Tre dagar efter operationen
Sista heldagen passerar utan att något dramatiskt händer. Smärtlindringen fungerar. Jag får mer besök, och kan börja gå rundor utanför rummet, även om det tar mycket kraft.
tisdag 29 oktober 2013
Två dagar efter operationen
Efter den tuffa natten är all optimism stukad. Smärtlindringen fungerar dock hyfsat, så jag hyser ett litet hopp om att det inte ska bli så illa som förra gången.
Jag får gå upp och borsta tänderna. Är svajig och i badrummet svartnar det, och två snabba sköterskor fångar upp mig och lägger mig i sängen som de snabbt dragit ut till badrummet. Kallsvettig, med fötterna högt och en våt handduk i pannan blir det snart bättre. Men tänk att allt som man bara gör i vanlig fall, faktiskt tar en massa energi! En massa kraft som man inte har efter en operation.
Sköterskorna bäddar sedan om sängen så jag ska få ligga "ovanpå". Jag förstår inte riktigt den hör övertygelsen att det är bra för en att inte få ligga i de bekvämaste sjukhuskläderna med lena lakan. Nej i stället ska man ha ens egna inte lika bekväma kläder, och med en vass filt mot de bara fötterna. Jag blir inte friskare av det. Jag kan ännu inte lämna rummet - det hade ju annars varit en orsak att klä sig - men eftersom jag svimmade på toan på morgonen ska jag bara gå korta turer i rummet.
Mycket besök idag och det är härligt. Så fort någon ligger på sjukhus så erbjuder jag mig numera att titta förbi en liten stund eftersom jag vet att det verkligen piggar upp. Dock har jag också tackat nej till ett par besökare. Jag vill bara ha de allra närmaste hos mig, dem man kan känna sig bekväm med trots att man är så ur form som man är.
Är ordentligt trött på kvällen och nervsmärtorna ökar igen. Har också feber, 38,3, och känner mig sjuk. Får smärtlindring och sömntabletter men sover ändå riktigt dåligt under natten som kommer.
Efter den tuffa natten är all optimism stukad. Smärtlindringen fungerar dock hyfsat, så jag hyser ett litet hopp om att det inte ska bli så illa som förra gången.
Jag får gå upp och borsta tänderna. Är svajig och i badrummet svartnar det, och två snabba sköterskor fångar upp mig och lägger mig i sängen som de snabbt dragit ut till badrummet. Kallsvettig, med fötterna högt och en våt handduk i pannan blir det snart bättre. Men tänk att allt som man bara gör i vanlig fall, faktiskt tar en massa energi! En massa kraft som man inte har efter en operation.
Sköterskorna bäddar sedan om sängen så jag ska få ligga "ovanpå". Jag förstår inte riktigt den hör övertygelsen att det är bra för en att inte få ligga i de bekvämaste sjukhuskläderna med lena lakan. Nej i stället ska man ha ens egna inte lika bekväma kläder, och med en vass filt mot de bara fötterna. Jag blir inte friskare av det. Jag kan ännu inte lämna rummet - det hade ju annars varit en orsak att klä sig - men eftersom jag svimmade på toan på morgonen ska jag bara gå korta turer i rummet.
Mycket besök idag och det är härligt. Så fort någon ligger på sjukhus så erbjuder jag mig numera att titta förbi en liten stund eftersom jag vet att det verkligen piggar upp. Dock har jag också tackat nej till ett par besökare. Jag vill bara ha de allra närmaste hos mig, dem man kan känna sig bekväm med trots att man är så ur form som man är.
Är ordentligt trött på kvällen och nervsmärtorna ökar igen. Har också feber, 38,3, och känner mig sjuk. Får smärtlindring och sömntabletter men sover ändå riktigt dåligt under natten som kommer.
There's a world within me that I cannot explain
Dagen efter operationen
Första natten här var nog bättre än tionde natten efter förra operationen. Smärtlindrad, känner mig inte särskilt sjuk. Sover några timmar med kudde mellan benen som inte alls var till besvär som förra gången. Kommer på att det säkert är så att jag vant mig vid att inte få röra mig som jag vill i sängen. Allt som oftast sitter ju mina ben fast som i ett skruvstäd pga en trött och värmesökande Jack Russel som grymtar irriterat om jag vänder på mig emot hans instruktioner.
Jag har inget dränage från såret denna gång heller. Bara en kateter in i området där de sprutar in lokalbedövning.
På morgonen säger sköterskan: "Nu ska det väl bli skönt att bli av med katetern?" Nehej, det ska det verkligen inte, för då måste man gå upp när det blir dags att gå på toa, och jag vill aldrig mer gå upp efter att ha bytt en höft egentligen. Först blir det dock mer antibiotikadropp som gör väldigt ont och bränner som eld i armen.
Jag är väldigt stel i knät. Jag kan inte dra upp det opererade benet, för knät tar emot. Har ont i hälarna, börjar förstå hur trycksår kommer till.
Sjukgymnasten kommer, samma starka och tydliga kvinna som förra gången kommer och det är dags att gå upp, vilket inte känns helt galet. Står en stund brevid sängen, men det är svajigt och jag har väldigt lågt blodtryck så jag får lägga mig ner igen och ligga med fötterna högt. Ingen tur till toan denna gång, men det behövs inte heller just nu. Jag får hjälp att böja knät några gånger, och efter det kan jag dra upp det en liten bit själv.
Före lunch har jag också tid för röntgen. Jag får åka säng dit, och väl där lyfter jag mig med deras hjälp över till röntgenbädden med hjälp av handtaget i sängen och det friska benet. Efter röntgen bestäms det att jag ska få sockerdropp. Jag har förlorat för mycket vätska av alla kräkningar och kan inte dricka ikapp själv. Det känns bra. Jag är en stor fan av dropp.
En sköterska pratar lite med mig om hur jag mår. Jag mår ju faktiskt väldigt bra. Inte särskilt ont. Hon berättar att många blir oförklarligt ledsna efter en sådan här stor operation, men jag känner inte igen mig i det. Jag känner mig tvärtom lugn och nästan glad över att det gått så bra!
Jag fixade ett toabesök på egna ben före lunchen också. Svajigt och läskigt, men inte så ont. Efteråt kollar de med ultraljud för att se om blåsan är tömd, och det är den inte. Det kändes inte riktigt som att jag kissade som vanligt heller, mer som att det rann ur mig, så något är inte riktigt som det ska. De ska kolla detta varje gång jag varit på toa framöver så att det rättar till sig.
Koll av blodvärdet görs genom ett stick i fingret, och det ser bra ut. Blodtrycket är fortfarande väldigt lågt.
Jag har ingen som helst aptit. Mår inte illa längre, men vill verkligen inte äta. Det hjälper dock att det är väldigt fin mat som serveras. En fin mjäll fiskfilé med potatis, vit sås och blandad sallad. Man kan liksom inte må illa av sånt, så jag får i mig ganska mycket.
På eftermiddagen får jag finbesök. Kan bjuda på lakritschokladen jag fått av min hipsister som liksom jag bytt höft men också en fotled och därmed vet exakt vad man ska ha i lådan brevid sängen när man ligger på sjukhus! (Fungerade precis som det skulle. Finbesöket återkom varje dag!)
På kvällen har blodtrycket gått upp och blåsan är mer tömd så den är okej nu. Känner mig dock extremt trött och jag har fått lite feber. Trots droppet känner jag en enorm törst. Dricker hela tiden men det hjälper liksom inte. Får en Ramlösa och det läskar lite bättre en vanligt vatten.
Febern stiger ännu lite mer och plötsligt känner jag den. Nervsmärtan - likadan som förra gången - i det opererade benet. Foten bränner som eld. Och med detta ska jag gå in i en ny natt. Jag får fler morfintabletter och kan slumra litegrann men mitt i natten blir smärtan outhärdlig. Sköterskan kommer och hon får höra hela historien om förra operationen och allt elände med denna nerv i kläm som orsakade så mycket smärta och försvagning under flera års tid. Hon försöker lugna mig men det går inget vidare. Till slut erbjuder hon mig att ringa ortopeden, men jag inser att det inte finns något som han kan göra. Jag får mer smärtstillande och ska försöka härda ut. Sköterskan lugnar mig med att det inte behöver bli som förra gången. Jag har inget jättehematom denna gång, och många får ont i knät och i foten och det kan vara normalt och gå över efter några dygn också. Kanske är det inte heller hematomet eller något som hände vid själva operationen, utan kanske är det att jag har en förträngning i ryggraden precis där och att den blir ännu trängre när jag ligger så mycket? När hon säger det känner jag plötsligt att jag har ont i andra foten också. Jag blir så trött på min kropp som är så styrd av min hjärna och mina tankar. Mina symptom rättar sig liksom efter vad jag tror och vad jag vet. Kan inte vara lätt att ha som patient. Jag får en sömntablett och vi bestämmer att jag får en morfinspruta om det inte blir bättre snart. Det blir lite bättre och jag slumrar mig igenom natten.
Första natten här var nog bättre än tionde natten efter förra operationen. Smärtlindrad, känner mig inte särskilt sjuk. Sover några timmar med kudde mellan benen som inte alls var till besvär som förra gången. Kommer på att det säkert är så att jag vant mig vid att inte få röra mig som jag vill i sängen. Allt som oftast sitter ju mina ben fast som i ett skruvstäd pga en trött och värmesökande Jack Russel som grymtar irriterat om jag vänder på mig emot hans instruktioner.
Jag har inget dränage från såret denna gång heller. Bara en kateter in i området där de sprutar in lokalbedövning.
På morgonen säger sköterskan: "Nu ska det väl bli skönt att bli av med katetern?" Nehej, det ska det verkligen inte, för då måste man gå upp när det blir dags att gå på toa, och jag vill aldrig mer gå upp efter att ha bytt en höft egentligen. Först blir det dock mer antibiotikadropp som gör väldigt ont och bränner som eld i armen.
Jag är väldigt stel i knät. Jag kan inte dra upp det opererade benet, för knät tar emot. Har ont i hälarna, börjar förstå hur trycksår kommer till.
Sjukgymnasten kommer, samma starka och tydliga kvinna som förra gången kommer och det är dags att gå upp, vilket inte känns helt galet. Står en stund brevid sängen, men det är svajigt och jag har väldigt lågt blodtryck så jag får lägga mig ner igen och ligga med fötterna högt. Ingen tur till toan denna gång, men det behövs inte heller just nu. Jag får hjälp att böja knät några gånger, och efter det kan jag dra upp det en liten bit själv.
Före lunch har jag också tid för röntgen. Jag får åka säng dit, och väl där lyfter jag mig med deras hjälp över till röntgenbädden med hjälp av handtaget i sängen och det friska benet. Efter röntgen bestäms det att jag ska få sockerdropp. Jag har förlorat för mycket vätska av alla kräkningar och kan inte dricka ikapp själv. Det känns bra. Jag är en stor fan av dropp.
En sköterska pratar lite med mig om hur jag mår. Jag mår ju faktiskt väldigt bra. Inte särskilt ont. Hon berättar att många blir oförklarligt ledsna efter en sådan här stor operation, men jag känner inte igen mig i det. Jag känner mig tvärtom lugn och nästan glad över att det gått så bra!
Jag fixade ett toabesök på egna ben före lunchen också. Svajigt och läskigt, men inte så ont. Efteråt kollar de med ultraljud för att se om blåsan är tömd, och det är den inte. Det kändes inte riktigt som att jag kissade som vanligt heller, mer som att det rann ur mig, så något är inte riktigt som det ska. De ska kolla detta varje gång jag varit på toa framöver så att det rättar till sig.
Koll av blodvärdet görs genom ett stick i fingret, och det ser bra ut. Blodtrycket är fortfarande väldigt lågt.
Jag har ingen som helst aptit. Mår inte illa längre, men vill verkligen inte äta. Det hjälper dock att det är väldigt fin mat som serveras. En fin mjäll fiskfilé med potatis, vit sås och blandad sallad. Man kan liksom inte må illa av sånt, så jag får i mig ganska mycket.
På eftermiddagen får jag finbesök. Kan bjuda på lakritschokladen jag fått av min hipsister som liksom jag bytt höft men också en fotled och därmed vet exakt vad man ska ha i lådan brevid sängen när man ligger på sjukhus! (Fungerade precis som det skulle. Finbesöket återkom varje dag!)
På kvällen har blodtrycket gått upp och blåsan är mer tömd så den är okej nu. Känner mig dock extremt trött och jag har fått lite feber. Trots droppet känner jag en enorm törst. Dricker hela tiden men det hjälper liksom inte. Får en Ramlösa och det läskar lite bättre en vanligt vatten.
Febern stiger ännu lite mer och plötsligt känner jag den. Nervsmärtan - likadan som förra gången - i det opererade benet. Foten bränner som eld. Och med detta ska jag gå in i en ny natt. Jag får fler morfintabletter och kan slumra litegrann men mitt i natten blir smärtan outhärdlig. Sköterskan kommer och hon får höra hela historien om förra operationen och allt elände med denna nerv i kläm som orsakade så mycket smärta och försvagning under flera års tid. Hon försöker lugna mig men det går inget vidare. Till slut erbjuder hon mig att ringa ortopeden, men jag inser att det inte finns något som han kan göra. Jag får mer smärtstillande och ska försöka härda ut. Sköterskan lugnar mig med att det inte behöver bli som förra gången. Jag har inget jättehematom denna gång, och många får ont i knät och i foten och det kan vara normalt och gå över efter några dygn också. Kanske är det inte heller hematomet eller något som hände vid själva operationen, utan kanske är det att jag har en förträngning i ryggraden precis där och att den blir ännu trängre när jag ligger så mycket? När hon säger det känner jag plötsligt att jag har ont i andra foten också. Jag blir så trött på min kropp som är så styrd av min hjärna och mina tankar. Mina symptom rättar sig liksom efter vad jag tror och vad jag vet. Kan inte vara lätt att ha som patient. Jag får en sömntablett och vi bestämmer att jag får en morfinspruta om det inte blir bättre snart. Det blir lite bättre och jag slumrar mig igenom natten.
måndag 28 oktober 2013
Nobody likes to but I really like to cry
Operationsdagen
Natten före operationen kunde jag faktiskt sova ganska bra. Jättetrist att inte få sova med hundarna när man som mest behövde värma själ och hjärta hos dem, men själva var de lika nöjda med att få sova hos min dotter förstås. Jag gick upp klockan 6, packade det sista, 6.35 kom taxin och strax före 7 checkade jag in på sjukhuset. Det var fullbelagt så jag skulle få mitt rum först efter operationen och inskrivningen skedde i ett fyrbäddsrum där en ung tjej med handbollsskadat knä samtidigt skrevs ut.
Ny dusch med descutantvål. Långstrumpor, enorma trosor och klänning som är öppen bak men ändå så hög i halsen att man blir strypt. Min operation blir dagens andra och beräknas ske 10.10. 8.30 är allt klart. Jag får svara på alla frågor i hälsointyget igen. Ortopeden kommer och säger hej och ritar en stor svart pil på höger lår. Jag får två alvedon, oxascand som är lugnande, oxycontin som är långtidsverkande smärtstillande och postafen mot illamående. Vätskedropp varvat med antibiotikadropp som bränner och känns giftigt. Och sedan blir det en lång, kall väntan. Wordfeud och några sms med de närmaste är gott sällskap.
9.50 kommer två sköterskor som ska rulla ner mig till operationsavdelningen. Då kommer tårarna. De bara rinner. Inga ljud, bara enorma tårar som forsar och jag känner mig så rädd och ensam och ledsen och eländig. Det är massor med folk som vi rullar förbi och som blir generade av min tysta storgråt men jag bryr mig inte om det. Sköterskorna försöker trösta mig med ingen tröst finns. Tänk ett sådant slöseri att kosta på mig dropp innan operation när jag bara gråter ut det.
På avdelningen där man ligger innan operation kommer narkosläkaren, han som ringde mig igår. Jag kan inte prata utan fortsätter bara att gråta, så han får inte många svar på sina frågor. Ortopeden kommer också förbi. De vet ju vad det handlar om, så jag får lugnande in i handen. Snart ännu en dos. Så tar narkossköterskan fram masken och jag inser att de söver mig här och nu, innan vi ens rullat in på operation, och jag kommer därför att vara dessa människor evigt tacksam.
----
Någon gång efter kl 15 vaknar jag så sakta till på mitt rum. 15.45 ringer jag till barnen, men efteråt vet jag knappt att jag gjort det och måste kolla om det verkligen var så. Jag har inte ont, men jag mår illa. Så fort jag försöker äta något kaskadkräks jag. Är törstig men får knappt behålla vatten. Får mer antibiotikadropp som bränner som eld i armen. Min favoritsköterska från förra höftledsbytet tittar in. Jag känner mig lugn och trygg men törstig och trött. Första kvällen med ny högerhöft blir inte så illa ändå.
Natten före operationen kunde jag faktiskt sova ganska bra. Jättetrist att inte få sova med hundarna när man som mest behövde värma själ och hjärta hos dem, men själva var de lika nöjda med att få sova hos min dotter förstås. Jag gick upp klockan 6, packade det sista, 6.35 kom taxin och strax före 7 checkade jag in på sjukhuset. Det var fullbelagt så jag skulle få mitt rum först efter operationen och inskrivningen skedde i ett fyrbäddsrum där en ung tjej med handbollsskadat knä samtidigt skrevs ut.
Ny dusch med descutantvål. Långstrumpor, enorma trosor och klänning som är öppen bak men ändå så hög i halsen att man blir strypt. Min operation blir dagens andra och beräknas ske 10.10. 8.30 är allt klart. Jag får svara på alla frågor i hälsointyget igen. Ortopeden kommer och säger hej och ritar en stor svart pil på höger lår. Jag får två alvedon, oxascand som är lugnande, oxycontin som är långtidsverkande smärtstillande och postafen mot illamående. Vätskedropp varvat med antibiotikadropp som bränner och känns giftigt. Och sedan blir det en lång, kall väntan. Wordfeud och några sms med de närmaste är gott sällskap.
9.50 kommer två sköterskor som ska rulla ner mig till operationsavdelningen. Då kommer tårarna. De bara rinner. Inga ljud, bara enorma tårar som forsar och jag känner mig så rädd och ensam och ledsen och eländig. Det är massor med folk som vi rullar förbi och som blir generade av min tysta storgråt men jag bryr mig inte om det. Sköterskorna försöker trösta mig med ingen tröst finns. Tänk ett sådant slöseri att kosta på mig dropp innan operation när jag bara gråter ut det.
På avdelningen där man ligger innan operation kommer narkosläkaren, han som ringde mig igår. Jag kan inte prata utan fortsätter bara att gråta, så han får inte många svar på sina frågor. Ortopeden kommer också förbi. De vet ju vad det handlar om, så jag får lugnande in i handen. Snart ännu en dos. Så tar narkossköterskan fram masken och jag inser att de söver mig här och nu, innan vi ens rullat in på operation, och jag kommer därför att vara dessa människor evigt tacksam.
----
Någon gång efter kl 15 vaknar jag så sakta till på mitt rum. 15.45 ringer jag till barnen, men efteråt vet jag knappt att jag gjort det och måste kolla om det verkligen var så. Jag har inte ont, men jag mår illa. Så fort jag försöker äta något kaskadkräks jag. Är törstig men får knappt behålla vatten. Får mer antibiotikadropp som bränner som eld i armen. Min favoritsköterska från förra höftledsbytet tittar in. Jag känner mig lugn och trygg men törstig och trött. Första kvällen med ny högerhöft blir inte så illa ändå.
onsdag 23 oktober 2013
Keep me running, running scared
Det är operationsmotiverande att sluta med Arcoxia, som man ska göra senast fem dagar innan operationen. Den skärande smärtan i lårbenet är tillbaka. Ändå har det gått ganska bra de här sista dagarna. Jag har kunnat gå med hundarna utan att få allt för ont, men idag när jag skulle jag klippa tånaglarna så blev jag varse hur nedsatt rörligheten är. Min höftled är inte lika dålig nu som den andra var innan förra operationen, men nog ska det bli skönt att få slippa smärtan och kunna bli lite mer rörlig igen.
Dock är själva operationen inget jag ser fram emot. Jag har mått riktigt dåligt de sista dagarna. Jag är nervös, irriterad och orolig så att jag mår illa. Tanken med den här bloggen var ju från början att berätta om hur det verkligen känns - så här kommer det: dagarna innan operationen känns det fruktansvärt.
Jag har hämtat ut alla hjälpmedel! Det var ju lite oklart först vem som skulle betala för det i vårdens köp-och-sälj-system med olika kostnadsställen, men inte blev det jag i alla fall, för mig kostade det bara 100 kronor att få låna förhöjningskudde, toaförhöjning, duschpall, två set förhöjningsklossar (de där som kostar 350 kr per kloss) och griptång. Kryckor har jag ju redan, men sådana hade jag också fått låna (liksom den av mig bojkottade strumppådragaren - nu vet jag dessutom att jag inte behöver den). Jag är mycket tacksam för att slippa köpa dessa saker, det hade gått på många tusenlappar.
Idag var jag på sjukhuset och tog det sista blodprovet. När jag kom hem ringde narkosläkaren som jag bett att få tala med innan operationen. Det var ett bra samtal, och efter det känner jag mig faktiskt mycket lugnare. Han hade läst min journal från förra gången, och det enda jag kommer ihåg var ju paniken innan jag blev sövd, men där stod det tydligen att läsa om att det varit ännu värre efter, och att jag haft full panik vid uppvaknandet. Det kommer ju jag inte ihåg. Jag vet att de berättade det, men jag mindes bara då, liksom nu, att jag vaknade av att de räckte fram en telefonlur med den som jag angivit som närmast anhörig i andra änden. Nu kom vi dock utan att det kändes som den minsta strid överens om att jag ska få mycket lugnande innan jag rullas ner. Sedan ska jag sövas innan någon så mycket som petar på mig. När de spänner fast mig ska jag redan sova gott. Och jag ska verkligen försöka tänka på något riktigt mysigt och skönt och fint, och jag vet precis vad det blir.
Ikväll blir det descutandusch och sömn i rena lakan utan hundar. Hemskt. Och min skruvade preoperationshjärna tycker att denna enda natt utan hundar är ett jätteproblem - logiken och konsekvensanalysen tycks jag ha kopplat bort helt. Min dotter är dock glad, för hon får då ha dem båda i sin säng.
Jag fortsätter att få mail från snälla bloggläsare och vill tacka så hemskt mycket för det! Hon som jag tidigare berättade om, som jobbade heltid efter fyra veckor, har fått ett bakslag och har gått ner i arbetstid igen. Och en Russelägare berättar att hon efter sex veckor ännu inte kan gå ut med hunden eftersom hon fortfarande måste ha två kryckor ute och inte vill riskera något som kan orsakas av de ryck som även en liten hund kan göra. Allas situationer är unika, men visst är det ändå skönt att ha några att jämföra sig med, så att man vet lite mer vad man kan ha att vänta sig?
Dock är själva operationen inget jag ser fram emot. Jag har mått riktigt dåligt de sista dagarna. Jag är nervös, irriterad och orolig så att jag mår illa. Tanken med den här bloggen var ju från början att berätta om hur det verkligen känns - så här kommer det: dagarna innan operationen känns det fruktansvärt.
Jag har hämtat ut alla hjälpmedel! Det var ju lite oklart först vem som skulle betala för det i vårdens köp-och-sälj-system med olika kostnadsställen, men inte blev det jag i alla fall, för mig kostade det bara 100 kronor att få låna förhöjningskudde, toaförhöjning, duschpall, två set förhöjningsklossar (de där som kostar 350 kr per kloss) och griptång. Kryckor har jag ju redan, men sådana hade jag också fått låna (liksom den av mig bojkottade strumppådragaren - nu vet jag dessutom att jag inte behöver den). Jag är mycket tacksam för att slippa köpa dessa saker, det hade gått på många tusenlappar.
Idag var jag på sjukhuset och tog det sista blodprovet. När jag kom hem ringde narkosläkaren som jag bett att få tala med innan operationen. Det var ett bra samtal, och efter det känner jag mig faktiskt mycket lugnare. Han hade läst min journal från förra gången, och det enda jag kommer ihåg var ju paniken innan jag blev sövd, men där stod det tydligen att läsa om att det varit ännu värre efter, och att jag haft full panik vid uppvaknandet. Det kommer ju jag inte ihåg. Jag vet att de berättade det, men jag mindes bara då, liksom nu, att jag vaknade av att de räckte fram en telefonlur med den som jag angivit som närmast anhörig i andra änden. Nu kom vi dock utan att det kändes som den minsta strid överens om att jag ska få mycket lugnande innan jag rullas ner. Sedan ska jag sövas innan någon så mycket som petar på mig. När de spänner fast mig ska jag redan sova gott. Och jag ska verkligen försöka tänka på något riktigt mysigt och skönt och fint, och jag vet precis vad det blir.
Ikväll blir det descutandusch och sömn i rena lakan utan hundar. Hemskt. Och min skruvade preoperationshjärna tycker att denna enda natt utan hundar är ett jätteproblem - logiken och konsekvensanalysen tycks jag ha kopplat bort helt. Min dotter är dock glad, för hon får då ha dem båda i sin säng.
Jag fortsätter att få mail från snälla bloggläsare och vill tacka så hemskt mycket för det! Hon som jag tidigare berättade om, som jobbade heltid efter fyra veckor, har fått ett bakslag och har gått ner i arbetstid igen. Och en Russelägare berättar att hon efter sex veckor ännu inte kan gå ut med hunden eftersom hon fortfarande måste ha två kryckor ute och inte vill riskera något som kan orsakas av de ryck som även en liten hund kan göra. Allas situationer är unika, men visst är det ändå skönt att ha några att jämföra sig med, så att man vet lite mer vad man kan ha att vänta sig?
torsdag 17 oktober 2013
This ain't the moon this is burning
I onsdags var jag på sjukhuset för lite förberedelser. Jag fick fylla i en hälsodeklaration och någon slags kvalitetsenkät om hur jag mår nu, som ska jämföras med hur jag mår efter operationen. Jag fick lite information inför operationen också. Dagen innan ska jag ringa för att få veta exakt tid när jag ska infinna mig.
Jag tog också blodprover, men all provtagning är inte klar utan jag ska tillbaka för ett prov som ska tas dagen innan operationen. Jag är ju inte spruträdd på något sätt, men blev imponerad av sköterskan som tog provet. Pang sa det när hon tryckte till, men det kändes inte alls. Jag frågade varför det ibland gör ont att ta blod ur armen när det ibland knappt känns. Hon berättade att det handlade om tur att inte träffa en nerv, och sedan hängde det på att man gjorde det snabbt. En bra blandning mellan tur och skicklighet alltså, som så mycket annat i livet.
Jag fick också ta ett EKG i vila. Det kändes bra eftersom jag inte kollat hjärtat på väldigt många år och ibland tycker att det hoppar lite konstigt. Det har det i och för sig alltid gjort så det är säkert ingen fara, men som sagt ändå skönt att få det kontrollerat.
Det var ju meningen att jag skulle ju få träffa narkosläkaren också, men nu ska han ringa upp mig i stället. Det går lika bra för mig, men jag hoppas det blir av bara. Jag vill ju, vill ju, vill ju bli sövd.
Rent fysiskt mår jag bra och jag har inte särskilt ont eftersom jag fortfarande äter Arcoxia i kombination med lite Alvedon. Psykiskt är det dock lite tungt. Jag är så fruktansvärt trött. Matt. Orkeslös. Less. Tom. Lite sur. Skulle helst bara ligga i soffan och glo på film med en hund eller två i famnen, och gör också det emellanåt. Jobbar dock heltid, och något annat har inte varit aktuellt, men jobbet tar nästan all min kraft. Har god hjälp av mina snälla och hjälpsamma barn dock - de är rent fantastiska.
Jag går faktiskt fortfarande också en morgonpromenad med hundarna på ca 5-6 km varje morgon som jag har dem. Förr gick jag mer på kvällarna, men då har jag numera för ont, men på morgonen funkar det bra. Det är dock lustigt: Jag går ut och går, och det går hur bra som helst. Så kommer jag in, byter om till jobbkläder och då tar det plötsligt tvärstopp och jag kan knappt stödja på benet. Varje morgon tänker jag: "Ska detta bli den första dagen som jag tar kryckor för att komma till jobbet?" Sedan biter jag ihop och linkar iväg, och då lossnar det efter en stund, och så kan jag gå bra igen och höften fungerar okej resten av dagen.
Men nu är det bara en vecka kvar. Många säger till mig: Det ska väl bli skönt att få det gjort? Mitt svar är NEJ, det ska det verkligen inte. Jag är nervös, rädd, trött och eländig. Och åh, vad jag kommer att sakna hundpromenaderna. Men det är klart att jag inte vill skjuta upp det längre. Det blir väl bra antar jag. Men fy. Jag vill inte vara jag om en vecka.
Jag tog också blodprover, men all provtagning är inte klar utan jag ska tillbaka för ett prov som ska tas dagen innan operationen. Jag är ju inte spruträdd på något sätt, men blev imponerad av sköterskan som tog provet. Pang sa det när hon tryckte till, men det kändes inte alls. Jag frågade varför det ibland gör ont att ta blod ur armen när det ibland knappt känns. Hon berättade att det handlade om tur att inte träffa en nerv, och sedan hängde det på att man gjorde det snabbt. En bra blandning mellan tur och skicklighet alltså, som så mycket annat i livet.
Jag fick också ta ett EKG i vila. Det kändes bra eftersom jag inte kollat hjärtat på väldigt många år och ibland tycker att det hoppar lite konstigt. Det har det i och för sig alltid gjort så det är säkert ingen fara, men som sagt ändå skönt att få det kontrollerat.
Det var ju meningen att jag skulle ju få träffa narkosläkaren också, men nu ska han ringa upp mig i stället. Det går lika bra för mig, men jag hoppas det blir av bara. Jag vill ju, vill ju, vill ju bli sövd.
Rent fysiskt mår jag bra och jag har inte särskilt ont eftersom jag fortfarande äter Arcoxia i kombination med lite Alvedon. Psykiskt är det dock lite tungt. Jag är så fruktansvärt trött. Matt. Orkeslös. Less. Tom. Lite sur. Skulle helst bara ligga i soffan och glo på film med en hund eller två i famnen, och gör också det emellanåt. Jobbar dock heltid, och något annat har inte varit aktuellt, men jobbet tar nästan all min kraft. Har god hjälp av mina snälla och hjälpsamma barn dock - de är rent fantastiska.
Jag går faktiskt fortfarande också en morgonpromenad med hundarna på ca 5-6 km varje morgon som jag har dem. Förr gick jag mer på kvällarna, men då har jag numera för ont, men på morgonen funkar det bra. Det är dock lustigt: Jag går ut och går, och det går hur bra som helst. Så kommer jag in, byter om till jobbkläder och då tar det plötsligt tvärstopp och jag kan knappt stödja på benet. Varje morgon tänker jag: "Ska detta bli den första dagen som jag tar kryckor för att komma till jobbet?" Sedan biter jag ihop och linkar iväg, och då lossnar det efter en stund, och så kan jag gå bra igen och höften fungerar okej resten av dagen.
Men nu är det bara en vecka kvar. Många säger till mig: Det ska väl bli skönt att få det gjort? Mitt svar är NEJ, det ska det verkligen inte. Jag är nervös, rädd, trött och eländig. Och åh, vad jag kommer att sakna hundpromenaderna. Men det är klart att jag inte vill skjuta upp det längre. Det blir väl bra antar jag. Men fy. Jag vill inte vara jag om en vecka.
onsdag 9 oktober 2013
Doing it right everybody will be dancing
 |
| Presenter från sådana som vet vad ett höftledsbyte egentligen handlar om. |
Det gäller att förbereda sig. Något har jag ju lärt mig från förra operationen.
Rutiner har ändrats. Vårdcentralen som förut lämnade ut hjälpmedel nekar mig, och säger att sjukhuset där jag opereras ska stå för toalettförhöjning, duschpall, möbelförhöjningsklossar och griptänger. (Jo. Strumppådragaren tänker jag vägra även denna gång) Sjukhuset säger: "Va?? Vi har inga sådana saker!" så vi får se hur det går. Bereder mig dock på att strida för min rätt att låna hjälpmedel. Har nämligen kollat vad de kostar. Om någon vill ha en utmärkt affärsidé så kan jag tipsa om att sälja sängförhöjningsklossar för mindre än 300 kr! Styck. För då lär de gå åt som smör i en galen värld där sådana annars kostar 345 kr/styck att köpa.
Men jag ska få träffa narkosläkaren live denna gång, innan operationen! Jag ska få berätta om mina panikkänslor, om att jag hellre dör än är vaken under operationen, och att lugnande tabletter inte biter på mig. Jag vill verkligen bli sövd. Jag fixar inget annat än att bli sövd. Jag har kommit på att hur dåsig man än är, så måste man ju känna lukten av blod? Av slakt. Nej. Narkos. Bara narkos är aktuellt.
Min mamma kommer upp och bor hos mig de första dagarna jag är hemma. Operationen infaller annars väldigt praktiskt - jag kommer att komma hem när min dotter är på höstlov, och hon är mycket kapabel att ta hand om både mig och hundar. Min mamma kommer dock ändå. Jag tänker låta henne skämma bort oss alla med sin goda mat. Jag ska rensar ur frysen så det finns lite extra plats åt eventuella köttbullar som kan bli över.
Jag har också många andra ljuvliga vänner som kommer att hjälpa mig. Min dotter och min mamma är ju som alltid fantastiska, liksom min närmaste väninna som bor bara några kvarter bort. Min son och hans flickvän flyttar hit om det behövs. En granne kan handla. Min ena hunds husse kommer att ansvara för all motion av båda hundarna tills jag är på benen igen. Jag har till och med fått erbjudande om kuddpuffning - när jag vill! Och så presenter. Har jag ingen aptit efter operationen kan jag som ni ser frossa i lakritschoklad. Det här ska nog gå bra. Bättre familj och vänner än vad jag har, det kan man knappast ha!
fredag 27 september 2013
This - på repeat
Den här bloggen har underrubriken "This" efter en låt med Brian Eno som är väldigt bra att lyssna till när man är nedstämd, men också för att det är en passande titel på en blogg som beskriver just precis den här höftledsoperationen. (Och vän av ordning tycker kanske det är dags att döpa om bloggen till These, men nehepp, så blir det inte!)
Det är bra att påminna sig om det ibland - att den här bloggen beskriver just MIN upplevelse. Att det skiljer mycket mellan olika personer och säkert också olika operationer, ja om det råder ingen tvekan med utgångspunkt från alla mail och kommentarer jag fått från folk som läser den här bloggen.
De flesta verkar nog ha haft det lite lättare än mig. Men jag har också tyvärr byggt på andras frustration över sin egen situation, eftersom allt verkar ha gått så mycket fortare för mig än för dem.
Sista tiden har jag växlat några mail med en kvinna som opererades i slutet av augusti. Ocementerad protes precis som jag. Redan dagen efter operationen jobbade hon 2 timmar från sjuksängen. En månad efter operationen gick hon inomhus utan kryckor. Fem veckor efter operationen jobbar hon heltid på sin arbetsplats (alltså, jag måste nästan kolla igen...)! Hon tar dock en del smärtstillande mediciner fortfarande, men ändå...
Det är härligt när man får höra sådana här solskenshistorier fyra veckor innan sin egen operation. Jag som är realist/pessimist och ganska orolig av mig, har förstås ställt in mig på det värsta. Men tänk om... Tänk om det går förhållandevis lätt den här gången? Tänk om jag skuttar fram i livet igen, redan till jul?
Det är bra att påminna sig om det ibland - att den här bloggen beskriver just MIN upplevelse. Att det skiljer mycket mellan olika personer och säkert också olika operationer, ja om det råder ingen tvekan med utgångspunkt från alla mail och kommentarer jag fått från folk som läser den här bloggen.
De flesta verkar nog ha haft det lite lättare än mig. Men jag har också tyvärr byggt på andras frustration över sin egen situation, eftersom allt verkar ha gått så mycket fortare för mig än för dem.
Sista tiden har jag växlat några mail med en kvinna som opererades i slutet av augusti. Ocementerad protes precis som jag. Redan dagen efter operationen jobbade hon 2 timmar från sjuksängen. En månad efter operationen gick hon inomhus utan kryckor. Fem veckor efter operationen jobbar hon heltid på sin arbetsplats (alltså, jag måste nästan kolla igen...)! Hon tar dock en del smärtstillande mediciner fortfarande, men ändå...
Det är härligt när man får höra sådana här solskenshistorier fyra veckor innan sin egen operation. Jag som är realist/pessimist och ganska orolig av mig, har förstås ställt in mig på det värsta. Men tänk om... Tänk om det går förhållandevis lätt den här gången? Tänk om jag skuttar fram i livet igen, redan till jul?
torsdag 26 september 2013
Operationsdatum: 24/10-13
Idag fick jag efter många försök slutligen tag i administratören på kliniken. Och på en minut var ovissheten bytt mot visshet. Mitt andra höftledsbyte kommer att äga rum torsdagen den 24:e oktober.
Jag blev glad men också orolig.
Glad för att det är så snart. Jag tål inte Arcoxian så bra. Den tar bort det mesta av smärtan men jag blir så fruktansvärt trött och matt och orkeslös av den. Och gör jag uppehåll får jag så ont så att jag inte kan sova, och då blir jag trött av sömnbrist. Jag är också glad för att det blir i god tid innan jul så att jag förhoppningsvis kan fira den lite bättre än 2009, tre veckor efter förra operationen.
Men jag är orolig också. Rastlös. Störd. Lite rädd. Hur ska jag hinna fixa allt som måste hinnas med innan? Hur ska jag orka ordna det som måste göras när jag är så trött och orkeslös? Får jag bli sövd? Kommer jag att få en nervskada med samma helvetiska smärta som förra gången? Kommer slutresultatet bli lika bra som den första? Tänk om allt, allt, allt går åt skogen?
Jag blev glad men också orolig.
Glad för att det är så snart. Jag tål inte Arcoxian så bra. Den tar bort det mesta av smärtan men jag blir så fruktansvärt trött och matt och orkeslös av den. Och gör jag uppehåll får jag så ont så att jag inte kan sova, och då blir jag trött av sömnbrist. Jag är också glad för att det blir i god tid innan jul så att jag förhoppningsvis kan fira den lite bättre än 2009, tre veckor efter förra operationen.
Men jag är orolig också. Rastlös. Störd. Lite rädd. Hur ska jag hinna fixa allt som måste hinnas med innan? Hur ska jag orka ordna det som måste göras när jag är så trött och orkeslös? Får jag bli sövd? Kommer jag att få en nervskada med samma helvetiska smärta som förra gången? Kommer slutresultatet bli lika bra som den första? Tänk om allt, allt, allt går åt skogen?
torsdag 19 september 2013
Resultat från röntgen + felaktig artikel i SvD del 3
I tisdags träffade jag ortopeden igen, för att få resultatet från röntgen. Resultat: det blir ett nytt höftledsbyte.
Jag vet inte vad jag känner omkring det egentligen. Lättnad kanske. Tänk om ortopeden sagt: "GUD vad du överdriver!! Skärp dig bara!!" Men det sa han naturligtvis inte. Han så något i stil med: "Ja, vi visste redan 2009 att du hade artros även i höger höft, men då var det ju väldigt lite. Nu är det mer. Så du har ju känt rätt. Nu är det upp till dig. Det finns enligt min bedömning av röntgenbild och din berättelse skäl för en operation, men det är du som bestämmer. Du kan göra det nu, eller du kan försöka klara dig ett tag till med smärtstillande och sjukgymnastik...."
Och i och med den kommentaren kom vi in på artikeln i SvD. Att jag sett den. Att han naturligtvis också sett den. Att jag kontaktat ortopeden och att han var felciterad. Och min ortoped sa då att det var lite på grund av den artikeln som han kände sig tvungen att erbjuda mig sjukgymnastik, även om det i ett fall som mitt nog är lite för sent för det. Att den typen av felinformation ställer till det i relationen mellan läkare och patienter. Så jag önskar verkligen att SvD gjort en rättelse...
Men min ortoped hade goda nyheter också. Han tog ju en bild på min opererade höft också, och kunde meddela att den satt som en smäck! Han berättade också att han bara opererat om en enda protes av den typ jag har, och då bytte han plasten i bäckenet på en patient som haft protesen i 20 år. Det verkar alltså som om de håller i över 20 år! Nice.
När jag såg bilderna förstod jag också vad den där stålmojängen med en kula fäst i en pinne som står uppåt som man får mellan benen är till för. Det är en måttreferens. Kulan är 30 mm, och på så sätt kan man se vilken skala bilden har. Lite onödigt i mitt fall kanske, men det var i alla fall orsaken.
Och nu då? Jag ombads kontakta ortopedens läkarsekreterare för att be henne göra allt klart med försäkringsbolaget, boka in provtagning och en dag för operation. Operationen skulle bli i slutet av oktober eller början av november, vilket ju funkar bra för mig.
Dagen efter ringde jag, och med ens hon svarade så kom jag ihåg allt strul runt det administrativa som var innan förra operationen kom på plats. Denna gång verkade allt lika förvirrat och rörigt som då, så jag ringde faktiskt försäkringsbolaget själv och bad dem följa upp allting från deras sida. De tyckte att lagom tid att invänta agerande från läkarsekreterarens sida är till på måndag, så om hon inte hört av sig till mig och gjort allt klart då, så ska jag ringa försäkringsbolaget igen, så drar de i frågan. Jag är så glad för min försäkring. Den har varit värd varje krona.
Jag börjar bli nervös nu. Men som sagt, jag är nog mest lättad över att det nu ska bli av. Jag hoppas att allt ska gå bra och att det ska gå lite enklare än förra gången, och att nästa sommar ska bli.... fantastisk. Med två fungerande höftleder.
Jag vet inte vad jag känner omkring det egentligen. Lättnad kanske. Tänk om ortopeden sagt: "GUD vad du överdriver!! Skärp dig bara!!" Men det sa han naturligtvis inte. Han så något i stil med: "Ja, vi visste redan 2009 att du hade artros även i höger höft, men då var det ju väldigt lite. Nu är det mer. Så du har ju känt rätt. Nu är det upp till dig. Det finns enligt min bedömning av röntgenbild och din berättelse skäl för en operation, men det är du som bestämmer. Du kan göra det nu, eller du kan försöka klara dig ett tag till med smärtstillande och sjukgymnastik...."
Och i och med den kommentaren kom vi in på artikeln i SvD. Att jag sett den. Att han naturligtvis också sett den. Att jag kontaktat ortopeden och att han var felciterad. Och min ortoped sa då att det var lite på grund av den artikeln som han kände sig tvungen att erbjuda mig sjukgymnastik, även om det i ett fall som mitt nog är lite för sent för det. Att den typen av felinformation ställer till det i relationen mellan läkare och patienter. Så jag önskar verkligen att SvD gjort en rättelse...
Men min ortoped hade goda nyheter också. Han tog ju en bild på min opererade höft också, och kunde meddela att den satt som en smäck! Han berättade också att han bara opererat om en enda protes av den typ jag har, och då bytte han plasten i bäckenet på en patient som haft protesen i 20 år. Det verkar alltså som om de håller i över 20 år! Nice.
Och nu då? Jag ombads kontakta ortopedens läkarsekreterare för att be henne göra allt klart med försäkringsbolaget, boka in provtagning och en dag för operation. Operationen skulle bli i slutet av oktober eller början av november, vilket ju funkar bra för mig.
Dagen efter ringde jag, och med ens hon svarade så kom jag ihåg allt strul runt det administrativa som var innan förra operationen kom på plats. Denna gång verkade allt lika förvirrat och rörigt som då, så jag ringde faktiskt försäkringsbolaget själv och bad dem följa upp allting från deras sida. De tyckte att lagom tid att invänta agerande från läkarsekreterarens sida är till på måndag, så om hon inte hört av sig till mig och gjort allt klart då, så ska jag ringa försäkringsbolaget igen, så drar de i frågan. Jag är så glad för min försäkring. Den har varit värd varje krona.
Jag börjar bli nervös nu. Men som sagt, jag är nog mest lättad över att det nu ska bli av. Jag hoppas att allt ska gå bra och att det ska gå lite enklare än förra gången, och att nästa sommar ska bli.... fantastisk. Med två fungerande höftleder.
tisdag 10 september 2013
Felaktig artikel i SvD - del 2
Jag mailade professor Leif Dahlberg och frågade om han blivit felciterad, och jag fick idag svar: Ja. Han skrev: "...Precis
som du skriver är självklart inte meningen att försämra något avseende
proteskirurgi, som när den utförs på rätt indikation är en utmärkt
behandling för patienter med artros. Artikeln skulle ju inte heller
handla om detta, utan som du noterat, att endast ett mycket ringa antal
av dem med artros kommer att bli opererade trots att de upplever
betydande besvär med rörelsenedsättning, dålig livskvalitet och smärta,
vilket artikeln också på ett mycket bra sätt förmedlade. Dessutom
belystes möjligheterna till god behandling för denna grupp..."
Så heja Leif Dahlberg! Kämpa på för rätt till hjälp med artrosskolor så länge det funkar (och det kan vara länge - för mig funkade träning i 20 år!) Sedan tar vi tacksamt emot en operation så att vi slipper ha ont och kan fortsätta våra rörliga och härliga liv i skogar, med hundar, på golfbanor, med elbaser, på zumbapass, på Gina Tricot (finns den kedjan fortfarande och har de bytt ut sina larmanordningar så de inte längre piper för höftledsproteser?) eller hur vi nu vill leva våra liv!
Så heja Leif Dahlberg! Kämpa på för rätt till hjälp med artrosskolor så länge det funkar (och det kan vara länge - för mig funkade träning i 20 år!) Sedan tar vi tacksamt emot en operation så att vi slipper ha ont och kan fortsätta våra rörliga och härliga liv i skogar, med hundar, på golfbanor, med elbaser, på zumbapass, på Gina Tricot (finns den kedjan fortfarande och har de bytt ut sina larmanordningar så de inte längre piper för höftledsproteser?) eller hur vi nu vill leva våra liv!
måndag 9 september 2013
Felaktig artikel i SvD idag
I morse satte jag frukosten i halsen när jag läste detta. "Patienter opereras i onödan. 85% av operationerna hade kunnat undvikas hävdar ortopedprofessor Leif Dahlberg."
Det stämmer naturligtvis inte, och på Skånes universittetssjukhus hemsida tror jag att man finner ursprunget till den tokiga siffran. Professor Leif Dahlberg säger där:
"Ortopedi har alltid varit operativt inriktad, till exempel protesoperationer är en stor del av verksamheten: 15-20 procent av patienterna behöver genomgå sådana operationer för att komma till rätta med sina besvär. Men de övriga omkring 85 procenten som också har besvär? Hur hanterar man bäst den stora massan?"
Han svarar själv på sin fråga: Man hjälper dem genom att erbjuda artrosskola. Så 85% av artrospatienterna kan vara hjälpta av artrosskola. Det är en helt annan sak än att 85% av operationerna kan undvikas med artrosskola.
Jag har aldrig gått i någon artrosskola, men däremot har jag ju med träning hållit en artroshöft någorlunda på gott humör i 20 år, så jag tror absolut att träning är bra. Men träning kan aldrig stoppa artrosen i sig, och desinformation av den här typen är väldigt olycklig. Många får kämpa för att få sina operationer ändå, utan att behöva brottas med osanningar.
torsdag 5 september 2013
"Troligen opfall"
Jahapp. Då var man tillbaka hos ortopeden. Samma hus men en ny korridor och ett trevligare väntrum. Samma rara sköterska som fortfarande berättar om den andra sköterskan som egentligen jobbar där (har jag någonsin träffat henne?) Och samma ortoped, några år äldre än sist, liksom jag själv.
Vi pratar lite om höften som är opererad. Att det var jobbigt med nervskadan och att protesen inte växte fast. Att det tog ett helt år, men också hur bra det blev när allt var läkt. Att den fungerar helt perfekt! Att mina ben blev lika långa och hur vansinnigt trevligt det är att ha lika långa ben.
Sedan pratar vi lite om den andra höften. Tack vare den här bloggen vet jag ju exakt när den började krångla. När startsmärtan kom. Och hur min livskvalitet (ortopedens ord för det som jag själv inte kommit på att använda) sakta försämrats pga smärta och värk.
Han undersökte benet. Böjde, vred och bände litegrann. Jag kommer ihåg första besöket för den förra höften - att han gjorde likadant då, och att det inte gjorde särskilt ont och att jag tänkte att jag kanske var där i onödan ändå. Nu gjorde det däremot ordentligt ont. Aj.
Jag fick en remiss till röntgen, som jag tänkte försöka hinna till i morgon bitti. "Troligen opfall" står det på den. Sedan blir det återbesökstid, och ortopeden bad mig fundera om jag ville göra en operation nu. Det blev plötsligt väldigt konkret alltihop.
Jag har hela tiden tänkt att det är viktigt NÄR man gör en operation. Att jag inte vill göra den på sommaren, och inte heller så att det finns minsta risk att man får någon komplikation över jul när hela vården stänger ner. Men nu vill jag nästan bara bli av med den. För jag tror ju helt enkelt att det är dags. Det kan inte vara bra för kroppen att halta som jag gör ibland och det kan inte vara bra att äta mängder av smärtstillande heller. Jag fick nu nytt recept på Arcoxia 60 mg, och någon ny "modern" Alvedon, 665 mg med modifierad frisättning. Jag har aldrig gillat Alvedon, tycker inte att den hjälper alls, men nu ska jag sätta i mig av alla sorter så jag slipper ha ont i natt! Det var ett tag sedan jag sov en hel natt - hoppas jag får göra det nu!
Vi pratar lite om höften som är opererad. Att det var jobbigt med nervskadan och att protesen inte växte fast. Att det tog ett helt år, men också hur bra det blev när allt var läkt. Att den fungerar helt perfekt! Att mina ben blev lika långa och hur vansinnigt trevligt det är att ha lika långa ben.
Sedan pratar vi lite om den andra höften. Tack vare den här bloggen vet jag ju exakt när den började krångla. När startsmärtan kom. Och hur min livskvalitet (ortopedens ord för det som jag själv inte kommit på att använda) sakta försämrats pga smärta och värk.
Han undersökte benet. Böjde, vred och bände litegrann. Jag kommer ihåg första besöket för den förra höften - att han gjorde likadant då, och att det inte gjorde särskilt ont och att jag tänkte att jag kanske var där i onödan ändå. Nu gjorde det däremot ordentligt ont. Aj.
Jag fick en remiss till röntgen, som jag tänkte försöka hinna till i morgon bitti. "Troligen opfall" står det på den. Sedan blir det återbesökstid, och ortopeden bad mig fundera om jag ville göra en operation nu. Det blev plötsligt väldigt konkret alltihop.
Jag har hela tiden tänkt att det är viktigt NÄR man gör en operation. Att jag inte vill göra den på sommaren, och inte heller så att det finns minsta risk att man får någon komplikation över jul när hela vården stänger ner. Men nu vill jag nästan bara bli av med den. För jag tror ju helt enkelt att det är dags. Det kan inte vara bra för kroppen att halta som jag gör ibland och det kan inte vara bra att äta mängder av smärtstillande heller. Jag fick nu nytt recept på Arcoxia 60 mg, och någon ny "modern" Alvedon, 665 mg med modifierad frisättning. Jag har aldrig gillat Alvedon, tycker inte att den hjälper alls, men nu ska jag sätta i mig av alla sorter så jag slipper ha ont i natt! Det var ett tag sedan jag sov en hel natt - hoppas jag får göra det nu!
tisdag 3 september 2013
Give life back to music
Efter semestern tog Arcoxian slut. Jag fick ONT. Ett rent totalhaveri. Kunde inte gå, kunde inte sova, kunde inte sitta. Jag insåg att det var dags att boka en tid hos ortopeden, och jag valde förstås samma som opererade den första höften. Precis när jag bokat den där tiden, blev höften förstås bättre. Men jag vet ju att artrosen kommer och går, som i skov nästan, och även om det är bättre i en vecka, så blir det snart sämre igen. I övermorgon ska jag dit.
Sedan i maj har jag ju knappt tränat. Dels har jag velat prioritera hundpromenaderna, men sedan har jag verkligen inte haft lust heller. Jag har ju varit så glad under de här åren jag har kunnat dansa, gå på zumba, SH'BAM och afro, och jag har verkligen inte saknat gym och konditionsmaskiner. Nu kan jag tyvärr inte zumba mer. Högerbenet hänger inte med. Och i morse såg jag plötsligt i spegeln att höger ben blivit smalare än vänster! Muskeln har förtvinat. Det är ju inte så konstigt, jag har verkligen märkt hur jag blir mer och mer enbent. Jag står på vänster ben, använder vänster ben när jag böjer mig ner, ja, jag använder i stort sett bara det.
Så idag, när hundarna ändå var hos en av hussarna, så gick jag muttrande till gymet. Det var som om jag hade ett regnmoln över huvudet, så där som Linus i Snobben har. Inte roligt.
Väl där kändes det ju bättre. Med lite bra musik i öronen var det till och med lite skönt att ro i 20 minuter, även om det nöp i höften. 10 minuter cykling gick också bra med skön syrebrist i lårmusklerna, men när jag kom till crosstrainern insåg jag hur otroligt sned jag blivit. Det är klart att det GÅR att köra crosstrainer med bara ett ben, men det blir ju helt konstigt. Jag tvingades verkligen försöka använda högerbenet så som man ska, och fast det tog emot så kändes det ju skönt i alla muskler, och när jag gick hemåt efter en stretch som vi inte ska tala högt om, så gick jag ändå rakare och bättre än på länge.
Slutsatsen jag kan dra av kvällen, är att jag måste börja träna igen nu. Det är bara att göra det. Give life back to music.
Sedan i maj har jag ju knappt tränat. Dels har jag velat prioritera hundpromenaderna, men sedan har jag verkligen inte haft lust heller. Jag har ju varit så glad under de här åren jag har kunnat dansa, gå på zumba, SH'BAM och afro, och jag har verkligen inte saknat gym och konditionsmaskiner. Nu kan jag tyvärr inte zumba mer. Högerbenet hänger inte med. Och i morse såg jag plötsligt i spegeln att höger ben blivit smalare än vänster! Muskeln har förtvinat. Det är ju inte så konstigt, jag har verkligen märkt hur jag blir mer och mer enbent. Jag står på vänster ben, använder vänster ben när jag böjer mig ner, ja, jag använder i stort sett bara det.
Så idag, när hundarna ändå var hos en av hussarna, så gick jag muttrande till gymet. Det var som om jag hade ett regnmoln över huvudet, så där som Linus i Snobben har. Inte roligt.
Väl där kändes det ju bättre. Med lite bra musik i öronen var det till och med lite skönt att ro i 20 minuter, även om det nöp i höften. 10 minuter cykling gick också bra med skön syrebrist i lårmusklerna, men när jag kom till crosstrainern insåg jag hur otroligt sned jag blivit. Det är klart att det GÅR att köra crosstrainer med bara ett ben, men det blir ju helt konstigt. Jag tvingades verkligen försöka använda högerbenet så som man ska, och fast det tog emot så kändes det ju skönt i alla muskler, och när jag gick hemåt efter en stretch som vi inte ska tala högt om, så gick jag ändå rakare och bättre än på länge.
Slutsatsen jag kan dra av kvällen, är att jag måste börja träna igen nu. Det är bara att göra det. Give life back to music.
onsdag 7 augusti 2013
På semester med Arcoxia
Jag och min dotter har varit på semester. Med på resan tog jag en burk Arcoxia som jag fick innan höftledsbytet. Jag var så hjärtligt trött på att ha ont, och ville kunna njuta av semestern. Jag gillade inte Arcoxia förra gången jag åt den, men nu har den varit fantastisk. Det var så skönt att inte ha ont! Den tar verkligen bort all värk i det stadium min högra höftled nu befinner sig i. Dock var det lite nedslående att plötsligt upptäcka hur illa leden numera fungerar. Det blir tydligt när ingen smärta hindrar rörelse - benet fungerar inte som det ska. Rörligheten är nedsatt och jag har tappat mycket styrka. Att simma bröstsim var som att plaska som en batteridriven plastgrodman på tvären - jättekonstigt. Jag borde dock börja simma igen. Zumban är lagd på hyllan sedan ett tag, och jag har haft problem med nacken, så jag trodde att jag inte kunde crawla längre, men det kunde jag. Så nu är det bara att komma igång med det igen. Plums i bassängen i höst alltså.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)