Just another day in paradise?

För ett par veckor sedan var jag hos en ortopedtekniker för att prova ut vilken höjd på skoförhöjning som jag ska ha. Jag trodde att det skulle bli en noggrann undersökning men det hela gick på mindre än en minut.

På remissen stod det att mitt ben var 20-25 mm för kort. Jag kunde inte låta bli att anmärka att det inte var sant, det var ju det andra benet som blivit för långt. Den stackars ortopedteknikern skrattade åt det som kanske verkade vara ett skämt.

Jag fick stå på en hög plattor där man vek in valfritt antal plattor som var 0,5 cm tjocka. Ortopedteknikern hade ett verktyg som såg ut som en stor passare, som han satte på höftbenskammarna. Jag var fullt påklädd i jeans och skjorta, och verktyget satte han utanpå kläderna. Det fanns ingen spegel.

20 mm var för lite. 25 mm var också för lite. 30 mm, var det bra? Jag hade ingen aning. Jag ville slita av mig kläderna och ställa mig framför en spegel och göra det där ordentligt, men någon spegel fanns inte. Och där och då tröttnade jag ur, så som jag gör ibland, och sa att 25 mm blir nog bra, det var ju så det stod på remissen, eller hur? Inuti var jag en svart sotig klump. Tänka att INGEN har som uppgift att kontrollera hur mycket mitt ben egentligen är förlängt, och hur mycket klack jag ska ha under foten för att det ska bli bra?

Jag hade med mig två par skor. Ett par sommargåskor och ett par sandaler. De rekommenderade mig att bara lämna in ett par skor, eftersom det var dumt att göra två par om höjden blev fel. Men leveranstiden för sulningen var fyra veckor, och eftersom detta var i mitten på maj skulle jag i så fall inte få sandalerna förrän i augusti, och då är ju sommaren slut, så jag insisterade på att få göra båda skorna.

Jag får dem i mitten på juni. Just nu går jag med ca 1,5 cm klack inuti skorna. Jag kan gå, men får ont i knät och i ländryggen ibland. Det svåraste är att stå. Det är helt omöjligt att använda det långa benet när jag står, jag är helt enbent. Det kan inte vara bra för kroppen att bli vanställd på det här sättet.

Det verkar nog som om jag är väldigt bitter. Jag ÄR bitter. Främst för att jag har fått ett sådant uselt bemötande och att den här operationsskadan är helt nonchalerad av sjukhuset som orsakade den. Men jag mår ändå bra nu. Jag börjar få distans till skadan i sig, och börjar förlika mig med att jag råkat riktigt illa ut, men jag inser att jag ändå är samma person inuti. Min kropp är invalidiserad, men jag är det inte.

"Troligen opfall"

Jahapp. Då var man tillbaka hos ortopeden. Samma hus men en ny korridor och ett trevligare väntrum. Samma rara sköterska som fortfarande berättar om den andra sköterskan som egentligen jobbar där (har jag någonsin träffat henne?) Och samma ortoped, några år äldre än sist, liksom jag själv.

Vi pratar lite om höften som är opererad. Att det var jobbigt med nervskadan och att protesen inte växte fast. Att det tog ett helt år, men också hur bra det blev när allt var läkt. Att den fungerar helt perfekt! Att mina ben blev lika långa och hur vansinnigt trevligt det är att ha lika långa ben.

Sedan pratar vi lite om den andra höften. Tack vare den här bloggen vet jag ju exakt när den började krångla. När startsmärtan kom. Och hur min livskvalitet (ortopedens ord för det som jag själv inte kommit på att använda) sakta försämrats pga smärta och värk.

Han undersökte benet. Böjde, vred och bände litegrann. Jag kommer ihåg första besöket för den förra höften - att han gjorde likadant då, och att det inte gjorde särskilt ont och att jag tänkte att jag kanske var där i onödan ändå. Nu gjorde det däremot ordentligt ont. Aj.

Jag fick en remiss till röntgen, som jag tänkte försöka hinna till i morgon bitti. "Troligen opfall" står det på den. Sedan blir det återbesökstid, och ortopeden bad mig fundera om jag ville göra en operation nu. Det blev plötsligt väldigt konkret alltihop.

Jag har hela tiden tänkt att det är viktigt NÄR man gör en operation. Att jag inte vill göra den på sommaren, och inte heller så att det finns minsta risk att man får någon komplikation över jul när hela vården stänger ner. Men nu vill jag nästan bara bli av med den. För jag tror ju helt enkelt att det är dags. Det kan inte vara bra för kroppen att halta som jag gör ibland och det kan inte vara bra att äta mängder av smärtstillande heller. Jag fick nu nytt recept på Arcoxia 60 mg, och någon ny "modern" Alvedon, 665 mg med modifierad frisättning. Jag har aldrig gillat Alvedon, tycker inte att den hjälper alls, men nu ska jag sätta i mig av alla sorter så jag slipper ha ont i natt! Det var ett tag sedan jag sov en hel natt - hoppas jag får göra det nu!

I think I´m well in touch with my feminine side

3 veckor och 3 dagar efter operationen

Och så möjligen en varning till alla kvinnor som äter Xarelto - trombosprofylax, alltså medicin som ska förhindra blodpropp efter en höftledsoperation! Jag skulle gissa att det är de som är orsaken till att jag nu vid mens blöder tre, kanske fyra gånger så mycket som vanligt! Inte så trevligt.

Now it's time to leave the capsule if you dare

11 dagar efter operationen

Igår hade jag en god vän på besök, och vi gick en riktig långpromenad. Ca 400 meter blev det, räknade vi ut när vi kom hem! Och gårdagen höll på att bli den första sedan operationen utan tupplur, men vid 18-tiden då han gått slocknade jag så klart.

Idag har jag också sovit middag, ganska länge. Jag förstår inte att jag kan vara så trött.

På förmiddagen idag bokade jag i alla fall tid hos sjukgymnast. Jag ringde först mitt hittills så utmärkta försäkringsbolag, men sedan 1/12 hade de flyttat sin kundtjänst till Danmark, och se där försvann de utmärkta och serviceinriktade sjuksköterskorna som hjälpt mig så klanderfritt förr.

Nu fick jag tala med någon som ville ha mitt "polisnummer". Jag frågade om det inte gick bra med personnummer men hon stod på sig. "Polisnumret" ville hon ha. Hon fick mitt personnummer och blev nöjd med det, och så sa hon att hon skulle boka mig hos en sjukgymnast och sedan önskade hon mig God Jul "om vi inte skulle höras innan dess". Lite mystiskt. Om jag inte hinner komma till sjukgymnasten innan jul så vill jag ändå gärna veta tiden när jag ska dit innan jul. Så en stund senare ringde jag upp igen, och fick tala med en annan person som tog mitt personnummer och meddelade att om det var okej för mig kunde jag boka sjukgymnast själv. Och det gjorde jag gärna, för jag hade fått tips om en som håller till i nästa kvarter från där jag bor. Och där har jag nu tid 4/1!

Jag frågade sjukgymnasten om det inte blev ett för långt uppehåll med att inte börja med sjukgymnastik förrän en månad efter operationen. Men hon tyckte inte det utan menade att de små enkla övningar jag fick på sjukhuset räcker alldeles utmärkt. Man ska inte träna mer än så första månaden. Och jag har svårt att se mig själv göra så mycket mer heller ännu. Jag viftar på mina fötter, sträcker ut benet bakåt och stretchar, för ut det åt sidan, drar upp knät och lite så. Det går allt bättre.

Idag har jag dragit ner på smärtlindringen. Jag har varit rädd för det. Den här perioden har det visat sig att jag lider av ren och skär smärtskräck. Men det har gått bra. Visst känns det mer idag, då jag minskat dosen, men det är mer molvärk som jag kan stå ut med. Inget som hindrar mig i mina rörelser, inget vasst, och då är det väl okej.

De smärtstillande medicinerna jag har har fungerat bra. Jag har inte det där hat-kärleksförhållandet till dem som jag hade till Arcoxia, utan de här medicinerna funkar bara okej, utan några märkbara biverkningar. Jag äter Alvedon och OxyContin som grund och OxyNorm vid smärtgenombrott. Den tog jag bara en av i natt. Smärtan bryter inte längre igenom!

Sedan tar jag Xarelto varje kväll. De är en tablett som ersätter den blodproppsförhindrande sprutan som jag fick på sjukhuset och som jag först fick lära mig ta själv där för att kunna fortsätta med hemma. Men innan jag åkte hem fick jag alltså detta recept i stället, och ingen är gladare än jag för det. Att sticka sig själv gick bra, men är inget jag trivdes något vidare med faktiskt!

Jag har också ringt vårdcentralen för att boka en tid för att ta bort stygnen, eller nitarna, som jag har i såret. En distriktsköterska skulle ringa upp, och någon ringde mitt på dagen, men inte tillräckligt många signaler för att jag skulle hinna svara. Så jag får väl ringa upp igen i morgon.

A hundred billion bottles washed up on the shore

2 dagar innan operationen

Idag ringde narkosläkaren. Och jag hade laddat med argument.
Faktabaserade.
Känslomässiga.
Övertygande.
Underdåniga av rent taktiska skäl.
Med kopia till alla på varenda stor dagstidning som jag känner, och Janne Josefsson på Uppdrag granskning.

Han säger: "Du var orolig för operationen?" Och jag börjar. Och han nästan avbryter mig, men inte riktigt, för jag blir aldrig irriterad. Och han säger:

"Jag har tittat i din journal och du är helt frisk och mår bra. Och då är ryggbedövning och narkos helt likvärdiga metoder, båda fungerar lika bra, och ingen är mer riskfylld än den andra. Och det betyder att det är du som väljer."

Att sparka in en öppen dörr är ett uttryck som fått ett ansikte. Mitt. Och jag känner att jag måste förklara mig:

"Men det är för att jag är så rädd för operationsupplevelsen och för att höra ljud och för att jag fött barn med en ryggbedövning som inte tog och jag blev inte trodd....." och då avbröt han mig.

"Med den bakgrunden är det ju helt självklart att du ska ha en narkos, så det bestämmer vi här och nu."

Han berättade att man kan höra en del ljud när man har ryggbedövning för man är vid medvetande. Fördelen med ryggbedövningen är att man när man piggnar till fortfarande är smärtfri. När man vaknar från narkosen har man en del smärtor från operationsområdet, men dem kan man hantera på annat sätt.

Och jag ska få en narkos. Och för första gången sen jag fick operationsbeskedet är jag in i själen glad. GLAD. För jag ska få en ny höftled. Jag ska kunna gå. Sova hela nätter. Och jag är inte rädd längre.

Don't bend don't bleed don't beg don't scream don't whine don't fight don't tell me

3 dagar innan operationen

Idag fick jag hem hjälpmedlen från vårdcentralen.

Två sittkuddar av olika höjd och en toastolsförhöjning som känns bra. Kryckor har jag ju köpt egna med lyxigt bekväma handtag, men jag lånade ett par vanliga också eftersom jag kom på att det inte är så bra att ha höger- eller vänsterkrycka om man väljer att ha bara en krycka med sig - då kan man ju inte byta hand om man tillfälligt behöver använda högerhanden till något annat.

Sen fick jag en griptång att plocka upp saker från golvet med. Den kommer jag säkert att ha användning för, men den klickar vilket gör att jag hatar den. Jag förstår inte hur jag kan reta mig på något så banalt, men dålig ingenjörskonst är inte rolig, särskilt när man är på ett så rasande ledsamt humör som jag är just nu.

Och så fick jag en strumppåtagare som jag lovar att aldrig någonsin ens ta ur sin förpackning. Jag går hellre barfota eller använder den klickande griptången. Och en hög pall att sitta på i duschen, som jag ska försöka lämna tillbaka på en gång. Om jag duschar nu stående på ett ben, då kan jag också duscha sen, stående på ett ben.

Jag borde inte skriva idag när jag är så ledsen och irriterad, men så här är det. Inför en höftledsoperation.

Och narkosläkaren har inte ringt.

How can anybody know how they got to be this way?

18 dagar innan operationen

När vänner och bekanta berättar om anhörigas höftledsoperationer så är benlängd en central fråga. Ben tycks under en höftledsoperation kunna bli ett par cm kortare eller längre än de var innan.

Min läkare har aldrig mätt mina ben, men när han undersökte mig innan röntgen sa han plötsligt: "Och dina ben är olika långa, ellerhur, du är en sån där som lägger upp eller ner byxben, visst är du?"

Och visst är jag det. Mitt vänstra ben är ungefär 1 cm kortare än det högra. Och jag lägger i allmänhet ner byxben, eftersom jag är ganska lång. "Men då fixar vi det när vi ändå håller på!" sa min läkare, och sen var det inte mer med det.

Jag hoppas han har bättre precision än vad andra höftledsoperatörer verkar ha.

Och min arm... Den vänstra är 1 eller kanske 2 cm kortare än den högra. Kan jag langa upp den och få den fixad på samma gång?

Maintenance of simplicity

I veckan kom äntligen informationen som kliniksköterskan lovat skicka. Jag gissar att det betyder att operationen är godkänd av försäkringsbolaget. Jag väljer att tro det, för jag behöver min energi till annat än att gräva efter det som borde vara självklart.

Provtagning inför operation

Den 2 december, ska jag till sjukhuset och lämna prover.

• Blodgruppering,
• Förenlighetsprövning (som jag gissar också har med vilken typ av blod jag kan ta emot)
• Blodstatus och
• Allmän kemi (Natrium, kalium och lite annat av mer obegriplig sort)

är de tester som ska göras.

MRSA

MRSA-frågorna är en blankett full av syftningsfel som gjorde att det tog några genomläsningar innan jag förstod vad de faktiskt menar. Så här tror jag de menar: Om

• jag känner någon som har en MRSA-infektion,
• eller om jag sökt vård eller vårdats på sjukhus utomlands de senaste 6 månaderna,
• eller om jag har vårdats på sjukhus i Sverige de senaste 6 månaderna

så vill de veta om jag har psoriasis, eksem, stomi, kateter eller annan slang insatt i kroppen eller om jag för tillfället har något sår på kroppen, för då måste de ta en odling för att utesluta att jag bär på MRSA-bakterier.

Tack och lov kan jag svara NEJ på allt det där, oavsett hur man lyckas vända och vrida på de märkligt uppsatta frågorna.

Och information....

Dagen innan operationen ska jag ringa mellan 13 och 15 för att få reda på vilken tid jag ska opereras.

När det gäller mediciner får jag inte äta värktabletter som innehåller acetylsalicylsyra senare än 14 dagar före operationen. Blodförtunnande och/eller antiinflammatoriska läkemedel ska diskuteras med min läkare. Övriga mediciner ska jag äta som vanligt om inte Min läkare ordinerat annat. Som om Min läkare ordinerat någonting eller brytt sig det minsta om att berätta någonting för mig. Hur är det med Arcoxia? Vad är det i dem? Får jag ta dem eller inte?

Jag har också fått en broschyr som heter "Höftledsprotes - En vägledning för dig som ska opereras med konstgjord höftled". I denna skrift kan man läsa följande:

• Det heter arthros (inte artros).
• I allmänhet får man tala med en sjukgymnast före operationen, som ska ge råd och berätta om träningsprogrammet (Var är du?)
• Vanligen blir man inlagd på sjukhuset minst en dag innan operationen. Då får man tala med narkosläkaren. Man får antingen full narkos eller ryggbedövning vilket är vanligast. (Okej. Bedövningen är en sak jag frågat kliniksköterskan om - hon svarade då att de helst inte vill ge narkos. Men när ska jag få prata med narkosläkaren? 5 minuter före operationen om jag fortfarande är vid mina sinnens fulla bruk då? Eller är det han/hon som svarar när jag ringer dagen innan för att få min operationstid? Kan jag då fråga varför inte jag kan få narkos när de som fettsuger hakan i TV-serien "Plastikkirurgerna" får det?)
• Man får en kanyl i armen för att kunna ges vätska. Antibiotika ges alltid.
• Man kan behöva ta emot blod under operationen.
• Efter operationen ska man ligga på rygg med en kudde mellan benen. ( (!) Hur länge ska detta tillstånd råda?)
• Därefter följer en lång rad förhållningsregler och beskrivningar över saker man inte får göra, och hur man ska föra sig. (Det verkar faktiskt... svårt. Hur ska man våga åka bil när det tar dem en halv sida att beskriva hur man ska göra för att ta sig in i bilen, och de dessutom gör det för en som opererat höger ben, och jag kommer att operera vänster?)
• I 3 månader, eller längre, ska man gå med två kryckor. Därefter kan man använda endast en krycka. (Detta chockar mig mest. Kan det verkligen stämma att det tar hela 3 månader innan man kan lägga ifrån sig kryckorna?)

I god tid innan operationen ska jag kontakta vårdcentralen för att få låna följande hjälpmedel:

• Kryckor (Nehej, för jag har faktiskt köpt egna, svarta, med anatomiskt handtag!)
• Stolförhöjningsdyna
• Toalettstolsförhöjning (så bekvämt!)
• griptång
• strumppåtagare
• 8 klossar (för att höja säng och fåtölj) (Tur att jag inte har någon vettig fåtölj eftersom min säng har 5 ben.)

Jag uppmanas att själv köpa långt skohorn och elastiska skosnören.

Tja jag vet inte.... Den uppmärksamme läsaren märker nog att jag är lättretlig just nu. Irritationen växer verkligen över allt snurrigt och märkligt som händer inför min operation. Frågan "hur svårt kan det va" pockar på sitt svar.

Men en sak gjorde mig glad. Sjukhuset har besökstid 13-19 varje dag. Jag hoppas på sällskap av dem som står mig närmast.

Because you're young

Jag väntar.

Väntar på att hon som planerar höftledsoperationer ska höra av sig med en tid till mig. En tid då de ska såga av mitt lårben. Fräsa ur det och stoppa in ett fäste för den nya lårbenshalsen och kulan. Fräsa ur mitt bäckenben och därefter lägga in en skål av plast där den nya ledkulan ska få sin plats.

Den 8:e oktober var jag på återbesök efter röntgen, och när ortopeden började med att visa bilden på min högra höftled förstod jag vad det betydde. Det betydde att den vänstra inte var som den skulle. Och så var det.

Jag blev erbjuden en höftledsoperation. Ville jag fundera hemma i lugn och ro? Eller ville jag bestämma mig där och då?

Jag bestämde mig där och då för att tacka ja till en operation. För jag längtade efter att kunna gå igen, och slippa all smärta. Smärta som även stört min sömn under snart ett års tid.

"När kan du då?"

När kunde jag? Det blev alldeles tomt i skallen. Vad händer på jobbet framöver? Ingen aning. Finns det något annat viktigt jag behöver tänka på? Vet inte. Det enda jag överhuvudtaget kom ihåg var att jag skulle på en konsert den 23/11. "Efter den 23:e November" hörde jag mig själv säga.
"Då siktar vi på den 27:e. Vår planerare ringer upp och bokar in dig."

Väl hemma känns den 27/11 som ett bra datum. Jag är glad att det inte blir tidigare, för jag behöver tid att ställa in mig mentalt. Jag är rädd för det här. Jätterädd.

Ingen planerare ringde, så efter en och en halv vecka ringde jag upp själv. Hon bläddrar i sina papper och säger sedan att hon nog ska kunna klämma in mig den 27:e. (Klämma in? Jag vill inte bli inklämd. Jag vill att de ska ha gott om tid bara för mig!) Men sen säger hon plötsligt att jag eftersom jag är så ung ju ska ha en ocementerad, och då måste ortopeden börja lite tidigare för att han ska hinna. Hon ska bara ringa upp honom och kolla att det är okej, och strax återkomma.

Ocementerad. Vad är det? Jag lägger ordet på minnet.

Strax ringer hon upp igen och säger att det gick inte den 27:e men jag får tid den 20:e i stället. Min skalle blir lika tom som sist men min konsert finns märkligt nog kvar i minnet och jag svarar "Nej det kan jag inte". Då säger hon glädjestrålande att då tar vi den 18/12 i stället! Jag ser mig själv rulla in hemma på en bår, dagen före julafton: "Hej barn, nu firar vi jul, vad härligt det ska bli!!"

Jag tackar nej till 18/12, då får det nog bli i januari i stället. Då ber hon att få återkomma. Hon vill ringa de andra som ska opereras den 27/11 för att se om någon av dem kan tänka sig att byta till 18/12. Men vem vill operera en höft precis innan jul? Om det är något man kan klara med en trasig höft så är det möjligen att fira en jul som någon annan har fixat inför. Men inte vill man vara nyopererad. Väl? Men vad vet jag?

Jag vet ingenting om hur det är att operera en höft. Och därför vill jag nu berätta om min höftledsoperation. För att någon annan kanske kan ha nytta av att höra hur det kan vara. Hur det var för mig.

Hur det är.