"Troligen opfall"

Jahapp. Då var man tillbaka hos ortopeden. Samma hus men en ny korridor och ett trevligare väntrum. Samma rara sköterska som fortfarande berättar om den andra sköterskan som egentligen jobbar där (har jag någonsin träffat henne?) Och samma ortoped, några år äldre än sist, liksom jag själv.

Vi pratar lite om höften som är opererad. Att det var jobbigt med nervskadan och att protesen inte växte fast. Att det tog ett helt år, men också hur bra det blev när allt var läkt. Att den fungerar helt perfekt! Att mina ben blev lika långa och hur vansinnigt trevligt det är att ha lika långa ben.

Sedan pratar vi lite om den andra höften. Tack vare den här bloggen vet jag ju exakt när den började krångla. När startsmärtan kom. Och hur min livskvalitet (ortopedens ord för det som jag själv inte kommit på att använda) sakta försämrats pga smärta och värk.

Han undersökte benet. Böjde, vred och bände litegrann. Jag kommer ihåg första besöket för den förra höften - att han gjorde likadant då, och att det inte gjorde särskilt ont och att jag tänkte att jag kanske var där i onödan ändå. Nu gjorde det däremot ordentligt ont. Aj.

Jag fick en remiss till röntgen, som jag tänkte försöka hinna till i morgon bitti. "Troligen opfall" står det på den. Sedan blir det återbesökstid, och ortopeden bad mig fundera om jag ville göra en operation nu. Det blev plötsligt väldigt konkret alltihop.

Jag har hela tiden tänkt att det är viktigt NÄR man gör en operation. Att jag inte vill göra den på sommaren, och inte heller så att det finns minsta risk att man får någon komplikation över jul när hela vården stänger ner. Men nu vill jag nästan bara bli av med den. För jag tror ju helt enkelt att det är dags. Det kan inte vara bra för kroppen att halta som jag gör ibland och det kan inte vara bra att äta mängder av smärtstillande heller. Jag fick nu nytt recept på Arcoxia 60 mg, och någon ny "modern" Alvedon, 665 mg med modifierad frisättning. Jag har aldrig gillat Alvedon, tycker inte att den hjälper alls, men nu ska jag sätta i mig av alla sorter så jag slipper ha ont i natt! Det var ett tag sedan jag sov en hel natt - hoppas jag får göra det nu!

Livet börjar begränsas igen

Koryna och Viktor

Det här är mina hundar! Eller mina och mina - jag stoltserar med lånta fjädrar. Den japanska spetsen Koryna är min sons, och Jack Russeln Viktor delar jag med hans ägare. Särskilt Viktor behöver mycket motion, så varje dag bör en av promenaderna vara minst en timme. Det går bra, än så länge. På helgerna händer det ofta att vi går två timmar på morgonen, vilket väl betyder runt en mil.

Men där, vid hundpromenaderna, går min gräns numera. Jag har också börjat gå upp tidigare på morgnarna för att kunna gå långpromenaden på morgonen, innan jobbet, eftersom höften är bättre då. Jag får också alltid välja och prioritera. Går jag en långpromenad med hundarna, ja, då blir det inte storstädning den dagen.

Det var en månad sedan jag dansade mitt senaste zumbapass. Natten efter ett pass blev allt oftare sömnstörd pga smärta, och det har också blivit allt svårare att dansa, när höger ben inte längre riktigt lyder. Jag vet inte om det är en tillfällig svacka, eller om det inte blir mer zumba förrän jag bytt även den högra höftleden.

Den opererade höften fungerar dock utmärkt, så här tre och ett halvt år efter operationen.

The cure

6 dagar innan operationen

5 dagar före operationen ska man alltså sluta med Arcoxia. Jag slutade faktiskt direkt efter att jag varit på den konsert som var det enda min hjärna hade kvar i minnet när jag fick erbjudandet om operation.

Att gå på en konsert med ståplats när man har höftledsartros är ganska galet. Men alternativet hade varit att inte gå, och det alternativet var inte aktuellt. Jag ville verkligen gå, och jag ville ta det beslutet själv, och mitt jag är inte min höftled.

Dagen efter läste jag denna artikel i SvD:
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/halsa/artikel_3835567.svd

Jag har anpassat mig mycket efter min smärta, men när jag bestämde mig för att inte låta den styra, då gick det faktiskt över förväntan. Visst hade jag ont, ett tag riktigt ont, men nu efteråt är det musiken och stämningen och sällskapet jag minns, inget annat.

Och att sluta med Arcoxian känns bara bra. Mer ont, absolut, det kommer mer och mer. Och jag vet inte om det verkligen är så, men det som jag tidigare uppfattade som biverkningar eskalerade precis när jag slutade. Men idag vaknade jag och kände för första gången på länge att min hjärna är på plats igen! Jag är inte trött, inte slö.

Den mentala skärpan är tillbaka.

Electric blue

Att ha höftledsartros gör ont.

När årets upplaga av Idol drog igång, var där en deltagare som hette Tove. När hon sjöng höll hon upp händerna och spretade med fingrarna. Anders Bagge tyckte det var så charmigt.

När jag ligger i soffan en kväll, efter en dag då jag gått mycket eller kanske tränat - då har jag ett rörelsemönster lika charmigt som Toves. Det går inte att låta bli att spreta med fingrarna och skaka på händerna. Som en hattifnatt ligger jag där och bara väntar att smärtan i höften ska gå över.

Men jag har mer sällan ont nu. Sedan första besöket hos ortopeden tar jag Arcoxia. Det tog ett tag innan de hjälpte ordentligt, kanske två veckor, men nu fungerar de bra. Jag får sällan de där smärtattackerna, och jag sover mycket bättre. Jag har fått Alvedon också, men jag tycker inte de gör varken till eller från.

Fler än en av hundra upplever enligt Arcoxias bipacksedel "svaghet och trötthet". Jag hör till de utvalda. Jag är så trött. De otäckaste biverkningarna drabbar färre än en av hundra. "Depression" och "Nedsatt mental skärpa". Jag har lämnat hattifnattarnas rörelsemönster ifrån mig, men i stället närmat mig deras sinnesstämning.

Men jag har inte ont mer.