This ain't the moon this is burning

I onsdags var jag på sjukhuset för lite förberedelser. Jag fick fylla i en hälsodeklaration och någon slags kvalitetsenkät om hur jag mår nu, som ska jämföras med hur jag mår efter operationen. Jag fick lite information inför operationen också. Dagen innan ska jag ringa för att få veta exakt tid när jag ska infinna mig.

Jag tog också blodprover, men all provtagning är inte klar utan jag ska tillbaka för ett prov som ska tas dagen innan operationen. Jag är ju inte spruträdd på något sätt, men blev imponerad av sköterskan som tog provet. Pang sa det när hon tryckte till, men det kändes inte alls. Jag frågade varför det ibland gör ont att ta blod ur armen när det ibland knappt känns. Hon berättade att det handlade om tur att inte träffa en nerv, och sedan hängde det på att man gjorde det snabbt. En bra blandning mellan tur och skicklighet alltså, som så mycket annat i livet.

Jag fick också ta ett EKG i vila. Det kändes bra eftersom jag inte kollat hjärtat på väldigt många år och ibland tycker att det hoppar lite konstigt. Det har det i och för sig alltid gjort så det är säkert ingen fara, men som sagt ändå skönt att få det kontrollerat.

Det var ju meningen att jag skulle ju få träffa narkosläkaren också, men nu ska han ringa upp mig i stället. Det går lika bra för mig, men jag hoppas det blir av bara. Jag vill ju, vill ju, vill ju bli sövd.

Rent fysiskt mår jag bra och jag har inte särskilt ont eftersom jag fortfarande äter Arcoxia i kombination med lite Alvedon. Psykiskt är det dock lite tungt. Jag är så fruktansvärt trött. Matt. Orkeslös. Less. Tom. Lite sur. Skulle helst bara ligga i soffan och glo på film med en hund eller två i famnen, och gör också det emellanåt. Jobbar dock heltid, och något annat har inte varit aktuellt, men jobbet tar nästan all min kraft. Har god hjälp av mina snälla och hjälpsamma barn dock - de är rent fantastiska.

Jag går faktiskt fortfarande också en morgonpromenad med hundarna på ca 5-6 km varje morgon som jag har dem. Förr gick jag mer på kvällarna, men då har jag numera för ont, men på morgonen funkar det bra. Det är dock lustigt: Jag går ut och går, och det går hur bra som helst. Så kommer jag in, byter om till jobbkläder och då tar det plötsligt tvärstopp och jag kan knappt stödja på benet. Varje morgon tänker jag: "Ska detta bli den första dagen som jag tar kryckor för att komma till jobbet?" Sedan biter jag ihop och linkar iväg, och då lossnar det efter en stund, och så kan jag gå bra igen och höften fungerar okej resten av dagen.

Men nu är det bara en vecka kvar. Många säger till mig: Det ska väl bli skönt att få det gjort? Mitt svar är NEJ, det ska det verkligen inte. Jag är nervös, rädd, trött och eländig. Och åh, vad jag kommer att sakna hundpromenaderna. Men det är klart att jag inte vill skjuta upp det längre. Det blir väl bra antar jag. Men fy. Jag vill inte vara jag om en vecka.

Doing it right everybody will be dancing

Presenter från sådana som vet vad ett höftledsbyte egentligen handlar om.

Dagen D närmar sig. Dagen då Anna, min höftledskompis från förra operationen åker till New York. Dagen då Cecilia, min favoritcyborg som jag lärt känna tack vare den här bloggen, börjar packa ihop sitt pick och pack för att åka hem från Cleveland. Dagen då min pappa ska flytta till lägenhet efter 35 år på en underbar liten gård i Bergslagen. Och Dagen då jag ska få mitt lårben avsågat, mitt bäcken urfräst, och min led skapad av mina egna stamceller ersatt av en protes.

Det gäller att förbereda sig. Något har jag ju lärt mig från förra operationen.

Rutiner har ändrats. Vårdcentralen som förut lämnade ut hjälpmedel nekar mig, och säger att sjukhuset där jag opereras ska stå för toalettförhöjning, duschpall, möbelförhöjningsklossar och griptänger. (Jo. Strumppådragaren tänker jag vägra även denna gång) Sjukhuset säger: "Va?? Vi har inga sådana saker!" så vi får se hur det går. Bereder mig dock på att strida för min rätt att låna hjälpmedel. Har nämligen kollat vad de kostar. Om någon vill ha en utmärkt affärsidé så kan jag tipsa om att sälja sängförhöjningsklossar för mindre än 300 kr! Styck. För då lär de gå åt som smör i en galen värld där sådana annars kostar 345 kr/styck att köpa.

Men jag ska få träffa narkosläkaren live denna gång, innan operationen! Jag ska få berätta om mina panikkänslor, om att jag hellre dör än är vaken under operationen, och att lugnande tabletter inte biter på mig. Jag vill verkligen bli sövd. Jag fixar inget annat än att bli sövd. Jag har kommit på att hur dåsig man än är, så måste man ju känna lukten av blod? Av slakt. Nej. Narkos. Bara narkos är aktuellt.

Min mamma kommer upp och bor hos mig de första dagarna jag är hemma. Operationen infaller annars väldigt praktiskt - jag kommer att komma hem när min dotter är på höstlov, och hon är mycket kapabel att ta hand om både mig och hundar. Min mamma kommer dock ändå. Jag tänker låta henne skämma bort oss alla med sin goda mat. Jag ska rensar ur frysen så det finns lite extra plats åt eventuella köttbullar som kan bli över.

Jag har också många andra ljuvliga vänner som kommer att hjälpa mig. Min dotter och min mamma är ju som alltid fantastiska, liksom min närmaste väninna som bor bara några kvarter bort. Min son och hans flickvän flyttar hit om det behövs. En granne kan handla. Min ena hunds husse kommer att ansvara för all motion av båda hundarna tills jag är på benen igen. Jag har till och med fått erbjudande om kuddpuffning - när jag vill! Och så presenter. Har jag ingen aptit efter operationen kan jag som ni ser frossa i lakritschoklad. Det här ska nog gå bra. Bättre familj och vänner än vad jag har, det kan man knappast ha!

This - på repeat

Den här bloggen har underrubriken "This" efter en låt med Brian Eno som är väldigt bra att lyssna till när man är nedstämd, men också för att det är en passande titel på en blogg som beskriver just precis den här höftledsoperationen. (Och vän av ordning tycker kanske det är dags att döpa om bloggen till These, men nehepp, så blir det inte!)

Det är bra att påminna sig om det ibland - att den här bloggen beskriver just MIN upplevelse. Att det skiljer mycket mellan olika personer och säkert också olika operationer, ja om det råder ingen tvekan med utgångspunkt från alla mail och kommentarer jag fått från folk som läser den här bloggen.

De flesta verkar nog ha haft det lite lättare än mig. Men jag har också tyvärr byggt på andras frustration över sin egen situation, eftersom allt verkar ha gått så mycket fortare för mig än för dem.

Sista tiden har jag växlat några mail med en kvinna som opererades i slutet av augusti. Ocementerad protes precis som jag. Redan dagen efter operationen jobbade hon 2 timmar från sjuksängen. En månad efter operationen gick hon inomhus utan kryckor. Fem veckor efter operationen jobbar hon heltid på sin arbetsplats (alltså, jag måste nästan kolla igen...)! Hon tar dock en del smärtstillande mediciner fortfarande, men ändå...

Det är härligt när man får höra sådana här solskenshistorier fyra veckor innan sin egen operation. Jag som är realist/pessimist och ganska orolig av mig, har förstås ställt in mig på det värsta. Men tänk om... Tänk om det går förhållandevis lätt den här gången? Tänk om jag skuttar fram i livet igen, redan till jul?

Operationsdatum: 24/10-13

Idag fick jag efter många försök slutligen tag i administratören på kliniken. Och på en minut var ovissheten bytt mot visshet. Mitt andra höftledsbyte kommer att äga rum torsdagen den 24:e oktober.

Jag blev glad men också orolig.

Glad för att det är så snart. Jag tål inte Arcoxian så bra. Den tar bort det mesta av smärtan men jag blir så fruktansvärt trött och matt och orkeslös av den. Och gör jag uppehåll får jag så ont så att jag inte kan sova, och då blir jag trött av sömnbrist. Jag är också glad för att det blir i god tid innan jul så att jag förhoppningsvis kan fira den lite bättre än 2009, tre veckor efter förra operationen.

Men jag är orolig också. Rastlös. Störd. Lite rädd. Hur ska jag hinna fixa allt som måste hinnas med innan? Hur ska jag orka ordna det som måste göras när jag är så trött och orkeslös? Får jag bli sövd? Kommer jag att få en nervskada med samma helvetiska smärta som förra gången? Kommer slutresultatet bli lika bra som den första? Tänk om allt, allt, allt går åt skogen?

Resultat från röntgen + felaktig artikel i SvD del 3

I tisdags träffade jag ortopeden igen, för att få resultatet från röntgen. Resultat: det blir ett nytt höftledsbyte.

Jag vet inte vad jag känner omkring det egentligen. Lättnad kanske. Tänk om ortopeden sagt: "GUD vad du överdriver!! Skärp dig bara!!" Men det sa han naturligtvis inte. Han så något i stil med: "Ja, vi visste redan 2009 att du hade artros även i höger höft, men då var det ju väldigt lite. Nu är det mer. Så du har ju känt rätt. Nu är det upp till dig. Det finns enligt min bedömning av röntgenbild och din berättelse skäl för en operation, men det är du som bestämmer. Du kan göra det nu, eller du kan försöka klara dig ett tag till med smärtstillande och sjukgymnastik...."

Och i och med den kommentaren kom vi in på artikeln i SvD. Att jag sett den. Att han naturligtvis också sett den. Att jag kontaktat ortopeden och att han var felciterad. Och min ortoped sa då att det var lite på grund av den artikeln som han kände sig tvungen att erbjuda mig sjukgymnastik, även om det i ett fall som mitt nog är lite för sent för det. Att den typen av felinformation ställer till det i relationen mellan läkare och patienter. Så jag önskar verkligen att SvD gjort en rättelse...

Men min ortoped hade goda nyheter också. Han tog ju en bild på min opererade höft också, och kunde meddela att den satt som en smäck! Han berättade också att han bara opererat om en enda protes av den typ jag har, och då bytte han plasten i bäckenet på en patient som haft protesen i 20 år. Det verkar alltså som om de håller i över 20 år! Nice.

När jag såg bilderna förstod jag också vad den där stålmojängen med en kula fäst i en pinne som står uppåt som man får mellan benen är till för. Det är en måttreferens. Kulan är 30 mm, och på så sätt kan man se vilken skala bilden har. Lite onödigt i mitt fall kanske, men det var i alla fall orsaken.

Och nu då? Jag ombads kontakta ortopedens läkarsekreterare för att be henne göra allt klart med försäkringsbolaget, boka in provtagning och en dag för operation. Operationen skulle bli i slutet av oktober eller början av november, vilket ju funkar bra för mig.

Dagen efter ringde jag, och med ens hon svarade så kom jag ihåg allt strul runt det administrativa som var innan förra operationen kom på plats. Denna gång verkade allt lika förvirrat och rörigt som då, så jag ringde faktiskt försäkringsbolaget själv och bad dem följa upp allting från deras sida. De tyckte att lagom tid att invänta agerande från läkarsekreterarens sida är till på måndag, så om hon inte hört av sig till mig och gjort allt klart då, så ska jag ringa försäkringsbolaget igen, så drar de i frågan. Jag är så glad för min försäkring. Den har varit värd varje krona.

Jag börjar bli nervös nu. Men som sagt, jag är nog mest lättad över att det nu ska bli av. Jag hoppas att allt ska gå bra och att det ska gå lite enklare än förra gången, och att nästa sommar ska bli.... fantastisk. Med två fungerande höftleder.

Felaktig artikel i SvD - del 2

Jag mailade professor Leif Dahlberg och frågade om han blivit felciterad, och jag fick idag svar: Ja. Han skrev: "...Precis som du skriver är självklart inte meningen att försämra något avseende proteskirurgi, som när den utförs på rätt indikation är en utmärkt behandling för patienter med artros. Artikeln skulle ju inte heller handla om detta, utan som du noterat, att endast ett mycket ringa antal av dem med artros kommer att bli opererade trots att de upplever betydande besvär med rörelsenedsättning, dålig livskvalitet och smärta, vilket artikeln också på ett mycket bra sätt förmedlade. Dessutom belystes möjligheterna till god behandling för denna grupp..."

Så heja Leif Dahlberg! Kämpa på för rätt till hjälp med artrosskolor så länge det funkar (och det kan vara länge - för mig funkade träning i 20 år!)  Sedan tar vi tacksamt emot en operation så att vi slipper ha ont och kan fortsätta våra rörliga och härliga liv i skogar, med hundar, på golfbanor, med elbaser, på zumbapass, på Gina Tricot (finns den kedjan fortfarande och har de bytt ut sina larmanordningar så de inte längre piper för höftledsproteser?) eller hur vi nu vill leva våra liv!

Felaktig artikel i SvD idag

I morse satte jag frukosten i halsen när jag läste detta. "Patienter opereras i onödan. 85% av operationerna hade kunnat undvikas hävdar ortopedprofessor Leif Dahlberg."

Det stämmer naturligtvis inte, och på Skånes universittetssjukhus hemsida tror jag att man finner ursprunget till den tokiga siffran. Professor Leif Dahlberg säger där:

"Ortopedi har alltid varit operativt inriktad, till exempel protesoperationer är en stor del av verksamheten: 15-20 procent av patienterna behöver genomgå  sådana operationer för att komma till rätta med sina besvär. Men de övriga omkring 85 procenten som också har besvär? Hur hanterar man bäst den stora massan?"

Han svarar själv på sin fråga: Man hjälper dem genom att erbjuda artrosskola. Så 85% av artrospatienterna kan vara hjälpta av artrosskola. Det är en helt annan sak än att 85% av operationerna kan undvikas med artrosskola.

Jag har aldrig gått i någon artrosskola, men däremot har jag ju med träning hållit en artroshöft någorlunda på gott humör i 20 år, så jag tror absolut att träning är bra. Men träning kan aldrig stoppa artrosen i sig, och desinformation av den här typen är väldigt olycklig. Många får kämpa för att få sina operationer ändå, utan att behöva brottas med osanningar.

"Troligen opfall"

Jahapp. Då var man tillbaka hos ortopeden. Samma hus men en ny korridor och ett trevligare väntrum. Samma rara sköterska som fortfarande berättar om den andra sköterskan som egentligen jobbar där (har jag någonsin träffat henne?) Och samma ortoped, några år äldre än sist, liksom jag själv.

Vi pratar lite om höften som är opererad. Att det var jobbigt med nervskadan och att protesen inte växte fast. Att det tog ett helt år, men också hur bra det blev när allt var läkt. Att den fungerar helt perfekt! Att mina ben blev lika långa och hur vansinnigt trevligt det är att ha lika långa ben.

Sedan pratar vi lite om den andra höften. Tack vare den här bloggen vet jag ju exakt när den började krångla. När startsmärtan kom. Och hur min livskvalitet (ortopedens ord för det som jag själv inte kommit på att använda) sakta försämrats pga smärta och värk.

Han undersökte benet. Böjde, vred och bände litegrann. Jag kommer ihåg första besöket för den förra höften - att han gjorde likadant då, och att det inte gjorde särskilt ont och att jag tänkte att jag kanske var där i onödan ändå. Nu gjorde det däremot ordentligt ont. Aj.

Jag fick en remiss till röntgen, som jag tänkte försöka hinna till i morgon bitti. "Troligen opfall" står det på den. Sedan blir det återbesökstid, och ortopeden bad mig fundera om jag ville göra en operation nu. Det blev plötsligt väldigt konkret alltihop.

Jag har hela tiden tänkt att det är viktigt NÄR man gör en operation. Att jag inte vill göra den på sommaren, och inte heller så att det finns minsta risk att man får någon komplikation över jul när hela vården stänger ner. Men nu vill jag nästan bara bli av med den. För jag tror ju helt enkelt att det är dags. Det kan inte vara bra för kroppen att halta som jag gör ibland och det kan inte vara bra att äta mängder av smärtstillande heller. Jag fick nu nytt recept på Arcoxia 60 mg, och någon ny "modern" Alvedon, 665 mg med modifierad frisättning. Jag har aldrig gillat Alvedon, tycker inte att den hjälper alls, men nu ska jag sätta i mig av alla sorter så jag slipper ha ont i natt! Det var ett tag sedan jag sov en hel natt - hoppas jag får göra det nu!

Give life back to music

Efter semestern tog Arcoxian slut. Jag fick ONT. Ett rent totalhaveri. Kunde inte gå, kunde inte sova, kunde inte sitta. Jag insåg att det var dags att boka en tid hos ortopeden, och jag valde förstås samma som opererade den första höften. Precis när jag bokat den där tiden, blev höften förstås bättre. Men jag vet ju att artrosen kommer och går, som i skov nästan, och även om det är bättre i en vecka, så blir det snart sämre igen. I övermorgon ska jag dit.

Sedan i maj har jag ju knappt tränat. Dels har jag velat prioritera hundpromenaderna, men sedan har jag verkligen inte haft lust heller. Jag har ju varit så glad under de här åren jag har kunnat dansa, gå på zumba, SH'BAM och afro, och jag har verkligen inte saknat gym och konditionsmaskiner. Nu kan jag tyvärr inte zumba mer. Högerbenet hänger inte med. Och i morse såg jag plötsligt i spegeln att höger ben blivit smalare än vänster! Muskeln har förtvinat. Det är ju inte så konstigt, jag har verkligen märkt hur jag blir mer och mer enbent. Jag står på vänster ben, använder vänster ben när jag böjer mig ner, ja, jag använder i stort sett bara det.

Så idag, när hundarna ändå var hos en av hussarna, så gick jag muttrande till gymet. Det var som om jag hade ett regnmoln över huvudet, så där som Linus i Snobben har. Inte roligt.

Väl där kändes det ju bättre. Med lite bra musik i öronen var det till och med lite skönt att ro i 20 minuter, även om det nöp i höften. 10 minuter cykling gick också bra med skön syrebrist i lårmusklerna, men när jag kom till crosstrainern insåg jag hur otroligt sned jag blivit. Det är klart att det GÅR att köra crosstrainer med bara ett ben, men det blir ju helt konstigt. Jag tvingades verkligen försöka använda högerbenet så som man ska, och fast det tog emot så kändes det ju skönt i alla muskler, och när jag gick hemåt efter en stretch som vi inte ska tala högt om, så gick jag ändå rakare och bättre än på länge.

Slutsatsen jag kan dra av kvällen, är att jag måste börja träna igen nu. Det är bara att göra det. Give life back to music.

På semester med Arcoxia

Jag och min dotter har varit på semester. Med på resan tog jag en burk Arcoxia som jag fick innan höftledsbytet. Jag var så hjärtligt trött på att ha ont, och ville kunna njuta av semestern. Jag gillade inte Arcoxia förra gången jag åt den, men nu har den varit fantastisk. Det var så skönt att inte ha ont! Den tar verkligen bort all värk i det stadium min högra höftled nu befinner sig i. Dock var det lite nedslående att plötsligt upptäcka hur illa leden numera fungerar. Det blir tydligt när ingen smärta hindrar rörelse - benet fungerar inte som det ska. Rörligheten är nedsatt och jag har tappat mycket styrka. Att simma bröstsim var som att plaska som en batteridriven plastgrodman på tvären - jättekonstigt. Jag borde dock börja simma igen. Zumban är lagd på hyllan sedan ett tag, och jag har haft problem med nacken, så jag trodde att jag inte kunde crawla längre, men det kunde jag. Så nu är det bara att komma igång med det igen. Plums i bassängen i höst alltså.

Idag

Idag har en av den här bloggens läsare opererats. 29 år, höger höft. Jag kommer ihåg att första kvällen efter operationen var rätt besvärlig, och jag, som hade sövts och kanske också fått extra smärtstillande, kunde bara med stort besvär läsa och se på tv. Så det blir kanske först i morgon, eller ännu senare som du får den här hälsningen:

Jag har hållit tummarna för dig idag Maris! Kram!

Hur man skiljer en hund vars matte har artros från en hund vars matte inte har artros

Hund vars matte har artros.

Under morgonens promenad träffade jag en annan hundägare som också har en japansk spets, och jag stannade som vanligt för att växla några ord med henne. Koryna hälsade glatt och skulle just ta sats för att hoppa upp emot hennes knän, men hejdade sig till min stolthet just i sista stund. Vi började därför prata hoppande hundar.

Jag vill ju att mina hundar ska hoppa upp mot mig när vi hälsar på varandra. De är inte jättestora, och vissa dagar när stelheten slagit till är det väldigt långt ner till deras nivå. Jag kämpar därför med att få dem att förstå att det är helt okej att hoppa på mig, men inte på andra.

Det visade sig att kvinnan jag mött också hade artros, och två bytta höftleder. Hon kämpade med precis samma inkonsekvens i hunduppfostran! Hoppa gärna mot matte men inte mot andra.

Naturligtvis går det att få ordning på detta, men jag har inte lyckats helt. Särskilt en väninna är rätt trött på mina hoppande hundar. Men nästa gång ska jag förklara för henne att hon helt enkelt får stå ut. Mina hundar är handikappanpassade, och sen är det inte mer med det.

Livet börjar begränsas igen

Koryna och Viktor

Det här är mina hundar! Eller mina och mina - jag stoltserar med lånta fjädrar. Den japanska spetsen Koryna är min sons, och Jack Russeln Viktor delar jag med hans ägare. Särskilt Viktor behöver mycket motion, så varje dag bör en av promenaderna vara minst en timme. Det går bra, än så länge. På helgerna händer det ofta att vi går två timmar på morgonen, vilket väl betyder runt en mil.

Men där, vid hundpromenaderna, går min gräns numera. Jag har också börjat gå upp tidigare på morgnarna för att kunna gå långpromenaden på morgonen, innan jobbet, eftersom höften är bättre då. Jag får också alltid välja och prioritera. Går jag en långpromenad med hundarna, ja, då blir det inte storstädning den dagen.

Det var en månad sedan jag dansade mitt senaste zumbapass. Natten efter ett pass blev allt oftare sömnstörd pga smärta, och det har också blivit allt svårare att dansa, när höger ben inte längre riktigt lyder. Jag vet inte om det är en tillfällig svacka, eller om det inte blir mer zumba förrän jag bytt även den högra höftleden.

Den opererade höften fungerar dock utmärkt, så här tre och ett halvt år efter operationen.

And when he wakes up in the morning, it takes him time to adjust

Idag hade jag för allra första gången startsmärta i den högra höften. En trist milstolpe.

Strange - I've seen that face before

Historien upprepar sig verkligen. Jag har trillat in i en likadan fas som jag befann mig i under säkert 15 år innan den första operationen. Där det gällde att balansera på en knivskarp gräns när det gällde vad och hur mycket jag tränade. Tränade jag för lite, så fick jag mindre ont tills jag plötsligt en dag fick fruktansvärt ont. Tränade jag för mycket, fick jag ont. Men höll jag det på precis lagom nivå, så hade jag förstås ändå lite ont, men det var hanterbart.

Jag har tränat mycket senaste året. När den opererade höften väl växte fast, var den stark och bra efter all sjukgymnastik och snäll konditionsmaskinsträning, men jag hade ingen fart på fötterna.

Och jag trillade. Jag har under våren läst neurokemi på universitetet, och där lärt mig att nerver i benet också hjälper till att tala om hur spänningen i musklerna ser ut, och på så sätt talar om för hjärnan när man börjar luta, så att man utan att tänka på det rättar till muskelspänningen så att man inte ramlar. Jag fick ju en nervskada i samband med operationen. Kanske var det den som gjorde att jag emellanåt kunde trilla, nästan på bara backen. När jag gick i skogen ramlade jag titt som tätt. Min dotter klagade: "Men du ramlar ju inte! Du LÄGGER dig ju bara ner!" Detta var inget stort problem, men det är klart att det känns fånigt när man trillar mitt på torget i Sundbyberg. Eller "lägger sig ner". Folk tror man fått ett slaganfall och man får förklara sig rätt ordentligt för att hindra dem från att ringa 112. Och när jag dansade på en fest och trillade, trodde alla förstås att jag var berusad - men det var jag INTE.

Men. Det senaste årets afro aerobics, vattengympa på grunt vatten, SH'BAM och framför allt nu zumba, har fått mig helt på banan. Nu kan jag dansa! Det var mer än ett halvår sedan jag trillade! Och fötterna lyder, och trippar på så fort som man kan begära när man är lång som jag. Jag har kunnat gå  på mina pass 3 gånger i veckan utan problem. Och det har varit så roligt att dansa!!!

Och semestern började bra. Första veckorna var jag hemma i stan, och jag tränade lite oftare än vanligt, och gick förstås även långa promenader men hundarna. Och det gick bra. Tills jag gick på ett zumbapass, och därefter följde med min dotter på stan. Plötsligt kunde jag inte gå. Jag kunde knappt ta mig hem! Den icke-opererade höften gick inte att stödja på alls - jag var enbent. Till sist kom jag ju med min dotters hjälp i alla fall hem, men jag kunde knappt rasta hundarna, och inte träna mer dans eller aerobics på en månad.

Nu mår höften bra igen. En av mina käraste väninnor är zumbainstruktör, och hon bjuder denna vecka och nästa på prova-på-klasser. Jag var där igår, och det gick alldeles utmärkt! Men nu vet jag att jag måste börja vara lite försiktig igen. Träna. Träna mycket. Men inte för mycket. För det gör ont i en artrossjuk höftled.

(Och bor du i Stockholm och inte är nyopererad eller alldeles för dålig i höften för att dansa och ser detta - testa Carlotas zumba nästa vecka! Hon är riktigt bra. Jag ska dit både nästa tisdag och fredag, och det kommer att gå bra. Och när man på slutet dansar tango och stretchar till Grace Jones' Libertango - då mår man riktigt bra!)