"Troligen opfall"

Jahapp. Då var man tillbaka hos ortopeden. Samma hus men en ny korridor och ett trevligare väntrum. Samma rara sköterska som fortfarande berättar om den andra sköterskan som egentligen jobbar där (har jag någonsin träffat henne?) Och samma ortoped, några år äldre än sist, liksom jag själv.

Vi pratar lite om höften som är opererad. Att det var jobbigt med nervskadan och att protesen inte växte fast. Att det tog ett helt år, men också hur bra det blev när allt var läkt. Att den fungerar helt perfekt! Att mina ben blev lika långa och hur vansinnigt trevligt det är att ha lika långa ben.

Sedan pratar vi lite om den andra höften. Tack vare den här bloggen vet jag ju exakt när den började krångla. När startsmärtan kom. Och hur min livskvalitet (ortopedens ord för det som jag själv inte kommit på att använda) sakta försämrats pga smärta och värk.

Han undersökte benet. Böjde, vred och bände litegrann. Jag kommer ihåg första besöket för den förra höften - att han gjorde likadant då, och att det inte gjorde särskilt ont och att jag tänkte att jag kanske var där i onödan ändå. Nu gjorde det däremot ordentligt ont. Aj.

Jag fick en remiss till röntgen, som jag tänkte försöka hinna till i morgon bitti. "Troligen opfall" står det på den. Sedan blir det återbesökstid, och ortopeden bad mig fundera om jag ville göra en operation nu. Det blev plötsligt väldigt konkret alltihop.

Jag har hela tiden tänkt att det är viktigt NÄR man gör en operation. Att jag inte vill göra den på sommaren, och inte heller så att det finns minsta risk att man får någon komplikation över jul när hela vården stänger ner. Men nu vill jag nästan bara bli av med den. För jag tror ju helt enkelt att det är dags. Det kan inte vara bra för kroppen att halta som jag gör ibland och det kan inte vara bra att äta mängder av smärtstillande heller. Jag fick nu nytt recept på Arcoxia 60 mg, och någon ny "modern" Alvedon, 665 mg med modifierad frisättning. Jag har aldrig gillat Alvedon, tycker inte att den hjälper alls, men nu ska jag sätta i mig av alla sorter så jag slipper ha ont i natt! Det var ett tag sedan jag sov en hel natt - hoppas jag får göra det nu!

På semester med Arcoxia

Jag och min dotter har varit på semester. Med på resan tog jag en burk Arcoxia som jag fick innan höftledsbytet. Jag var så hjärtligt trött på att ha ont, och ville kunna njuta av semestern. Jag gillade inte Arcoxia förra gången jag åt den, men nu har den varit fantastisk. Det var så skönt att inte ha ont! Den tar verkligen bort all värk i det stadium min högra höftled nu befinner sig i. Dock var det lite nedslående att plötsligt upptäcka hur illa leden numera fungerar. Det blir tydligt när ingen smärta hindrar rörelse - benet fungerar inte som det ska. Rörligheten är nedsatt och jag har tappat mycket styrka. Att simma bröstsim var som att plaska som en batteridriven plastgrodman på tvären - jättekonstigt. Jag borde dock börja simma igen. Zumban är lagd på hyllan sedan ett tag, och jag har haft problem med nacken, så jag trodde att jag inte kunde crawla längre, men det kunde jag. Så nu är det bara att komma igång med det igen. Plums i bassängen i höst alltså.

The cure

6 dagar innan operationen

5 dagar före operationen ska man alltså sluta med Arcoxia. Jag slutade faktiskt direkt efter att jag varit på den konsert som var det enda min hjärna hade kvar i minnet när jag fick erbjudandet om operation.

Att gå på en konsert med ståplats när man har höftledsartros är ganska galet. Men alternativet hade varit att inte gå, och det alternativet var inte aktuellt. Jag ville verkligen gå, och jag ville ta det beslutet själv, och mitt jag är inte min höftled.

Dagen efter läste jag denna artikel i SvD:
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/halsa/artikel_3835567.svd

Jag har anpassat mig mycket efter min smärta, men när jag bestämde mig för att inte låta den styra, då gick det faktiskt över förväntan. Visst hade jag ont, ett tag riktigt ont, men nu efteråt är det musiken och stämningen och sällskapet jag minns, inget annat.

Och att sluta med Arcoxian känns bara bra. Mer ont, absolut, det kommer mer och mer. Och jag vet inte om det verkligen är så, men det som jag tidigare uppfattade som biverkningar eskalerade precis när jag slutade. Men idag vaknade jag och kände för första gången på länge att min hjärna är på plats igen! Jag är inte trött, inte slö.

Den mentala skärpan är tillbaka.