"Troligen opfall"

Jahapp. Då var man tillbaka hos ortopeden. Samma hus men en ny korridor och ett trevligare väntrum. Samma rara sköterska som fortfarande berättar om den andra sköterskan som egentligen jobbar där (har jag någonsin träffat henne?) Och samma ortoped, några år äldre än sist, liksom jag själv.

Vi pratar lite om höften som är opererad. Att det var jobbigt med nervskadan och att protesen inte växte fast. Att det tog ett helt år, men också hur bra det blev när allt var läkt. Att den fungerar helt perfekt! Att mina ben blev lika långa och hur vansinnigt trevligt det är att ha lika långa ben.

Sedan pratar vi lite om den andra höften. Tack vare den här bloggen vet jag ju exakt när den började krångla. När startsmärtan kom. Och hur min livskvalitet (ortopedens ord för det som jag själv inte kommit på att använda) sakta försämrats pga smärta och värk.

Han undersökte benet. Böjde, vred och bände litegrann. Jag kommer ihåg första besöket för den förra höften - att han gjorde likadant då, och att det inte gjorde särskilt ont och att jag tänkte att jag kanske var där i onödan ändå. Nu gjorde det däremot ordentligt ont. Aj.

Jag fick en remiss till röntgen, som jag tänkte försöka hinna till i morgon bitti. "Troligen opfall" står det på den. Sedan blir det återbesökstid, och ortopeden bad mig fundera om jag ville göra en operation nu. Det blev plötsligt väldigt konkret alltihop.

Jag har hela tiden tänkt att det är viktigt NÄR man gör en operation. Att jag inte vill göra den på sommaren, och inte heller så att det finns minsta risk att man får någon komplikation över jul när hela vården stänger ner. Men nu vill jag nästan bara bli av med den. För jag tror ju helt enkelt att det är dags. Det kan inte vara bra för kroppen att halta som jag gör ibland och det kan inte vara bra att äta mängder av smärtstillande heller. Jag fick nu nytt recept på Arcoxia 60 mg, och någon ny "modern" Alvedon, 665 mg med modifierad frisättning. Jag har aldrig gillat Alvedon, tycker inte att den hjälper alls, men nu ska jag sätta i mig av alla sorter så jag slipper ha ont i natt! Det var ett tag sedan jag sov en hel natt - hoppas jag får göra det nu!

Now it's time to leave the capsule if you dare

11 dagar efter operationen

Igår hade jag en god vän på besök, och vi gick en riktig långpromenad. Ca 400 meter blev det, räknade vi ut när vi kom hem! Och gårdagen höll på att bli den första sedan operationen utan tupplur, men vid 18-tiden då han gått slocknade jag så klart.

Idag har jag också sovit middag, ganska länge. Jag förstår inte att jag kan vara så trött.

På förmiddagen idag bokade jag i alla fall tid hos sjukgymnast. Jag ringde först mitt hittills så utmärkta försäkringsbolag, men sedan 1/12 hade de flyttat sin kundtjänst till Danmark, och se där försvann de utmärkta och serviceinriktade sjuksköterskorna som hjälpt mig så klanderfritt förr.

Nu fick jag tala med någon som ville ha mitt "polisnummer". Jag frågade om det inte gick bra med personnummer men hon stod på sig. "Polisnumret" ville hon ha. Hon fick mitt personnummer och blev nöjd med det, och så sa hon att hon skulle boka mig hos en sjukgymnast och sedan önskade hon mig God Jul "om vi inte skulle höras innan dess". Lite mystiskt. Om jag inte hinner komma till sjukgymnasten innan jul så vill jag ändå gärna veta tiden när jag ska dit innan jul. Så en stund senare ringde jag upp igen, och fick tala med en annan person som tog mitt personnummer och meddelade att om det var okej för mig kunde jag boka sjukgymnast själv. Och det gjorde jag gärna, för jag hade fått tips om en som håller till i nästa kvarter från där jag bor. Och där har jag nu tid 4/1!

Jag frågade sjukgymnasten om det inte blev ett för långt uppehåll med att inte börja med sjukgymnastik förrän en månad efter operationen. Men hon tyckte inte det utan menade att de små enkla övningar jag fick på sjukhuset räcker alldeles utmärkt. Man ska inte träna mer än så första månaden. Och jag har svårt att se mig själv göra så mycket mer heller ännu. Jag viftar på mina fötter, sträcker ut benet bakåt och stretchar, för ut det åt sidan, drar upp knät och lite så. Det går allt bättre.

Idag har jag dragit ner på smärtlindringen. Jag har varit rädd för det. Den här perioden har det visat sig att jag lider av ren och skär smärtskräck. Men det har gått bra. Visst känns det mer idag, då jag minskat dosen, men det är mer molvärk som jag kan stå ut med. Inget som hindrar mig i mina rörelser, inget vasst, och då är det väl okej.

De smärtstillande medicinerna jag har har fungerat bra. Jag har inte det där hat-kärleksförhållandet till dem som jag hade till Arcoxia, utan de här medicinerna funkar bara okej, utan några märkbara biverkningar. Jag äter Alvedon och OxyContin som grund och OxyNorm vid smärtgenombrott. Den tog jag bara en av i natt. Smärtan bryter inte längre igenom!

Sedan tar jag Xarelto varje kväll. De är en tablett som ersätter den blodproppsförhindrande sprutan som jag fick på sjukhuset och som jag först fick lära mig ta själv där för att kunna fortsätta med hemma. Men innan jag åkte hem fick jag alltså detta recept i stället, och ingen är gladare än jag för det. Att sticka sig själv gick bra, men är inget jag trivdes något vidare med faktiskt!

Jag har också ringt vårdcentralen för att boka en tid för att ta bort stygnen, eller nitarna, som jag har i såret. En distriktsköterska skulle ringa upp, och någon ringde mitt på dagen, men inte tillräckligt många signaler för att jag skulle hinna svara. Så jag får väl ringa upp igen i morgon.