn med sig.
Tre personer blir gipsade i mitt gamla rum.
Folk kommer och går. Mest går.
Men det kommer ingen doktor till mig.
Efter ytterligare en timme, kl 20, dvs 4 timmar efter att jag blev inskriven, går jag för att fråga hur länge jag ska vänta. En mycket irriterad sköterska i desken svarar att det är 1 patient före mig i kön, men att det kan komma fler. Någon ungefärlig väntetid kan hon absolut inte ge mig. En misstänkt infektion i en nyopererad höftled "är ju inte livshotande direkt". Ortopeden sitter bakom och sneglar och lyssnar, men säger inget.
Då säger jag att jag i så fall går hem. Jag säger att jag inte ifrågasätter deras prioriteringssystem, men jag förstår ju också att med deras logik så blir det aldrig min tur. Någon annan är alltid sämre.
Sköterskan fräser: "Ja men vad gör du DÅÅ då??? I morgon? Om din höftled är infekterad???". Jag vet inte vad jag svarar. Jag kämpar med gråten och kan inte argumentera. Vet inte vad jag ska göra i morgon om jag inte är bättre då. Vet bara att jag inte kan vara kvar där. Kan inte.
Jag går och hämtar min jacka. Sköterskan skriker efter mig "Vaddå, GÅÅR du nu???". Jag mumlar att jag gör det och haltar mot en grön skylt.
Den gröna skylten visar en utgång, men inte den närmaste. Jag irrar gråtande i till synes ändlösa korridorer med låsta hissar i 10-15 minuter innan jag hittar ut, och då är jag på något helt annat ställe än där jag kom in. En anhörig möter upp med bil och jag är hemma vid 21.
Väl hemma är låret svullet och stenhårt. Fortfarande inte rött eller varmt på ytan men det gör ont att stödja på benet, det är stelt och det går inte att sitta. Det kanske är ett nytt hematom. Det är i alla fall inte livshotande. Det är bra.
onsdag 23 december 2009
Keep your head on, but open up your eyes real wide
2 veckor och 5 dagar efter operationen
Nu har distriktssköterskan varit här. Och mitt ärr ser väldigt fint ut. Det är inte rött och inte svullet, men det finns en liten förhårdnad en bit upp, som vätskan möjligen kommer ifrån. Jag har fått bakteridödande förband.
Tyvärr är jag orolig ändå. I natt hade jag nämligen en ny sorts stelhet i höften, och det gjorde ont att sätta sig vid frukostbordet i morse. Och hon sa att det kan vara en infektion som sitter längre in, som visar sig så här. Så jag ska vara uppmärksam, och om det blir sämre på något vis, eller om jag överhuvudtaget märker något mer, så ska jag åka in till akuten.
Akutmottagningen på julaftonskvällen. Det lockar inte. I tankarna är jag redan där.
Nu har distriktssköterskan varit här. Och mitt ärr ser väldigt fint ut. Det är inte rött och inte svullet, men det finns en liten förhårdnad en bit upp, som vätskan möjligen kommer ifrån. Jag har fått bakteridödande förband.
Tyvärr är jag orolig ändå. I natt hade jag nämligen en ny sorts stelhet i höften, och det gjorde ont att sätta sig vid frukostbordet i morse. Och hon sa att det kan vara en infektion som sitter längre in, som visar sig så här. Så jag ska vara uppmärksam, och om det blir sämre på något vis, eller om jag överhuvudtaget märker något mer, så ska jag åka in till akuten.
Akutmottagningen på julaftonskvällen. Det lockar inte. I tankarna är jag redan där.
tisdag 22 december 2009
When I get a little - Run, run, run - Run
2 veckor och 4 dagar efter operationen
Det har varit några sega dagar, utan märkbara framsteg. Jag har mindre ont, och äter nästan inget smärtstillande alls längre. Men jag går lika illa, och är lika trött. I natt vaknade jag med kramp i höftböjarmuskeln. Jag har väl stretchat för dåligt.
Jag har gått för lite också. Det har varit ett förskräckligt väglag, så jag har inte vågat mig ut helt enkelt. Men igår stod jag inte ut längre, och eftersom jag då även fick entusiastiskt sällskap, så tog jag en liten promenad. Det var halt och otäckt, och det var en hetsig stämning på trottoarerna, med folk som trängde sig och använde mina kryckor som vore de slalomportar. Obehagligt.
Ärret har sett ut att läka fint, men i morse upptäckte jag att det vätskade lite. Inget ömt, inget rött, men lite lite sårvätska kommer från det. En anhörig med stor vana vid operationsärr tyckte inte att det var något att oroa sig för: "Sådär ser det alltid ut", men sen ringde jag i alla fall först sjukvårdsrådgivningen och sen vårdcentralen, och i morgon förmiddag kommer det en sköterska för att titta på det. Jag hoppas verkligen att det inte är någon infektion på gång.
Att ta bort klamrarna innebar inget speciellt. Jag trodde att det var dem som gjorde att det var helt omöjligt att ligga på den opererade sidan, som det i alla informationsskrifter står att man gärna får göra efter bara några dagar, men det är lika obekvämt nu som alltid. Det känns ungefär som att balansera på en öm badboll. Hela området är ju svullet. Inte i själva ärret, men på insidan, på något vis. Däremot går det väldigt bra att ligga på det icke-opererade benet, och det sa ju också sjukgymnasten att man visst får göra med nya proteser, all annan information man delgivits till trots.
Det har varit några sega dagar, utan märkbara framsteg. Jag har mindre ont, och äter nästan inget smärtstillande alls längre. Men jag går lika illa, och är lika trött. I natt vaknade jag med kramp i höftböjarmuskeln. Jag har väl stretchat för dåligt.
Jag har gått för lite också. Det har varit ett förskräckligt väglag, så jag har inte vågat mig ut helt enkelt. Men igår stod jag inte ut längre, och eftersom jag då även fick entusiastiskt sällskap, så tog jag en liten promenad. Det var halt och otäckt, och det var en hetsig stämning på trottoarerna, med folk som trängde sig och använde mina kryckor som vore de slalomportar. Obehagligt.
Ärret har sett ut att läka fint, men i morse upptäckte jag att det vätskade lite. Inget ömt, inget rött, men lite lite sårvätska kommer från det. En anhörig med stor vana vid operationsärr tyckte inte att det var något att oroa sig för: "Sådär ser det alltid ut", men sen ringde jag i alla fall först sjukvårdsrådgivningen och sen vårdcentralen, och i morgon förmiddag kommer det en sköterska för att titta på det. Jag hoppas verkligen att det inte är någon infektion på gång.
Att ta bort klamrarna innebar inget speciellt. Jag trodde att det var dem som gjorde att det var helt omöjligt att ligga på den opererade sidan, som det i alla informationsskrifter står att man gärna får göra efter bara några dagar, men det är lika obekvämt nu som alltid. Det känns ungefär som att balansera på en öm badboll. Hela området är ju svullet. Inte i själva ärret, men på insidan, på något vis. Däremot går det väldigt bra att ligga på det icke-opererade benet, och det sa ju också sjukgymnasten att man visst får göra med nya proteser, all annan information man delgivits till trots.
fredag 18 december 2009
Get the cuts you need, eyes focus like a microscope
2 veckor efter operationen
Nu har distriktssköterskan varit här och tagit bort klamrarna. De såg rätt så respektingivande ut, men det kändes knappt alls att ta bort dem. Hon knipsade av dem med en tång och pillade sedan bort ändarna.
Samtidigt blev jag vaccinerad mot svininfluensan, vilket såklart känns väldigt bra. Att ligga sjuk en vecka i influensa är inte precis vad jag längtar efter.
Det har även gällande allt annat varit en bra dag idag. Jag har varit nästan smärtfri, och har bara tagit en enda värktablett - den jag tog i morse.
Nu har distriktssköterskan varit här och tagit bort klamrarna. De såg rätt så respektingivande ut, men det kändes knappt alls att ta bort dem. Hon knipsade av dem med en tång och pillade sedan bort ändarna.
Samtidigt blev jag vaccinerad mot svininfluensan, vilket såklart känns väldigt bra. Att ligga sjuk en vecka i influensa är inte precis vad jag längtar efter.
Det har även gällande allt annat varit en bra dag idag. Jag har varit nästan smärtfri, och har bara tagit en enda värktablett - den jag tog i morse.
onsdag 16 december 2009
Oh no!
12 dagar efter operationen
Jag var på en konsert - med ståplats - bara 1,5 vecka innan operationen, då min artros så klart var som allra värst. Det var knasigt, men det gick.
Nu är det en ny konsert som jag vill gå på. 25/12, alltså 21 dagar efter höftledsoperationen. Men det går inte. Där går min gräns.
Annars är det en bra dag idag. Mindre ont än någon dag på mycket länge!
Jag var på en konsert - med ståplats - bara 1,5 vecka innan operationen, då min artros så klart var som allra värst. Det var knasigt, men det gick.
Nu är det en ny konsert som jag vill gå på. 25/12, alltså 21 dagar efter höftledsoperationen. Men det går inte. Där går min gräns.
Annars är det en bra dag idag. Mindre ont än någon dag på mycket länge!
tisdag 15 december 2009
There's my baby, lost that's all
11 dagar efter operationen
Precis när jag publicerat föregående inlägg ringde distriktsköterskan upp. Hon kommer hem till mig på fredag och tar bort nitarna. "Staples" kallade hon dem. Och om de har fått in vaccin mot svininfluensa, så tar hon med en sådan till mig också! Suveränt! Vilken service!
Precis när jag publicerat föregående inlägg ringde distriktsköterskan upp. Hon kommer hem till mig på fredag och tar bort nitarna. "Staples" kallade hon dem. Och om de har fått in vaccin mot svininfluensa, så tar hon med en sådan till mig också! Suveränt! Vilken service!
Now it's time to leave the capsule if you dare
11 dagar efter operationen
Igår hade jag en god vän på besök, och vi gick en riktig långpromenad. Ca 400 meter blev det, räknade vi ut när vi kom hem! Och gårdagen höll på att bli den första sedan operationen utan tupplur, men vid 18-tiden då han gått slocknade jag så klart.
Idag har jag också sovit middag, ganska länge. Jag förstår inte att jag kan vara så trött.
På förmiddagen idag bokade jag i alla fall tid hos sjukgymnast. Jag ringde först mitt hittills så utmärkta försäkringsbolag, men sedan 1/12 hade de flyttat sin kundtjänst till Danmark, och se där försvann de utmärkta och serviceinriktade sjuksköterskorna som hjälpt mig så klanderfritt förr.
Nu fick jag tala med någon som ville ha mitt "polisnummer". Jag frågade om det inte gick bra med personnummer men hon stod på sig. "Polisnumret" ville hon ha. Hon fick mitt personnummer och blev nöjd med det, och så sa hon att hon skulle boka mig hos en sjukgymnast och sedan önskade hon mig God Jul "om vi inte skulle höras innan dess". Lite mystiskt. Om jag inte hinner komma till sjukgymnasten innan jul så vill jag ändå gärna veta tiden när jag ska dit innan jul. Så en stund senare ringde jag upp igen, och fick tala med en annan person som tog mitt personnummer och meddelade att om det var okej för mig kunde jag boka sjukgymnast själv. Och det gjorde jag gärna, för jag hade fått tips om en som håller till i nästa kvarter från där jag bor. Och där har jag nu tid 4/1!
Jag frågade sjukgymnasten om det inte blev ett för långt uppehåll med att inte börja med sjukgymnastik förrän en månad efter operationen. Men hon tyckte inte det utan menade att de små enkla övningar jag fick på sjukhuset räcker alldeles utmärkt. Man ska inte träna mer än så första månaden. Och jag har svårt att se mig själv göra så mycket mer heller ännu. Jag viftar på mina fötter, sträcker ut benet bakåt och stretchar, för ut det åt sidan, drar upp knät och lite så. Det går allt bättre.
Idag har jag dragit ner på smärtlindringen. Jag har varit rädd för det. Den här perioden har det visat sig att jag lider av ren och skär smärtskräck. Men det har gått bra. Visst känns det mer idag, då jag minskat dosen, men det är mer molvärk som jag kan stå ut med. Inget som hindrar mig i mina rörelser, inget vasst, och då är det väl okej.
De smärtstillande medicinerna jag har har fungerat bra. Jag har inte det där hat-kärleksförhållandet till dem som jag hade till Arcoxia, utan de här medicinerna funkar bara okej, utan några märkbara biverkningar. Jag äter Alvedon och OxyContin som grund och OxyNorm vid smärtgenombrott. Den tog jag bara en av i natt. Smärtan bryter inte längre igenom!
Sedan tar jag Xarelto varje kväll. De är en tablett som ersätter den blodproppsförhindrande sprutan som jag fick på sjukhuset och som jag först fick lära mig ta själv där för att kunna fortsätta med hemma. Men innan jag åkte hem fick jag alltså detta recept i stället, och ingen är gladare än jag för det. Att sticka sig själv gick bra, men är inget jag trivdes något vidare med faktiskt!
Jag har också ringt vårdcentralen för att boka en tid för att ta bort stygnen, eller nitarna, som jag har i såret. En distriktsköterska skulle ringa upp, och någon ringde mitt på dagen, men inte tillräckligt många signaler för att jag skulle hinna svara. Så jag får väl ringa upp igen i morgon.
Igår hade jag en god vän på besök, och vi gick en riktig långpromenad. Ca 400 meter blev det, räknade vi ut när vi kom hem! Och gårdagen höll på att bli den första sedan operationen utan tupplur, men vid 18-tiden då han gått slocknade jag så klart.
Idag har jag också sovit middag, ganska länge. Jag förstår inte att jag kan vara så trött.
På förmiddagen idag bokade jag i alla fall tid hos sjukgymnast. Jag ringde först mitt hittills så utmärkta försäkringsbolag, men sedan 1/12 hade de flyttat sin kundtjänst till Danmark, och se där försvann de utmärkta och serviceinriktade sjuksköterskorna som hjälpt mig så klanderfritt förr.
Nu fick jag tala med någon som ville ha mitt "polisnummer". Jag frågade om det inte gick bra med personnummer men hon stod på sig. "Polisnumret" ville hon ha. Hon fick mitt personnummer och blev nöjd med det, och så sa hon att hon skulle boka mig hos en sjukgymnast och sedan önskade hon mig God Jul "om vi inte skulle höras innan dess". Lite mystiskt. Om jag inte hinner komma till sjukgymnasten innan jul så vill jag ändå gärna veta tiden när jag ska dit innan jul. Så en stund senare ringde jag upp igen, och fick tala med en annan person som tog mitt personnummer och meddelade att om det var okej för mig kunde jag boka sjukgymnast själv. Och det gjorde jag gärna, för jag hade fått tips om en som håller till i nästa kvarter från där jag bor. Och där har jag nu tid 4/1!
Jag frågade sjukgymnasten om det inte blev ett för långt uppehåll med att inte börja med sjukgymnastik förrän en månad efter operationen. Men hon tyckte inte det utan menade att de små enkla övningar jag fick på sjukhuset räcker alldeles utmärkt. Man ska inte träna mer än så första månaden. Och jag har svårt att se mig själv göra så mycket mer heller ännu. Jag viftar på mina fötter, sträcker ut benet bakåt och stretchar, för ut det åt sidan, drar upp knät och lite så. Det går allt bättre.
Idag har jag dragit ner på smärtlindringen. Jag har varit rädd för det. Den här perioden har det visat sig att jag lider av ren och skär smärtskräck. Men det har gått bra. Visst känns det mer idag, då jag minskat dosen, men det är mer molvärk som jag kan stå ut med. Inget som hindrar mig i mina rörelser, inget vasst, och då är det väl okej.
De smärtstillande medicinerna jag har har fungerat bra. Jag har inte det där hat-kärleksförhållandet till dem som jag hade till Arcoxia, utan de här medicinerna funkar bara okej, utan några märkbara biverkningar. Jag äter Alvedon och OxyContin som grund och OxyNorm vid smärtgenombrott. Den tog jag bara en av i natt. Smärtan bryter inte längre igenom!
Sedan tar jag Xarelto varje kväll. De är en tablett som ersätter den blodproppsförhindrande sprutan som jag fick på sjukhuset och som jag först fick lära mig ta själv där för att kunna fortsätta med hemma. Men innan jag åkte hem fick jag alltså detta recept i stället, och ingen är gladare än jag för det. Att sticka sig själv gick bra, men är inget jag trivdes något vidare med faktiskt!
Jag har också ringt vårdcentralen för att boka en tid för att ta bort stygnen, eller nitarna, som jag har i såret. En distriktsköterska skulle ringa upp, och någon ringde mitt på dagen, men inte tillräckligt många signaler för att jag skulle hinna svara. Så jag får väl ringa upp igen i morgon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)