"Troligen opfall"

Jahapp. Då var man tillbaka hos ortopeden. Samma hus men en ny korridor och ett trevligare väntrum. Samma rara sköterska som fortfarande berättar om den andra sköterskan som egentligen jobbar där (har jag någonsin träffat henne?) Och samma ortoped, några år äldre än sist, liksom jag själv.

Vi pratar lite om höften som är opererad. Att det var jobbigt med nervskadan och att protesen inte växte fast. Att det tog ett helt år, men också hur bra det blev när allt var läkt. Att den fungerar helt perfekt! Att mina ben blev lika långa och hur vansinnigt trevligt det är att ha lika långa ben.

Sedan pratar vi lite om den andra höften. Tack vare den här bloggen vet jag ju exakt när den började krångla. När startsmärtan kom. Och hur min livskvalitet (ortopedens ord för det som jag själv inte kommit på att använda) sakta försämrats pga smärta och värk.

Han undersökte benet. Böjde, vred och bände litegrann. Jag kommer ihåg första besöket för den förra höften - att han gjorde likadant då, och att det inte gjorde särskilt ont och att jag tänkte att jag kanske var där i onödan ändå. Nu gjorde det däremot ordentligt ont. Aj.

Jag fick en remiss till röntgen, som jag tänkte försöka hinna till i morgon bitti. "Troligen opfall" står det på den. Sedan blir det återbesökstid, och ortopeden bad mig fundera om jag ville göra en operation nu. Det blev plötsligt väldigt konkret alltihop.

Jag har hela tiden tänkt att det är viktigt NÄR man gör en operation. Att jag inte vill göra den på sommaren, och inte heller så att det finns minsta risk att man får någon komplikation över jul när hela vården stänger ner. Men nu vill jag nästan bara bli av med den. För jag tror ju helt enkelt att det är dags. Det kan inte vara bra för kroppen att halta som jag gör ibland och det kan inte vara bra att äta mängder av smärtstillande heller. Jag fick nu nytt recept på Arcoxia 60 mg, och någon ny "modern" Alvedon, 665 mg med modifierad frisättning. Jag har aldrig gillat Alvedon, tycker inte att den hjälper alls, men nu ska jag sätta i mig av alla sorter så jag slipper ha ont i natt! Det var ett tag sedan jag sov en hel natt - hoppas jag får göra det nu!

På semester med Arcoxia

Jag och min dotter har varit på semester. Med på resan tog jag en burk Arcoxia som jag fick innan höftledsbytet. Jag var så hjärtligt trött på att ha ont, och ville kunna njuta av semestern. Jag gillade inte Arcoxia förra gången jag åt den, men nu har den varit fantastisk. Det var så skönt att inte ha ont! Den tar verkligen bort all värk i det stadium min högra höftled nu befinner sig i. Dock var det lite nedslående att plötsligt upptäcka hur illa leden numera fungerar. Det blir tydligt när ingen smärta hindrar rörelse - benet fungerar inte som det ska. Rörligheten är nedsatt och jag har tappat mycket styrka. Att simma bröstsim var som att plaska som en batteridriven plastgrodman på tvären - jättekonstigt. Jag borde dock börja simma igen. Zumban är lagd på hyllan sedan ett tag, och jag har haft problem med nacken, så jag trodde att jag inte kunde crawla längre, men det kunde jag. Så nu är det bara att komma igång med det igen. Plums i bassängen i höst alltså.

The cure

6 dagar innan operationen

5 dagar före operationen ska man alltså sluta med Arcoxia. Jag slutade faktiskt direkt efter att jag varit på den konsert som var det enda min hjärna hade kvar i minnet när jag fick erbjudandet om operation.

Att gå på en konsert med ståplats när man har höftledsartros är ganska galet. Men alternativet hade varit att inte gå, och det alternativet var inte aktuellt. Jag ville verkligen gå, och jag ville ta det beslutet själv, och mitt jag är inte min höftled.

Dagen efter läste jag denna artikel i SvD:
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/halsa/artikel_3835567.svd

Jag har anpassat mig mycket efter min smärta, men när jag bestämde mig för att inte låta den styra, då gick det faktiskt över förväntan. Visst hade jag ont, ett tag riktigt ont, men nu efteråt är det musiken och stämningen och sällskapet jag minns, inget annat.

Och att sluta med Arcoxian känns bara bra. Mer ont, absolut, det kommer mer och mer. Och jag vet inte om det verkligen är så, men det som jag tidigare uppfattade som biverkningar eskalerade precis när jag slutade. Men idag vaknade jag och kände för första gången på länge att min hjärna är på plats igen! Jag är inte trött, inte slö.

Den mentala skärpan är tillbaka.

No I'm not ready for a big bad step in their direction

8 dagar innan operationen

Igår efter ett möte hade jag ortopeden på mitt mobilsvar! Jag som aldrig kommer ihåg ett ansikte, än mindre ett namn, kände väl igen hans röst. Men han lämnade inget nummer så han var lika oåtkomlig för mig som innan.

Men idag ringde han igen. Och jag fick svar på mina frågor, även om det inte genomgående vad de svar jag önskat mig...

Arcoxia kan jag äta fram till 5 dagar före operationen. Eftersom jag ska ha en ocementerad höft ska jag sen inte ta det mer, innan allt är helt läkt. Varför? Nej, så långt kom vi inte, men det känns inte viktigt.

En ocementerad höft har inte svårare läkning än en cementerad. Det är bara en annan teknik, och den används på yngre eftersom den är lättare att göra om. "Man slipper stå och knacka bort cement". Och det vill man ju inte vara med om själv heller så.

Man ska gå på två kryckor i ungefär 1,5 månad efter operationen. Det är för att skydda sig så att man inte vinglar, så att mjukdelarna läker fint.

I 3 månader efter operationen har man restriktioner för vilka rörelser man får göra.

Om jag opereras på en fredag, vilket jag gör, får jag åka hem tisdag eftermiddag eller onsdag förmiddag.

Och sen kom det svar jag inte ville ha. Jag berättade hur rädd jag var inför operationen, och att jag drömt mardrömmar om att jag är vid medvetande när de håller på. Men han lät sig inte bevekas. Han rekommenderade inte narkos, och det var för att man mår bättre efter operationen om man tagit ryggbedövning. Efter en narkos vaknar man med smärta, med en ryggbedövning är man smärtlindrad när man vaknar. Och man halvsover under operationen. Halvsover. Nej nej nej. Det går inte. Han påstod att man inte hör saker när man halvsover, men jag vet inte varför han då inte valde ordet sover. Jag berättade om min väninna gynekologens synpunkt och då fick han det där vassa i rösten, som många läkare får, när man ifrågasätter deras kompetens eller erfarenhet. Det hon sagt gällde inte inom hans gebit.

Så jag får vässa mina argument tills narkosläkaren ringer. Om han eller hon gör det. Den som inte dör av skräck under t ex en höftledsoperation får se.

All I received from you was more of this pain

Ovissheten och osäkerheten känns tung. Tillsammans med smärtor och det som kanske är biverkningar av Arcoxia känns livet aningen övermäktigt.

Jag har börjat få mer ont igen. Smärtan har också ändrat karaktär. Förut har det gått ganska bra att jobba, men nu får jag ont av att sitta längre stunder. Rätt som det är känns det som att få en kniv in i ljumsken och att lägga sig ner känns då som det enda alternativet, och det är ju inte så lätt när man är i en kontorsmiljö.

Sedan är jag så fruktansvärt trött. Och ledsen. Och jag vaknar mitt i natten av magont. Då får jag gå upp ett tag, och då brukar det lätta. Jag har också haft en mördande huvudvärk. Migränliknande. Fast jag har också känt mig spänd i käk- och ansiktsmuskler, så kanske är det någon form av spänningshuvudvärk.

I morgon ska jag på en tjänsteresa med flyg. Jag gruvar mig väldigt för att sätta mig i en flygstol som inte tillåter att jag hasar ner i sätet en liten stund, så som man kan göra vid skrivbordet eller i ett mötesrum. Och jag har redan avböjt en middag som äger rum på kvällen. Jag kan inte veta hur jag mår då, men jag längtar redan nu efter en skön hotellsäng med en liten kudde under vänster knä. Det kan nog bli bra.

Electric blue

Att ha höftledsartros gör ont.

När årets upplaga av Idol drog igång, var där en deltagare som hette Tove. När hon sjöng höll hon upp händerna och spretade med fingrarna. Anders Bagge tyckte det var så charmigt.

När jag ligger i soffan en kväll, efter en dag då jag gått mycket eller kanske tränat - då har jag ett rörelsemönster lika charmigt som Toves. Det går inte att låta bli att spreta med fingrarna och skaka på händerna. Som en hattifnatt ligger jag där och bara väntar att smärtan i höften ska gå över.

Men jag har mer sällan ont nu. Sedan första besöket hos ortopeden tar jag Arcoxia. Det tog ett tag innan de hjälpte ordentligt, kanske två veckor, men nu fungerar de bra. Jag får sällan de där smärtattackerna, och jag sover mycket bättre. Jag har fått Alvedon också, men jag tycker inte de gör varken till eller från.

Fler än en av hundra upplever enligt Arcoxias bipacksedel "svaghet och trötthet". Jag hör till de utvalda. Jag är så trött. De otäckaste biverkningarna drabbar färre än en av hundra. "Depression" och "Nedsatt mental skärpa". Jag har lämnat hattifnattarnas rörelsemönster ifrån mig, men i stället närmat mig deras sinnesstämning.

Men jag har inte ont mer.