2,5 månad efter operationen
När jag började jobba 1:a februari var det så praktiskt. För så fort någon frågade hur det var, då kunde jag så där glatt och trevligt säga: "Jo, men det går framåt hela tiden!". Men så känns det inte längre. Och eftersom det är det käcka som alla vill höra, så känner jag att jag tystnar, och drar mig undan lite grann.
Jag tränar så duktigt och målmedvetet. Jag blir allt starkare och kan ta högre vikter på gymmet. Men jag blir inte bättre! Jag är stel och öm i muskler och leder. Jag kan fortfarande inte gå ordentligt utan en krycka. Jag haltar inte så där akut längre, men jag vankar som en pingvin.
4:e mars är sista dagen på min sjukskrivning. Då ska jag gå upp på heltid och åka kommunalt till jobbet. Att jobba heltid ska nog fungera någotsånär, för jag kan sitta och hålla mig upprätt numera. Men HUR ska jag komma till jobbet om det fortfarande är snöstorm och jag ska pulsa och halka fram den bit dit bussar och tåg inte går???
lördag 20 februari 2010
måndag 8 februari 2010
It's a matter of life and the way you walk
2 månader efter operationen
Idag var jag på återbesök hos ortopeden som gjorde operationen. Han mätte mina ben med ögonmått och konstaterade att de var ungefär lika långa, inte noggrannare än så alltså. Han menade att ben aldrig är exakt lika långa så det inte var nogrannare än så. Får man ont mäter man noggrannare och lägger i en liten klack i ena skon.
Han konstaterade att ärret såg bra ut, att det började dra ihop sig. Jag ville fråga om svullnaden, men kände mig löjlig. Som om jag var fåfäng. Vilket jag naturligtvis är, trots att jag inte hade så snygga lår innan operationen heller. Hade mitt andra lår varit perfekt hade jag kanske vågat, men jag har ju "ridbyxlår" där med, men förstås inte lika markerat som den bulle jag nu har under operationssåret.
Jag frågade dock om min tappade ytkänsel i foten. Och han hade inget bra svar. Det var väldigt ovanligt, och inte mycket att göra åt. Det var troligen ett hematom som tryckt, eller så hade operationen på något annat sätt stört den nerv som går ner till foten. Som sagt var det inte mycket att göra åt, inte farligt, och det skulle förmodligen bli bättre, även om sådant tar lång tid. Att man inte har ytkänsel under operationssåret är däremot helt normalt, och den kommer tillbaka men även det tar lång tid.
Han påminde mig, med viss skärpa, att jag fortfarande ska vara försiktig i rörelserna eftersom jag ännu är att betrakta som nyopererad. Jag vet inte vad som triggade honom till den kommentaren, men jag som tycker att allt går lite långsamt sög ändå tacksamt åt mig av den.
Och eftersom jag fått höra lite olika teorier om hur lätt en protes går ur led så frågade jag då också lite om det, men jag fick inget tydligt svar. Han menade att i tre månader ska man vara försiktig. Sedan kan man själva prova sig fram, och känna efter. Olika personer blir olika rörliga, och man lär sig sin gräns med tiden. Han testade min rörlighet och tyckte den var väldigt bra för att vara så nyopererad. Jag tog på och av strumpan medans vi pratade och väntade mig nästan en åthutning, men det kom ingen - så det var tydligen okej i alla fall!
Jag frågade också om min högra höft. Är den också drabbad av artros? Han tog upp bilden och skärskådade den. Jag har en liten, liten förtätning i bäckenbenet ovanför leden, men allt brosk är intakt. Så den ska fungera i många år till.
Han berättade också att min protes beräknas hålla i 15-20 år. Och när den ger sig, då är det förmodligen plasten som slits. Och protesen är modulariserad, så man kan byta bara plasten! Eller plasten och kulan! Den del som vuxit fast i benet sitter perfekt på mig, och behöver troligen aldrig bytas ut!
Jag fick ingen ny återbesökstid, men får däremot komma en gång till senare i vår om något händer, eller om jag har frågor om något. Jag fick också en remiss till ett CRP-prov som en extra säkerhetskoll att allt är bra. Det är ett blodprov. Vad det visar? Har ingen aning. Där var mina krafter slut. Orkade inte fråga mer. Men nöjd gick jag därifrån.
Idag var jag på återbesök hos ortopeden som gjorde operationen. Han mätte mina ben med ögonmått och konstaterade att de var ungefär lika långa, inte noggrannare än så alltså. Han menade att ben aldrig är exakt lika långa så det inte var nogrannare än så. Får man ont mäter man noggrannare och lägger i en liten klack i ena skon.
Han konstaterade att ärret såg bra ut, att det började dra ihop sig. Jag ville fråga om svullnaden, men kände mig löjlig. Som om jag var fåfäng. Vilket jag naturligtvis är, trots att jag inte hade så snygga lår innan operationen heller. Hade mitt andra lår varit perfekt hade jag kanske vågat, men jag har ju "ridbyxlår" där med, men förstås inte lika markerat som den bulle jag nu har under operationssåret.
Jag frågade dock om min tappade ytkänsel i foten. Och han hade inget bra svar. Det var väldigt ovanligt, och inte mycket att göra åt. Det var troligen ett hematom som tryckt, eller så hade operationen på något annat sätt stört den nerv som går ner till foten. Som sagt var det inte mycket att göra åt, inte farligt, och det skulle förmodligen bli bättre, även om sådant tar lång tid. Att man inte har ytkänsel under operationssåret är däremot helt normalt, och den kommer tillbaka men även det tar lång tid.
Han påminde mig, med viss skärpa, att jag fortfarande ska vara försiktig i rörelserna eftersom jag ännu är att betrakta som nyopererad. Jag vet inte vad som triggade honom till den kommentaren, men jag som tycker att allt går lite långsamt sög ändå tacksamt åt mig av den.
Och eftersom jag fått höra lite olika teorier om hur lätt en protes går ur led så frågade jag då också lite om det, men jag fick inget tydligt svar. Han menade att i tre månader ska man vara försiktig. Sedan kan man själva prova sig fram, och känna efter. Olika personer blir olika rörliga, och man lär sig sin gräns med tiden. Han testade min rörlighet och tyckte den var väldigt bra för att vara så nyopererad. Jag tog på och av strumpan medans vi pratade och väntade mig nästan en åthutning, men det kom ingen - så det var tydligen okej i alla fall!
Jag frågade också om min högra höft. Är den också drabbad av artros? Han tog upp bilden och skärskådade den. Jag har en liten, liten förtätning i bäckenbenet ovanför leden, men allt brosk är intakt. Så den ska fungera i många år till.
Han berättade också att min protes beräknas hålla i 15-20 år. Och när den ger sig, då är det förmodligen plasten som slits. Och protesen är modulariserad, så man kan byta bara plasten! Eller plasten och kulan! Den del som vuxit fast i benet sitter perfekt på mig, och behöver troligen aldrig bytas ut!
Jag fick ingen ny återbesökstid, men får däremot komma en gång till senare i vår om något händer, eller om jag har frågor om något. Jag fick också en remiss till ett CRP-prov som en extra säkerhetskoll att allt är bra. Det är ett blodprov. Vad det visar? Har ingen aning. Där var mina krafter slut. Orkade inte fråga mer. Men nöjd gick jag därifrån.
fredag 5 februari 2010
Would you take a straight and narrow critical look at me?
2 månader efter operationen
Efter en veckas jobb, på halvtid, är jag trött och har lite ont. För lite soffan denna vecka. Men det har ändå gått bra.
På måndag har jag återbesök hos ortopeden som utförde operationen. Det känns som om jag har haft 1000 frågor till honom, men nu kommer jag inte på en enda.... Och vad ska han titta på egentligen? Kanske om benen nu är lika långa. Hur det är med den saken har jag faktiskt ingen aning om.
En sak jag måste komma ihåg att fråga om är hur min andra höft ser ut. Jag känner inget från den, men är den också drabbad av artros?
Efter en veckas jobb, på halvtid, är jag trött och har lite ont. För lite soffan denna vecka. Men det har ändå gått bra.
På måndag har jag återbesök hos ortopeden som utförde operationen. Det känns som om jag har haft 1000 frågor till honom, men nu kommer jag inte på en enda.... Och vad ska han titta på egentligen? Kanske om benen nu är lika långa. Hur det är med den saken har jag faktiskt ingen aning om.
En sak jag måste komma ihåg att fråga om är hur min andra höft ser ut. Jag känner inget från den, men är den också drabbad av artros?
onsdag 3 februari 2010
Instead of falling down I'm standing up the morning after
2 månader efter operationen
Nu har jag jobbat i tre dagar, och det går bra. Lite trött i ryggen har jag varit, men det kan bero på annat också. Att åka taxi till jobbet kan man definitivt vänja sig vid! Särskilt när det är ett sådant oväder som det är nu.
Jag är förkyld, och därför har det varken blivit sjukgymnastik eller träning den här veckan. Ändå fortsätter jag att bli starkare i benet. Igår tog jag på mig byxorna utan att sätta mig ned - jag stod alltså på ett ben för första gången sedan operationen!
Nu har jag jobbat i tre dagar, och det går bra. Lite trött i ryggen har jag varit, men det kan bero på annat också. Att åka taxi till jobbet kan man definitivt vänja sig vid! Särskilt när det är ett sådant oväder som det är nu.
Jag är förkyld, och därför har det varken blivit sjukgymnastik eller träning den här veckan. Ändå fortsätter jag att bli starkare i benet. Igår tog jag på mig byxorna utan att sätta mig ned - jag stod alltså på ett ben för första gången sedan operationen!
torsdag 28 januari 2010
I took a trip on a gemini spacecraft
7 veckor och 6 dagar efter operationen
Idag på sjukgymnastiken kunde jag höja belastningen i nästan alla maskiner. Jag övar nu också trappgång genom att kliva upp och ner på en step-up-bräda.
Jag fick också lägga till träning på cross trainern, som jag tycker så mycket om. Den tar på exakt rätt muskler, och med rätt musik i Ipoden så är det direkt njutbart.
Idag på sjukgymnastiken kunde jag höja belastningen i nästan alla maskiner. Jag övar nu också trappgång genom att kliva upp och ner på en step-up-bräda.
Jag fick också lägga till träning på cross trainern, som jag tycker så mycket om. Den tar på exakt rätt muskler, och med rätt musik i Ipoden så är det direkt njutbart.
måndag 25 januari 2010
The muscles fought so long
7 veckor och 3 dagar efter operationen
Igår var jag på gymmet för att cykla. Jag körde i en halvtimme, och det gick bra. Sedan började jag snegla på cross trainern. Sjukgymnasten har sagt att det är lite för tidigt för cross trainer ännu eftersom man lägger all tyngd på höften, men jag kunde inte låta bli att kliva upp, bara för att testa lite grann.
Jag sänkte höjden till lägstanivån och började trampa i halv takt. Och det var så härligt! Det kändes precis i de där gå-musklerna, som varit sönderskurna och icke-existerande sedan i december, men som jag återupptäckte för någon vecka sedan. 15 minuter blev det.
Och idag var jag och simmade. Det gick däremot urdåligt. Det går lite upp och ner, som sagt.
Igår var jag på gymmet för att cykla. Jag körde i en halvtimme, och det gick bra. Sedan började jag snegla på cross trainern. Sjukgymnasten har sagt att det är lite för tidigt för cross trainer ännu eftersom man lägger all tyngd på höften, men jag kunde inte låta bli att kliva upp, bara för att testa lite grann.
Jag sänkte höjden till lägstanivån och började trampa i halv takt. Och det var så härligt! Det kändes precis i de där gå-musklerna, som varit sönderskurna och icke-existerande sedan i december, men som jag återupptäckte för någon vecka sedan. 15 minuter blev det.
Och idag var jag och simmade. Det gick däremot urdåligt. Det går lite upp och ner, som sagt.
fredag 22 januari 2010
Put on your red shoes and dance the blues
7 veckor efter operationen
Nu kan jag, visserligen med mycken möda men ändock, få på mig strumpor utan att använda något hjälpmedel! Och jag kan få på mig ett par skor med vanliga skosnören!
Nu kan jag, visserligen med mycken möda men ändock, få på mig strumpor utan att använda något hjälpmedel! Och jag kan få på mig ett par skor med vanliga skosnören!
onsdag 20 januari 2010
Take me to the nearest famous city middle
Sex veckor och 5 dagar efter operationen
När jag haltade runt här hemma utan kryckor fick jag ont i ljumsken, och det har tyvärr inte givit med sig. Jag ska dock fortsätta träna som vanligt, men vara väldigt noga med att göra rörelserna rätt så att det då inte gör ont.
Två gånger i veckan går jag till sjukgymet och programmet ser numera ut så här:
När jag haltade runt här hemma utan kryckor fick jag ont i ljumsken, och det har tyvärr inte givit med sig. Jag ska dock fortsätta träna som vanligt, men vara väldigt noga med att göra rörelserna rätt så att det då inte gör ont.
Två gånger i veckan går jag till sjukgymet och programmet ser numera ut så här:
- 10 minuter uppvärmning på motionscykel
- 2*12 benböj med en pilatesboll mellan rygg och vägg, och en liten boll mellan knäna
- 2*12 benlyft bakåt i en maskin med snara runt foten
- 2*12 benlyft utåt åt sidan i samma maskin
- 2*8 lyft i maskin för vänster lårmuskel
- 2*12 liggande benpress där bara vänster ben håller emot på tillbakavägen
- 2*8 drag i maskin för lårets baksida
- Alltihop ett varv till
- 10 minuters kondition och nedvarvning på motionscykel
Utöver detta simmar jag 2-4 gånger i veckan. Mest crawl, men även bröstsim går bra nu.
Och nu, nästan sju veckor efter operationen, kan jag äntligen ligga på den opererade sidan. Det är fortfarande svullet, så det känns som om jag får balansera lite grann, men det gör inte ont längre. Jag ligger dock inga längre stunder på den sidan eftersom det känns som om man får blodstopp efter en stund, men det är ändå skönt att kunna göra det ibland.
Och idag ringde min handläggare på försäkringskassan och meddelade att min begäran om taxiresor till jobbet kommer att bli beviljad! Så från 1/2 kommer jag att börja jobba 50%, på plats på kontoret.
lördag 16 januari 2010
Ocean please, help me drown these memories
6 veckor och 1 dag efter operationen
Min sjukgymnast ville att jag skulle lägga bort kryckorna inomhus, men vi fick backa på det. Jag fick ont av haltandet, och använder nu en krycka inomhus igen.
Men jag har tränat mycket den här veckan. Två gånger styrketräning i gym hos sjukgymnasten, och så har jag simmat. Sist provade jag även bröstsim. Det var läskigt - benet känns helt sladdrigt, och fort går det inte. Men det gör inte ont, och det känns inte farligt. Det är nog ingen risk att det går ur led eller något sådant. Så nu ska jag börja med lite bröstsim också mellan varven.
Och idag kände jag för första gången vilka muskler jag saknar när jag inte klarar att gå utan kryckor. Vilket jag gissar betyder att jag börjat bygga upp de musklerna så pass att jag nu i alla fall kan känna att de existerar! Och det är på utsidan av låret, de muskler som skadades vid själva operationen. När jag går spänner det nu väldigt där, samtidigt som jag börjat halta något lite mindre. Så jag ska verkligen försöka träna dessa muskler så mycket jag kan.
Jag loggade in hos Försäkringskassan idag, och kunde se att de har en utbetalning till mig nu på måndag. Jag blev glad förstås, jag har låga förväntningar på dem efter allt man läst och hört. Jag bad dem även kontakta mig angående vad som behövs för att jag ska kunna få taxiresor till jobbet. Jag har en ganska knölig resväg till jobbet, och det vore synd att behöva ta all kraft man har till den, i stället för att använda den till mer riktad träning som gör mig starkare, och inte bara bryter ner.
Jag har mailkontakt med en annan höftprotesopererad, och idag enades vi om att det besvärligaste med operationen har varit den mentala biten. Första månaden var allt annat än lätt. Vi har varit trötta och ledsna och slitna. Komplikationer gör det ju inte lättare. Och när det gäller den mentala biten är det ingen som varnat mig i alla fall. Man pratar mest om slutresultatet - att man blir smärtfri och får sitt liv tillbaka. Succé. Men det kommer sen. Hoppas jag.
Min sjukgymnast ville att jag skulle lägga bort kryckorna inomhus, men vi fick backa på det. Jag fick ont av haltandet, och använder nu en krycka inomhus igen.
Men jag har tränat mycket den här veckan. Två gånger styrketräning i gym hos sjukgymnasten, och så har jag simmat. Sist provade jag även bröstsim. Det var läskigt - benet känns helt sladdrigt, och fort går det inte. Men det gör inte ont, och det känns inte farligt. Det är nog ingen risk att det går ur led eller något sådant. Så nu ska jag börja med lite bröstsim också mellan varven.
Och idag kände jag för första gången vilka muskler jag saknar när jag inte klarar att gå utan kryckor. Vilket jag gissar betyder att jag börjat bygga upp de musklerna så pass att jag nu i alla fall kan känna att de existerar! Och det är på utsidan av låret, de muskler som skadades vid själva operationen. När jag går spänner det nu väldigt där, samtidigt som jag börjat halta något lite mindre. Så jag ska verkligen försöka träna dessa muskler så mycket jag kan.
Jag loggade in hos Försäkringskassan idag, och kunde se att de har en utbetalning till mig nu på måndag. Jag blev glad förstås, jag har låga förväntningar på dem efter allt man läst och hört. Jag bad dem även kontakta mig angående vad som behövs för att jag ska kunna få taxiresor till jobbet. Jag har en ganska knölig resväg till jobbet, och det vore synd att behöva ta all kraft man har till den, i stället för att använda den till mer riktad träning som gör mig starkare, och inte bara bryter ner.
Jag har mailkontakt med en annan höftprotesopererad, och idag enades vi om att det besvärligaste med operationen har varit den mentala biten. Första månaden var allt annat än lätt. Vi har varit trötta och ledsna och slitna. Komplikationer gör det ju inte lättare. Och när det gäller den mentala biten är det ingen som varnat mig i alla fall. Man pratar mest om slutresultatet - att man blir smärtfri och får sitt liv tillbaka. Succé. Men det kommer sen. Hoppas jag.
tisdag 12 januari 2010
I'm gonna move on up to the waterfront
5 veckor och 4 dagar efter operationen
Idag var jag för andra gången hos sjukgymnasten. Och denna gång blev det andra bullar. Hårdkörning i gymmet:
Idag var jag för andra gången hos sjukgymnasten. Och denna gång blev det andra bullar. Hårdkörning i gymmet:
- 5 minuter uppvärming på motionscykel med låg belastning
- 2*12 benböj med en pilatesboll mellan rygg och vägg
- Gång utan kryckor...
- 2*12 benlyft åt sidan med en snara runt foten, låg vikt
- 2*12 benlyft bakåt med samma snara
- 2*12 lyft med vänster lårmuskel. Inga vikter, bara maskinens tyngd räckte för mig.
- 2*12 benpress där bara vänster ben håller emot på tillbakavägen
- 5 minuter nedvarvning på motionscykel med samma låga belastning
Det var naturligtvis objektivt sett väldigt låga vikter, men jag fick verkligen ta i med mitt klena vänsterben. Jag kommer nog att få en rejäl träningsvärk.
Och nu får jag inte ha kryckor hemma längre!! Jag förstår det inte riktigt, för jag kan inte gå utan åtminstone en krycka. Jag ramlar ner helt, inåt, vid varje steg. Min gångstil kan liknas vid en amputerad pingvins. Men det gör inte ont, så visst, är det bra att halta runt så här så provar jag det. Ute ska jag dock även i fortsättningen ha två kryckor.
Två gånger i veckan ska jag nu till sjukgymnastiken, så nästa tid har jag på torsdag. Jag ser väldigt mycket fram emot det, för det kändes så rätt idag. Mitt ben är klent, men träningsvilligt! Allt finns där, bortglömt och försvagat. Nu ska jag bli stark igen!
måndag 11 januari 2010
I'm up and doing circles
5 veckor och 3 dagar efter operationen
Igår kunde jag för första gången laga mat ordentligt! Det jag menar då är att det gick bra att stå framför köksbänken i de ca 30 minuter som det tar att sno ihop en måltid. Så sent som i helgen var jag tvungen att flytta skärbrädan till köksbordet och sätta mig ner för att orka.
Jag jobbar nu 25% hemifrån. Efter att ha utrett med försäkringskassan hur det fungerar, och rådgjort med HR på mitt jobb som inte hade alltför goda erfarenheter av försäkringskassan, så bestämde jag mig för att jag jobbar just nu 25%, varken mer eller mindre. Det låter väldigt lite, men det är krävande. Jag har svårt att sitta 2 timmar i sträck så jag försöker dela upp det i två pass. Samtidigt hinner man ju inte så mycket på 2 timmar, så man vill ju gärna arbeta koncentrerat. Men det blir sakta bättre med sittandet också.
Jag blir starkare för varje dag. Och jag kan göra något nytt varje dag. Det går bra nu!
Igår kunde jag för första gången laga mat ordentligt! Det jag menar då är att det gick bra att stå framför köksbänken i de ca 30 minuter som det tar att sno ihop en måltid. Så sent som i helgen var jag tvungen att flytta skärbrädan till köksbordet och sätta mig ner för att orka.
Jag jobbar nu 25% hemifrån. Efter att ha utrett med försäkringskassan hur det fungerar, och rådgjort med HR på mitt jobb som inte hade alltför goda erfarenheter av försäkringskassan, så bestämde jag mig för att jag jobbar just nu 25%, varken mer eller mindre. Det låter väldigt lite, men det är krävande. Jag har svårt att sitta 2 timmar i sträck så jag försöker dela upp det i två pass. Samtidigt hinner man ju inte så mycket på 2 timmar, så man vill ju gärna arbeta koncentrerat. Men det blir sakta bättre med sittandet också.
Jag blir starkare för varje dag. Och jag kan göra något nytt varje dag. Det går bra nu!
fredag 8 januari 2010
Up above
5 veckor efter operationen
Idag kunde jag för första gången lyfta vänsterbenet rakt upp från liggande! Det har jag inte gjort sedan före sommaren någon gång!
Idag kunde jag för första gången lyfta vänsterbenet rakt upp från liggande! Det har jag inte gjort sedan före sommaren någon gång!
onsdag 6 januari 2010
Crawling down the alley
1 månad och 2 dagar efter operationen
Idag har jag simmat! Det gick väldigt bra att ta sig i och ur bassängen, och själva simningen gick utmärkt trots mitt svaga ben! Konstigt nog drog jag kraftigt åt höger (jag har opererat det vänstra benet) så jag simmade in i linan hela tiden, och sen tog det lite tid att vända, men det var så härligt! 500 meter blev det. Jag kunde ha simmat länge till, men jag kände mig osäker på hur det egentligen stod till med styrka och kondition, så jag nöjde mig med det denna första simtur efter operationen!
Och att ha kryckor kan vara en lika god ice breaker som en hundvalp! På väg in i badhuset hade jag en lång konversation med en dam som var på väg in för att träna! Sånt händer ju aldrig annars.
Så det var ju en positiv bieffekt av kryckorna. Jag har alltid förundrats över människor som skäms för sina hjälpmedel. Jag hade t ex förut en kollega som hellre gissade vad folk sa, än tog på sig sin hörapparat. Jag var fullkomligt oförstående över hans val. Men idag var det inget annat än pinsamt att sitta i omklädningsrummet med griptången för att få på sig strumpan. Jag är helt fascinerad av detta faktum - att jag skämdes för den. Men alternativet hade varit att be någon hjälpa mig på med strumpan (uteslutet!!!) eller att gå utan strumpa hem. Och då blev det ändå griptången.
Idag har jag simmat! Det gick väldigt bra att ta sig i och ur bassängen, och själva simningen gick utmärkt trots mitt svaga ben! Konstigt nog drog jag kraftigt åt höger (jag har opererat det vänstra benet) så jag simmade in i linan hela tiden, och sen tog det lite tid att vända, men det var så härligt! 500 meter blev det. Jag kunde ha simmat länge till, men jag kände mig osäker på hur det egentligen stod till med styrka och kondition, så jag nöjde mig med det denna första simtur efter operationen!
Och att ha kryckor kan vara en lika god ice breaker som en hundvalp! På väg in i badhuset hade jag en lång konversation med en dam som var på väg in för att träna! Sånt händer ju aldrig annars.
Så det var ju en positiv bieffekt av kryckorna. Jag har alltid förundrats över människor som skäms för sina hjälpmedel. Jag hade t ex förut en kollega som hellre gissade vad folk sa, än tog på sig sin hörapparat. Jag var fullkomligt oförstående över hans val. Men idag var det inget annat än pinsamt att sitta i omklädningsrummet med griptången för att få på sig strumpan. Jag är helt fascinerad av detta faktum - att jag skämdes för den. Men alternativet hade varit att be någon hjälpa mig på med strumpan (uteslutet!!!) eller att gå utan strumpa hem. Och då blev det ändå griptången.
It's black, it's white
1 månad och 2 dagar efter operationen
Jag har fått några jättefina mail från en person som också nyligen genomgått en höftledsoperation, och vi har funnit ut att vi har olika typer av proteser: jag har stor och hon har liten kula.
En stor kula går inte lika lätt ur led, men den ger en något begränsad rörlighet för all framtid. Har man en stor kula får man belasta leden fullt ut direkt efter operationen.
En liten kula har bättre rörlighet när den är helt läkt, och kan därför ges till yngre personer som vill kunna vara än mer fysiskt aktiva. Den fungerar också bättre om man planerar att föda barn. Har man en sådan får man inte belasta benet fullt ut till en början, utan får gå med "ett ägg under foten" under en period efter operationen.
Jag tror att stor kula absolut var det rätta för mig, men tänk så bra det hade varit om min ortoped förklarat det här för mig. Men nu vet jag! Tack!
Jag har fått några jättefina mail från en person som också nyligen genomgått en höftledsoperation, och vi har funnit ut att vi har olika typer av proteser: jag har stor och hon har liten kula.
En stor kula går inte lika lätt ur led, men den ger en något begränsad rörlighet för all framtid. Har man en stor kula får man belasta leden fullt ut direkt efter operationen.
En liten kula har bättre rörlighet när den är helt läkt, och kan därför ges till yngre personer som vill kunna vara än mer fysiskt aktiva. Den fungerar också bättre om man planerar att föda barn. Har man en sådan får man inte belasta benet fullt ut till en början, utan får gå med "ett ägg under foten" under en period efter operationen.
Jag tror att stor kula absolut var det rätta för mig, men tänk så bra det hade varit om min ortoped förklarat det här för mig. Men nu vet jag! Tack!
tisdag 5 januari 2010
Get me to the door, out of bed on the track
1 månad efter operationen
Igår var jag på sjukgymnastik för första gången i mitt liv. Först fick jag berätta om min bakgrund och hon frågade också mycket om just min protes - som jag ju tyvärr inte vet så mycket om.
De brukar nämligen inte få in så nyopererade patienter, utan först brukar man tydligen gå på sjukgymnastik på det sjukhus man är opererad. Jag har ju opererats via en sjukförsäkring och jag gissar att det är därför försäkringsbolaget ville slussa ut mig i den allmänna vården så snart det bara går. Jag skulle fått ersättning för patientavgiften, men i och med akutbesöket så har jag nu frikort, så jag förstår att de tycker att detta är en fiffig lösning. Men mig passar det bra. Sjukgymnasten jag nu går till har mottagning ett kvarter hemifrån. Sjukhuset jag opererades på ligger ju lite längre bort.
Och sjukgymnasten var duktig! Jag fick förtroende för henne på en gång. Och sedär - där fick jag min diagnos som jag skulle fått på akuten. När jag tog av mig utbrast hon: "Oj, vilken blödning du haft!!" Jag ser absolut ingenting konstigt, mer än att det fortfarande är svullet förstås.
Hon testade min rörlighet, och det tar tvärstopp vid 90 grader. Hon konstaterade också att jag blivit väldigt svag i alla muskler runt vänster ben. Jag har sett det själv, både på lårmuskel och rumpa, men hon visade att även vadmuskeln var tunnare. Men det ska bli ändring på det nu. Hon hjälpte mig också att stretcha ut lårmuskeln och höftböjaren på vänster ben. Läskigt men skönt.
Jag fick 4 nya övningar som jag ska lägga till de gamla så nu ser mitt dagliga träningsprogram ut så här:
Igår var jag på sjukgymnastik för första gången i mitt liv. Först fick jag berätta om min bakgrund och hon frågade också mycket om just min protes - som jag ju tyvärr inte vet så mycket om.
De brukar nämligen inte få in så nyopererade patienter, utan först brukar man tydligen gå på sjukgymnastik på det sjukhus man är opererad. Jag har ju opererats via en sjukförsäkring och jag gissar att det är därför försäkringsbolaget ville slussa ut mig i den allmänna vården så snart det bara går. Jag skulle fått ersättning för patientavgiften, men i och med akutbesöket så har jag nu frikort, så jag förstår att de tycker att detta är en fiffig lösning. Men mig passar det bra. Sjukgymnasten jag nu går till har mottagning ett kvarter hemifrån. Sjukhuset jag opererades på ligger ju lite längre bort.
Och sjukgymnasten var duktig! Jag fick förtroende för henne på en gång. Och sedär - där fick jag min diagnos som jag skulle fått på akuten. När jag tog av mig utbrast hon: "Oj, vilken blödning du haft!!" Jag ser absolut ingenting konstigt, mer än att det fortfarande är svullet förstås.
Hon testade min rörlighet, och det tar tvärstopp vid 90 grader. Hon konstaterade också att jag blivit väldigt svag i alla muskler runt vänster ben. Jag har sett det själv, både på lårmuskel och rumpa, men hon visade att även vadmuskeln var tunnare. Men det ska bli ändring på det nu. Hon hjälpte mig också att stretcha ut lårmuskeln och höftböjaren på vänster ben. Läskigt men skönt.
Jag fick 4 nya övningar som jag ska lägga till de gamla så nu ser mitt dagliga träningsprogram ut så här:
- Lyfta upp vänster ben framåt, så högt det går.
- Lyfta vänster ben utåt. Här gällde det att hålla in magen så att rörligheten inte tas ut i ryggen utan att musklerna på utsidan av låret och uppåt verkligen får jobba.
- Dra vänster ben bakåt och samtidigt sträcka ut höftböjaren.
- Luta skulderbladen mot en slät vägg och böja på benen och sen trycka sig upp igen. Fokus på att belasta vänster ben.
- Ligga på rygg och lyfta rumpan. Magen in så att baksidan får jobba. Fokus på vänster ben och se till att vänster knä inte faller inåt.
- Ligga på rygg och lyfta vänster ben med flexad fot. Detta klarade inte jag, och då får jag ha ett litet stöd under knät så att det blir lite lättare.
- Ligga på magen och vika upp vänster ben mot rumpan så att höftböjare och lårmuskel stretchas.
Sedan fick jag träna på att gå. Och hon var väldigt nogrann i den koreografi jag fick. Det visade sig att jag gick upp litegrann på höger fot - för att skona vänster höft förstås - och det justerade vi. Och jag fick hjälp att våga belasta mer, genom att hon instruerade mig hur jag skulle röra just höger fot. Fascinerande! Yrkesskicklighet vill jag kalla det!
Och jag. Jag är på gång!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)