Erring on the edge of safe

10 dagar innan operationen

Vårdcentralen som skulle återkomma med vad en distriktsläkare är och hur jag skulle hitta en sådan för att få hjälpmedel, ringde inte upp förrän efter 2 dagar, och då var beskedet: Kom och hämta vad du behöver!

Men jag, som inte kunde vänta, ringde förstås upp igen redan efter 1 dag och fick prata med någon annan som direkt kopplade mig till en arbetsterapeut. Det var rätt person. Åtminstone nästan. För hon ville hemskt gärna ge mig hjälpmedel. Hon ville låta mig prova ut dem. Och hon ville låta mig träffa en sjukgymnast. Och hon ville att jag skulle komma dit. Och hon ville komma hem till mig, för att mäta min längd, se hur jag satt, se hur jag rörde mig, se mina behov, se hur mina stolar såg ut, se hur min säng såg ut, se hur min toalett såg ut, se hur min fåtölj såg ut (hjälp jag har ingen!). Och plötsligt blev allt för mycket för mig.

Den omsorg som jag så desperat saknat i mina tidigare kontakter med vården i det här ärendet fick jag plötsligt, från denna arbetsterapeut. Och då kändes det som alldeles för mycket av det goda. Kanske hade den känslan samma ursprung som mitt beslut att anonymisera den här bloggen så långt som det bara går utan att det blir helt meningslöst: Att jag har ett stort behov av personlig integritet. Jag vill inte att någon kommer hem till mig. Mäter mig. Granskar mitt hem. Och därmed det som är jag. Så hur tokigt det än låter så kändes plötsligt mina icke-kontaktande ortopeder och narkosläkare som rätt behagliga personer. I jämförelse.

Men, allt löste sig som sagt dagen efter, när den tillnyktrade personen som först letat efter en distriktsläkare, ringde och meddelade att jag bara kunde komma och hämta de saker jag behövde. Jag ska göra precis så.

Och nu, efter drygt en vecka, har jag hämtat mig efter arbetsterapeutens omsorger, och är åter redo för telefonsamtal från narkosläkare och ortoped... Men de har inte ringt.