3 veckor och 3 dagar efter operationen
Och så möjligen en varning till alla kvinnor som äter Xarelto - trombosprofylax, alltså medicin som ska förhindra blodpropp efter en höftledsoperation! Jag skulle gissa att det är de som är orsaken till att jag nu vid mens blöder tre, kanske fyra gånger så mycket som vanligt! Inte så trevligt.
måndag 28 december 2009
söndag 27 december 2009
Tänk att få gå så rakt
3 veckor och 2 dagar efter operationen
Jag gjorde mina sjukgymnastikövningar idag, vilket jag inte gjort sen innan jag blev sjuk den 23/12. Det gick fantastiskt bra! Jag har aldrig känt mig så rak förr! Att vila sig i form - det är min melodi det!
Jag gjorde mina sjukgymnastikövningar idag, vilket jag inte gjort sen innan jag blev sjuk den 23/12. Det gick fantastiskt bra! Jag har aldrig känt mig så rak förr! Att vila sig i form - det är min melodi det!
lördag 26 december 2009
Walk slow there's stones under my feet, they've grown to be a part of me
3 veckor och 1 dag efter operationen
Idag, alltså på annandagen, vände det. Febern gick ner. Svullnaden är kvar men är inte lika hård och den ömmar inte lika mycket längre. Jag kan vara med igen! Jag kan vara glad igen. Och nu måste jag börja öva på att gå rakt igen efter att i tre dagar hängt över kryckorna. Och så måste jag börja med sjukgymnastiken igen. En vecka tillbaka i tiden är jag. Men nu ska jag framåt igen.
Idag, alltså på annandagen, vände det. Febern gick ner. Svullnaden är kvar men är inte lika hård och den ömmar inte lika mycket längre. Jag kan vara med igen! Jag kan vara glad igen. Och nu måste jag börja öva på att gå rakt igen efter att i tre dagar hängt över kryckorna. Och så måste jag börja med sjukgymnastiken igen. En vecka tillbaka i tiden är jag. Men nu ska jag framåt igen.
fredag 25 december 2009
I would rip your heart out if it did exist
2 veckor och 6 dagar efter operationen
Med operationsdatum 4 december trodde jag nog att jag skulle vara ganska pigg på julaftonen. Det var jag inte. Vandrade mellan säng och julfirande, korta pass. Stel. Ont att sitta - en öm kudde som jag har med mig överallt. Lite feber. När jag bytte förband hade det vätskat ganska lite, men kompressen hade fastnat i såret så när jag tog bort den började det blöda. Snyggt det där ärret kommer att bli.
Men mest av allt ont i själen och sorg över min egen oförmåga att söka hjälp. Att jag inte klarar att ta mig fram i sjukvården. Och jag känner hat. Hat mot alla dem som jobbar i systemet och som finner sig i att människor omvandlas till objekt.
På kvällen kände jag mig lite piggare. Febern gick ner till 37,5 som väl kan vara okej även om jag brukar ligga under 37. Och nu, tidigt på juldagens morgon har jag ont på lite nya ställen i området. Nu är det mer i ljumsken. Men kanske ändå lite bättre än igår.
Med operationsdatum 4 december trodde jag nog att jag skulle vara ganska pigg på julaftonen. Det var jag inte. Vandrade mellan säng och julfirande, korta pass. Stel. Ont att sitta - en öm kudde som jag har med mig överallt. Lite feber. När jag bytte förband hade det vätskat ganska lite, men kompressen hade fastnat i såret så när jag tog bort den började det blöda. Snyggt det där ärret kommer att bli.
Men mest av allt ont i själen och sorg över min egen oförmåga att söka hjälp. Att jag inte klarar att ta mig fram i sjukvården. Och jag känner hat. Hat mot alla dem som jobbar i systemet och som finner sig i att människor omvandlas till objekt.
På kvällen kände jag mig lite piggare. Febern gick ner till 37,5 som väl kan vara okej även om jag brukar ligga under 37. Och nu, tidigt på juldagens morgon har jag ont på lite nya ställen i området. Nu är det mer i ljumsken. Men kanske ändå lite bättre än igår.
torsdag 24 december 2009
We are the dead
2 veckor och 5 dagar efter operationen
Vid 14-tiden på eftermiddagen får jag mer ont. Jag har fått en öm kudde att sitta på som jag aldrig haft förut, och det gör ont i själva höften när jag rör på mig. Jag ringer in till vårdcentralen som aldrig svarar men vars telefonsvarare som meddelar att jag fått en telefontid då de ska ringa upp kl 15.15.
Kl 15.13 ringer en sköterska upp som råder mig att genast åka till akuten.
Kl 16 är jag där. Jag frågar vid inskrivningen om jag kommit rätt. Man har ju hört så mycket om att man inte får komma till akuten i onödan, men hon menar att jag kommit rätt - jag ska till ortopedakuten och blir inskriven direkt.
Jag kommer snabbt in på provtagning. Blodtryck (det är normalt igen och inte så där lågt som när jag låg inlagd efter operationen!), blodets syresättning och tre provrör blod tar de. De tittar på såret men där ser man nu inget eftersom det är omlagt och de vill inte lyfta på det. Kanske är det en infektion, kanske är det ett hematom?
Pga halkan har de många patienter på ortopedakuten men sköterskorna kollar med ortopeden och får ok på att sätta mig i infektionskön i stället för i ortopedkön eftersom det akuta i mitt fall ju är att avgöra om det är en infektion eller inte. Jag blir jätteglad! Nu finns det chans att få en dan före dan-kväll hemma i alla fall!
Jag blir visad till ett nytt väntrum. Bara två patienter sitter där. Stolarna är hemska. Det börjar kännas rejält i höften nu, men kanske mest pga den obekväma sittställningen.
Efter en timme kommer sköterskan och visar mig till ett annat väntrum. På vägen dit går vi genom korridorer fulla med benbrott och blodiga skallar. Dantes inferno. Men i det nya väntrummet är det lugnt, bara 3 patienter sitter där. 2 till kommer in. Alla försvinner en efter en. På en tv-skärm rullar följande meddelande:
Efter en stund blir jag körd till ett rum som alldeles uppenbart används för att gipsa patienter. Jag förstår då att jag blivit flyttat till ortopedkön i alla fall.
Kl 19 kommer en sköterska och kör iväg med mig igen, till ett odefinerbart rum mitt emot gipsrummet. Detta är mitt femte väntrum. Men nu ska doktorn strax komma. Det är bara 1 patient före mig i kön.
En tjej som brutit foten är kompis med ortopeden. Hon måste planera om sin skidresa och sitt jobb över julen och sätter igång med det.
En förvirrad äldre dam pratar osammanhängande.
En äldre dam som halkat har sitt omtänksamma barnbarn med sig.
Tre personer blir gipsade i mitt gamla rum.
Folk kommer och går. Mest går.
Men det kommer ingen doktor till mig.
Efter ytterligare en timme, kl 20, dvs 4 timmar efter att jag blev inskriven, går jag för att fråga hur länge jag ska vänta. En mycket irriterad sköterska i desken svarar att det är 1 patient före mig i kön, men att det kan komma fler. Någon ungefärlig väntetid kan hon absolut inte ge mig. En misstänkt infektion i en nyopererad höftled "är ju inte livshotande direkt". Ortopeden sitter bakom och sneglar och lyssnar, men säger inget.
Då säger jag att jag i så fall går hem. Jag säger att jag inte ifrågasätter deras prioriteringssystem, men jag förstår ju också att med deras logik så blir det aldrig min tur. Någon annan är alltid sämre.
Sköterskan fräser: "Ja men vad gör du DÅÅ då??? I morgon? Om din höftled är infekterad???". Jag vet inte vad jag svarar. Jag kämpar med gråten och kan inte argumentera. Vet inte vad jag ska göra i morgon om jag inte är bättre då. Vet bara att jag inte kan vara kvar där. Kan inte.
Jag går och hämtar min jacka. Sköterskan skriker efter mig "Vaddå, GÅÅR du nu???". Jag mumlar att jag gör det och haltar mot en grön skylt.
Den gröna skylten visar en utgång, men inte den närmaste. Jag irrar gråtande i till synes ändlösa korridorer med låsta hissar i 10-15 minuter innan jag hittar ut, och då är jag på något helt annat ställe än där jag kom in. En anhörig möter upp med bil och jag är hemma vid 21.
Väl hemma är låret svullet och stenhårt. Fortfarande inte rött eller varmt på ytan men det gör ont att stödja på benet, det är stelt och det går inte att sitta. Det kanske är ett nytt hematom. Det är i alla fall inte livshotande. Det är bra.
Vid 14-tiden på eftermiddagen får jag mer ont. Jag har fått en öm kudde att sitta på som jag aldrig haft förut, och det gör ont i själva höften när jag rör på mig. Jag ringer in till vårdcentralen som aldrig svarar men vars telefonsvarare som meddelar att jag fått en telefontid då de ska ringa upp kl 15.15.
Kl 15.13 ringer en sköterska upp som råder mig att genast åka till akuten.
Kl 16 är jag där. Jag frågar vid inskrivningen om jag kommit rätt. Man har ju hört så mycket om att man inte får komma till akuten i onödan, men hon menar att jag kommit rätt - jag ska till ortopedakuten och blir inskriven direkt.
Jag kommer snabbt in på provtagning. Blodtryck (det är normalt igen och inte så där lågt som när jag låg inlagd efter operationen!), blodets syresättning och tre provrör blod tar de. De tittar på såret men där ser man nu inget eftersom det är omlagt och de vill inte lyfta på det. Kanske är det en infektion, kanske är det ett hematom?
Pga halkan har de många patienter på ortopedakuten men sköterskorna kollar med ortopeden och får ok på att sätta mig i infektionskön i stället för i ortopedkön eftersom det akuta i mitt fall ju är att avgöra om det är en infektion eller inte. Jag blir jätteglad! Nu finns det chans att få en dan före dan-kväll hemma i alla fall!
Jag blir visad till ett nytt väntrum. Bara två patienter sitter där. Stolarna är hemska. Det börjar kännas rejält i höften nu, men kanske mest pga den obekväma sittställningen.
Efter en timme kommer sköterskan och visar mig till ett annat väntrum. På vägen dit går vi genom korridorer fulla med benbrott och blodiga skallar. Dantes inferno. Men i det nya väntrummet är det lugnt, bara 3 patienter sitter där. 2 till kommer in. Alla försvinner en efter en. På en tv-skärm rullar följande meddelande:
- Är du inte livshotande sjuk - gå till din vårdcentral i stället.
- Snittväntetid är nu 1 timme och 30 minuter
- 11 patienter har ännu inte fått träffa läkare
- De fem senast behandlade patienterna hade följande väntetider: 2 timmar 20 minuter, 1 timme 10 minuter, 1 timme 40 minuter ....
Efter en stund uppdateras meddelandet med att snittväntetiden nu är 1 timme och 50 minuter. 10 patienter har ännu inte fått träffa läkare.
Min höft värker nu ordentligt. Jag går upp och tar några steg, sätter mig igen, står upp, försöker sitta igen. Jag börjar bli ledsen och uppgiven. Jag kommer ihåg varför jag har min sjukförsäkring, det beror på att jag inte klarar av att ta emot vård så som den ser ut på allmänna sjukhus. Så här ser den ju ut. Tårarna börjar rinna. Ingen ser så klart.
18.30, alltså efter 2 timmar och 30 minuter blir jag visad till ett bås. Jag får en säng!! Underbart för min nu hysteriskt värkande höft. Sköterskan upplyser om att det nu bara är 2 patienter före mig i kön och att jag snart ska få träffa doktorn! Jag får nya krafter och största problemet är att det är svinkallt. Det är kraftigt kallras från ett takfönster.Efter en stund blir jag körd till ett rum som alldeles uppenbart används för att gipsa patienter. Jag förstår då att jag blivit flyttat till ortopedkön i alla fall.
Kl 19 kommer en sköterska och kör iväg med mig igen, till ett odefinerbart rum mitt emot gipsrummet. Detta är mitt femte väntrum. Men nu ska doktorn strax komma. Det är bara 1 patient före mig i kön.
En tjej som brutit foten är kompis med ortopeden. Hon måste planera om sin skidresa och sitt jobb över julen och sätter igång med det.
En förvirrad äldre dam pratar osammanhängande.
En äldre dam som halkat har sitt omtänksamma barnbarn med sig.
Tre personer blir gipsade i mitt gamla rum.
Folk kommer och går. Mest går.
Men det kommer ingen doktor till mig.
Efter ytterligare en timme, kl 20, dvs 4 timmar efter att jag blev inskriven, går jag för att fråga hur länge jag ska vänta. En mycket irriterad sköterska i desken svarar att det är 1 patient före mig i kön, men att det kan komma fler. Någon ungefärlig väntetid kan hon absolut inte ge mig. En misstänkt infektion i en nyopererad höftled "är ju inte livshotande direkt". Ortopeden sitter bakom och sneglar och lyssnar, men säger inget.
Då säger jag att jag i så fall går hem. Jag säger att jag inte ifrågasätter deras prioriteringssystem, men jag förstår ju också att med deras logik så blir det aldrig min tur. Någon annan är alltid sämre.
Sköterskan fräser: "Ja men vad gör du DÅÅ då??? I morgon? Om din höftled är infekterad???". Jag vet inte vad jag svarar. Jag kämpar med gråten och kan inte argumentera. Vet inte vad jag ska göra i morgon om jag inte är bättre då. Vet bara att jag inte kan vara kvar där. Kan inte.
Jag går och hämtar min jacka. Sköterskan skriker efter mig "Vaddå, GÅÅR du nu???". Jag mumlar att jag gör det och haltar mot en grön skylt.
Den gröna skylten visar en utgång, men inte den närmaste. Jag irrar gråtande i till synes ändlösa korridorer med låsta hissar i 10-15 minuter innan jag hittar ut, och då är jag på något helt annat ställe än där jag kom in. En anhörig möter upp med bil och jag är hemma vid 21.
Väl hemma är låret svullet och stenhårt. Fortfarande inte rött eller varmt på ytan men det gör ont att stödja på benet, det är stelt och det går inte att sitta. Det kanske är ett nytt hematom. Det är i alla fall inte livshotande. Det är bra.
onsdag 23 december 2009
Keep your head on, but open up your eyes real wide
2 veckor och 5 dagar efter operationen
Nu har distriktssköterskan varit här. Och mitt ärr ser väldigt fint ut. Det är inte rött och inte svullet, men det finns en liten förhårdnad en bit upp, som vätskan möjligen kommer ifrån. Jag har fått bakteridödande förband.
Tyvärr är jag orolig ändå. I natt hade jag nämligen en ny sorts stelhet i höften, och det gjorde ont att sätta sig vid frukostbordet i morse. Och hon sa att det kan vara en infektion som sitter längre in, som visar sig så här. Så jag ska vara uppmärksam, och om det blir sämre på något vis, eller om jag överhuvudtaget märker något mer, så ska jag åka in till akuten.
Akutmottagningen på julaftonskvällen. Det lockar inte. I tankarna är jag redan där.
Nu har distriktssköterskan varit här. Och mitt ärr ser väldigt fint ut. Det är inte rött och inte svullet, men det finns en liten förhårdnad en bit upp, som vätskan möjligen kommer ifrån. Jag har fått bakteridödande förband.
Tyvärr är jag orolig ändå. I natt hade jag nämligen en ny sorts stelhet i höften, och det gjorde ont att sätta sig vid frukostbordet i morse. Och hon sa att det kan vara en infektion som sitter längre in, som visar sig så här. Så jag ska vara uppmärksam, och om det blir sämre på något vis, eller om jag överhuvudtaget märker något mer, så ska jag åka in till akuten.
Akutmottagningen på julaftonskvällen. Det lockar inte. I tankarna är jag redan där.
tisdag 22 december 2009
When I get a little - Run, run, run - Run
2 veckor och 4 dagar efter operationen
Det har varit några sega dagar, utan märkbara framsteg. Jag har mindre ont, och äter nästan inget smärtstillande alls längre. Men jag går lika illa, och är lika trött. I natt vaknade jag med kramp i höftböjarmuskeln. Jag har väl stretchat för dåligt.
Jag har gått för lite också. Det har varit ett förskräckligt väglag, så jag har inte vågat mig ut helt enkelt. Men igår stod jag inte ut längre, och eftersom jag då även fick entusiastiskt sällskap, så tog jag en liten promenad. Det var halt och otäckt, och det var en hetsig stämning på trottoarerna, med folk som trängde sig och använde mina kryckor som vore de slalomportar. Obehagligt.
Ärret har sett ut att läka fint, men i morse upptäckte jag att det vätskade lite. Inget ömt, inget rött, men lite lite sårvätska kommer från det. En anhörig med stor vana vid operationsärr tyckte inte att det var något att oroa sig för: "Sådär ser det alltid ut", men sen ringde jag i alla fall först sjukvårdsrådgivningen och sen vårdcentralen, och i morgon förmiddag kommer det en sköterska för att titta på det. Jag hoppas verkligen att det inte är någon infektion på gång.
Att ta bort klamrarna innebar inget speciellt. Jag trodde att det var dem som gjorde att det var helt omöjligt att ligga på den opererade sidan, som det i alla informationsskrifter står att man gärna får göra efter bara några dagar, men det är lika obekvämt nu som alltid. Det känns ungefär som att balansera på en öm badboll. Hela området är ju svullet. Inte i själva ärret, men på insidan, på något vis. Däremot går det väldigt bra att ligga på det icke-opererade benet, och det sa ju också sjukgymnasten att man visst får göra med nya proteser, all annan information man delgivits till trots.
Det har varit några sega dagar, utan märkbara framsteg. Jag har mindre ont, och äter nästan inget smärtstillande alls längre. Men jag går lika illa, och är lika trött. I natt vaknade jag med kramp i höftböjarmuskeln. Jag har väl stretchat för dåligt.
Jag har gått för lite också. Det har varit ett förskräckligt väglag, så jag har inte vågat mig ut helt enkelt. Men igår stod jag inte ut längre, och eftersom jag då även fick entusiastiskt sällskap, så tog jag en liten promenad. Det var halt och otäckt, och det var en hetsig stämning på trottoarerna, med folk som trängde sig och använde mina kryckor som vore de slalomportar. Obehagligt.
Ärret har sett ut att läka fint, men i morse upptäckte jag att det vätskade lite. Inget ömt, inget rött, men lite lite sårvätska kommer från det. En anhörig med stor vana vid operationsärr tyckte inte att det var något att oroa sig för: "Sådär ser det alltid ut", men sen ringde jag i alla fall först sjukvårdsrådgivningen och sen vårdcentralen, och i morgon förmiddag kommer det en sköterska för att titta på det. Jag hoppas verkligen att det inte är någon infektion på gång.
Att ta bort klamrarna innebar inget speciellt. Jag trodde att det var dem som gjorde att det var helt omöjligt att ligga på den opererade sidan, som det i alla informationsskrifter står att man gärna får göra efter bara några dagar, men det är lika obekvämt nu som alltid. Det känns ungefär som att balansera på en öm badboll. Hela området är ju svullet. Inte i själva ärret, men på insidan, på något vis. Däremot går det väldigt bra att ligga på det icke-opererade benet, och det sa ju också sjukgymnasten att man visst får göra med nya proteser, all annan information man delgivits till trots.
fredag 18 december 2009
Get the cuts you need, eyes focus like a microscope
2 veckor efter operationen
Nu har distriktssköterskan varit här och tagit bort klamrarna. De såg rätt så respektingivande ut, men det kändes knappt alls att ta bort dem. Hon knipsade av dem med en tång och pillade sedan bort ändarna.
Samtidigt blev jag vaccinerad mot svininfluensan, vilket såklart känns väldigt bra. Att ligga sjuk en vecka i influensa är inte precis vad jag längtar efter.
Det har även gällande allt annat varit en bra dag idag. Jag har varit nästan smärtfri, och har bara tagit en enda värktablett - den jag tog i morse.
Nu har distriktssköterskan varit här och tagit bort klamrarna. De såg rätt så respektingivande ut, men det kändes knappt alls att ta bort dem. Hon knipsade av dem med en tång och pillade sedan bort ändarna.
Samtidigt blev jag vaccinerad mot svininfluensan, vilket såklart känns väldigt bra. Att ligga sjuk en vecka i influensa är inte precis vad jag längtar efter.
Det har även gällande allt annat varit en bra dag idag. Jag har varit nästan smärtfri, och har bara tagit en enda värktablett - den jag tog i morse.
onsdag 16 december 2009
Oh no!
12 dagar efter operationen
Jag var på en konsert - med ståplats - bara 1,5 vecka innan operationen, då min artros så klart var som allra värst. Det var knasigt, men det gick.
Nu är det en ny konsert som jag vill gå på. 25/12, alltså 21 dagar efter höftledsoperationen. Men det går inte. Där går min gräns.
Annars är det en bra dag idag. Mindre ont än någon dag på mycket länge!
Jag var på en konsert - med ståplats - bara 1,5 vecka innan operationen, då min artros så klart var som allra värst. Det var knasigt, men det gick.
Nu är det en ny konsert som jag vill gå på. 25/12, alltså 21 dagar efter höftledsoperationen. Men det går inte. Där går min gräns.
Annars är det en bra dag idag. Mindre ont än någon dag på mycket länge!
tisdag 15 december 2009
There's my baby, lost that's all
11 dagar efter operationen
Precis när jag publicerat föregående inlägg ringde distriktsköterskan upp. Hon kommer hem till mig på fredag och tar bort nitarna. "Staples" kallade hon dem. Och om de har fått in vaccin mot svininfluensa, så tar hon med en sådan till mig också! Suveränt! Vilken service!
Precis när jag publicerat föregående inlägg ringde distriktsköterskan upp. Hon kommer hem till mig på fredag och tar bort nitarna. "Staples" kallade hon dem. Och om de har fått in vaccin mot svininfluensa, så tar hon med en sådan till mig också! Suveränt! Vilken service!
Now it's time to leave the capsule if you dare
11 dagar efter operationen
Igår hade jag en god vän på besök, och vi gick en riktig långpromenad. Ca 400 meter blev det, räknade vi ut när vi kom hem! Och gårdagen höll på att bli den första sedan operationen utan tupplur, men vid 18-tiden då han gått slocknade jag så klart.
Idag har jag också sovit middag, ganska länge. Jag förstår inte att jag kan vara så trött.
På förmiddagen idag bokade jag i alla fall tid hos sjukgymnast. Jag ringde först mitt hittills så utmärkta försäkringsbolag, men sedan 1/12 hade de flyttat sin kundtjänst till Danmark, och se där försvann de utmärkta och serviceinriktade sjuksköterskorna som hjälpt mig så klanderfritt förr.
Nu fick jag tala med någon som ville ha mitt "polisnummer". Jag frågade om det inte gick bra med personnummer men hon stod på sig. "Polisnumret" ville hon ha. Hon fick mitt personnummer och blev nöjd med det, och så sa hon att hon skulle boka mig hos en sjukgymnast och sedan önskade hon mig God Jul "om vi inte skulle höras innan dess". Lite mystiskt. Om jag inte hinner komma till sjukgymnasten innan jul så vill jag ändå gärna veta tiden när jag ska dit innan jul. Så en stund senare ringde jag upp igen, och fick tala med en annan person som tog mitt personnummer och meddelade att om det var okej för mig kunde jag boka sjukgymnast själv. Och det gjorde jag gärna, för jag hade fått tips om en som håller till i nästa kvarter från där jag bor. Och där har jag nu tid 4/1!
Jag frågade sjukgymnasten om det inte blev ett för långt uppehåll med att inte börja med sjukgymnastik förrän en månad efter operationen. Men hon tyckte inte det utan menade att de små enkla övningar jag fick på sjukhuset räcker alldeles utmärkt. Man ska inte träna mer än så första månaden. Och jag har svårt att se mig själv göra så mycket mer heller ännu. Jag viftar på mina fötter, sträcker ut benet bakåt och stretchar, för ut det åt sidan, drar upp knät och lite så. Det går allt bättre.
Idag har jag dragit ner på smärtlindringen. Jag har varit rädd för det. Den här perioden har det visat sig att jag lider av ren och skär smärtskräck. Men det har gått bra. Visst känns det mer idag, då jag minskat dosen, men det är mer molvärk som jag kan stå ut med. Inget som hindrar mig i mina rörelser, inget vasst, och då är det väl okej.
De smärtstillande medicinerna jag har har fungerat bra. Jag har inte det där hat-kärleksförhållandet till dem som jag hade till Arcoxia, utan de här medicinerna funkar bara okej, utan några märkbara biverkningar. Jag äter Alvedon och OxyContin som grund och OxyNorm vid smärtgenombrott. Den tog jag bara en av i natt. Smärtan bryter inte längre igenom!
Sedan tar jag Xarelto varje kväll. De är en tablett som ersätter den blodproppsförhindrande sprutan som jag fick på sjukhuset och som jag först fick lära mig ta själv där för att kunna fortsätta med hemma. Men innan jag åkte hem fick jag alltså detta recept i stället, och ingen är gladare än jag för det. Att sticka sig själv gick bra, men är inget jag trivdes något vidare med faktiskt!
Jag har också ringt vårdcentralen för att boka en tid för att ta bort stygnen, eller nitarna, som jag har i såret. En distriktsköterska skulle ringa upp, och någon ringde mitt på dagen, men inte tillräckligt många signaler för att jag skulle hinna svara. Så jag får väl ringa upp igen i morgon.
Igår hade jag en god vän på besök, och vi gick en riktig långpromenad. Ca 400 meter blev det, räknade vi ut när vi kom hem! Och gårdagen höll på att bli den första sedan operationen utan tupplur, men vid 18-tiden då han gått slocknade jag så klart.
Idag har jag också sovit middag, ganska länge. Jag förstår inte att jag kan vara så trött.
På förmiddagen idag bokade jag i alla fall tid hos sjukgymnast. Jag ringde först mitt hittills så utmärkta försäkringsbolag, men sedan 1/12 hade de flyttat sin kundtjänst till Danmark, och se där försvann de utmärkta och serviceinriktade sjuksköterskorna som hjälpt mig så klanderfritt förr.
Nu fick jag tala med någon som ville ha mitt "polisnummer". Jag frågade om det inte gick bra med personnummer men hon stod på sig. "Polisnumret" ville hon ha. Hon fick mitt personnummer och blev nöjd med det, och så sa hon att hon skulle boka mig hos en sjukgymnast och sedan önskade hon mig God Jul "om vi inte skulle höras innan dess". Lite mystiskt. Om jag inte hinner komma till sjukgymnasten innan jul så vill jag ändå gärna veta tiden när jag ska dit innan jul. Så en stund senare ringde jag upp igen, och fick tala med en annan person som tog mitt personnummer och meddelade att om det var okej för mig kunde jag boka sjukgymnast själv. Och det gjorde jag gärna, för jag hade fått tips om en som håller till i nästa kvarter från där jag bor. Och där har jag nu tid 4/1!
Jag frågade sjukgymnasten om det inte blev ett för långt uppehåll med att inte börja med sjukgymnastik förrän en månad efter operationen. Men hon tyckte inte det utan menade att de små enkla övningar jag fick på sjukhuset räcker alldeles utmärkt. Man ska inte träna mer än så första månaden. Och jag har svårt att se mig själv göra så mycket mer heller ännu. Jag viftar på mina fötter, sträcker ut benet bakåt och stretchar, för ut det åt sidan, drar upp knät och lite så. Det går allt bättre.
Idag har jag dragit ner på smärtlindringen. Jag har varit rädd för det. Den här perioden har det visat sig att jag lider av ren och skär smärtskräck. Men det har gått bra. Visst känns det mer idag, då jag minskat dosen, men det är mer molvärk som jag kan stå ut med. Inget som hindrar mig i mina rörelser, inget vasst, och då är det väl okej.
De smärtstillande medicinerna jag har har fungerat bra. Jag har inte det där hat-kärleksförhållandet till dem som jag hade till Arcoxia, utan de här medicinerna funkar bara okej, utan några märkbara biverkningar. Jag äter Alvedon och OxyContin som grund och OxyNorm vid smärtgenombrott. Den tog jag bara en av i natt. Smärtan bryter inte längre igenom!
Sedan tar jag Xarelto varje kväll. De är en tablett som ersätter den blodproppsförhindrande sprutan som jag fick på sjukhuset och som jag först fick lära mig ta själv där för att kunna fortsätta med hemma. Men innan jag åkte hem fick jag alltså detta recept i stället, och ingen är gladare än jag för det. Att sticka sig själv gick bra, men är inget jag trivdes något vidare med faktiskt!
Jag har också ringt vårdcentralen för att boka en tid för att ta bort stygnen, eller nitarna, som jag har i såret. En distriktsköterska skulle ringa upp, och någon ringde mitt på dagen, men inte tillräckligt många signaler för att jag skulle hinna svara. Så jag får väl ringa upp igen i morgon.
söndag 13 december 2009
I'm put together beautifully
9 dagar efter operationen
Promenaden igår gick bra men blev väldigt mycket kortare än jag tänkt mig, vilket betydde att mitt sällskap fortsatte utan mig, och jag fick gå tillbaka de två halva kvarteren själv. Och väl hemma fick jag be en förbipasserande hjälpa mig att öppna porten. Den är tung och det kommer att ta ett tag innan jag klarar att få upp den själv. Det är en nyttig övning detta, att få insyn i hur rörelsehindrade har det till vardags.
Idag kunde jag gå lite längre. Men när jag blir trött känns det igen som om benet sitter fast direkt i ryggraden.
Men tårna blir sakta bättre. Fast det smäller i dem när jag t ex tar på mig strumpor. Och jag tappar känseln i dem ibland, fast om jag då viftar duktigt så kommer den tillbaka.
Och dagens framgång är att jag har gått med endast en krycka i 2 m ungefär! Lagom för att kunna få med mig en tekopp från bänken till bordet i köket. Framsteg - det gillar vi!
Promenaden igår gick bra men blev väldigt mycket kortare än jag tänkt mig, vilket betydde att mitt sällskap fortsatte utan mig, och jag fick gå tillbaka de två halva kvarteren själv. Och väl hemma fick jag be en förbipasserande hjälpa mig att öppna porten. Den är tung och det kommer att ta ett tag innan jag klarar att få upp den själv. Det är en nyttig övning detta, att få insyn i hur rörelsehindrade har det till vardags.
Idag kunde jag gå lite längre. Men när jag blir trött känns det igen som om benet sitter fast direkt i ryggraden.
Men tårna blir sakta bättre. Fast det smäller i dem när jag t ex tar på mig strumpor. Och jag tappar känseln i dem ibland, fast om jag då viftar duktigt så kommer den tillbaka.
Och dagens framgång är att jag har gått med endast en krycka i 2 m ungefär! Lagom för att kunna få med mig en tekopp från bänken till bordet i köket. Framsteg - det gillar vi!
lördag 12 december 2009
I'm a festival, I'm a parade
8 dagar efter operationen
Jag kände redan igår kväll att alltihop verkligen var på rätt väg, eftersom jag då för allra första gången besvärades av såret. Det killade (det läker!) och stramade och var lite i vägen, och jag har överhuvudtaget inte märkt det där såret förut, gissningsvis för att det har dränkts i andra smärtor och obehag.
Och i natt sov jag ända till kl 3 och när jag då vaknade hade jag inte ont! Det kändes helt overkligt och så underbart! Dock kunde jag inte somna om, och efter en stund fick jag ont, så då gick jag upp och tog en Alvedon och därefter somnade jag om och sov till 8.45...
Så idag har vi här en utsövd och glad Opree som snart ska ut på en liten promenad!
Jag kände redan igår kväll att alltihop verkligen var på rätt väg, eftersom jag då för allra första gången besvärades av såret. Det killade (det läker!) och stramade och var lite i vägen, och jag har överhuvudtaget inte märkt det där såret förut, gissningsvis för att det har dränkts i andra smärtor och obehag.
Och i natt sov jag ända till kl 3 och när jag då vaknade hade jag inte ont! Det kändes helt overkligt och så underbart! Dock kunde jag inte somna om, och efter en stund fick jag ont, så då gick jag upp och tog en Alvedon och därefter somnade jag om och sov till 8.45...
Så idag har vi här en utsövd och glad Opree som snart ska ut på en liten promenad!
fredag 11 december 2009
Wild is the wind
En vecka efter operationen
Natten som gick var den andra natten sedan jag kom hem efter operationen. Den passerade utan alltför mycket besvär. Min höft beter sig nu nog lite mer som en opererad höftled ska! Foten är mycket bättre också. Ytkänseln är någorlunda med för det mesta, det är bara när jag stelnar till som den försvinner och då kan det göra lite ont, men inte alls som förut.
Jag har som sagt min "hemhjälp" här nu, en anhörig som rest hit för att hjälpa mig när familjen är ute på sitt. Det är väldigt skönt. Men jag blir snabbt bättre! Några landvinningar:
Natten som gick var den andra natten sedan jag kom hem efter operationen. Den passerade utan alltför mycket besvär. Min höft beter sig nu nog lite mer som en opererad höftled ska! Foten är mycket bättre också. Ytkänseln är någorlunda med för det mesta, det är bara när jag stelnar till som den försvinner och då kan det göra lite ont, men inte alls som förut.
Jag har som sagt min "hemhjälp" här nu, en anhörig som rest hit för att hjälpa mig när familjen är ute på sitt. Det är väldigt skönt. Men jag blir snabbt bättre! Några landvinningar:
- Duschat själv hemma! Lite trickigt dock - jag undrar om mitt duschrum verkligen lever upp till byggnormen? Och jag använde duschpallen. Jag kan faktiskt inte stå på ett ben.
- Klä på och av mig själv! Vanliga strumpor går bra med hjälp av griptången och högerfoten, dock inte nylonstrumpor. Men varför ska jag ha sådana?
- Stoppa in mobilladdaren i väggurtaget! Starka högertår är bra att ha!
- Ta på och av skor utrustade med resårsnören.
- Gå utomhus ett halvt kvarter och forcerat några trappsteg både uppåt och nedåt i samband med det. Får dock inte upp porten mot gatan själv. Inte en chans. Men det var helt underbart att känna lite vind i håret, och trots att det verkligen gick urdåligt att gå, så anade jag kanske lite av den kommande vårens och sommarens promenader...
Jag kan fortfarande inte ta ett enda steg utan två kryckor. Sjukgymnasterna var noga med att förklara att kryckorna var till för balansen, inte för att stödja på - tyngden ska ligga jämt fördelade på benen. Men det är inte möjligt för mig. Det gör för ont.
Och min hjärna är inte på plats än. Jag har fått några trevande kontaktförsök i jobbfrågor, men jag känner att jag inte är tillräckligt skärpt än för att kunna ta ansvar för någon åsikt eller synpunkt på någonting ännu.
Jag skulle också behöva boka tid hos en sjukgymnast, men också det känns oöverstigligt idag. Jag måste få skjuta upp det också. Till på måndag, säger vi!
torsdag 10 december 2009
In this age of grand illusion
6 dagar efter operationen.
Sov väldigt dåligt i natt. Den brännande smärtan i foten är nu nästan helt borta, så jag gissar att det jag har nu är mer vanliga postoperationssmärtor, plus lite vanligt ryggont av att jag varit så orörlig så länge. Detta var första natten utan smärtstillande spruta, och det gick ju bra, men jag utnyttjar mina smärtstillande tabletter till gränsen.
Försökte göra frukost åt mig, men höll på att svimma. Mitt blodtryck är fortfarande lågt gissar jag, och jag har helt enkelt inga krafter. Jag fick hjälp av familjen med frukost, men sedan försvinner ju de iväg till sitt så det blir väldigt bra att jag får hit en anhörig idag, som ska stanna till helgen.
Jag har vägt mig också. 1,5 kg ner sen före operationen. Muskelförtvining kallas sådant.
Jag hade aldrig, aldrig trott att jag skulle må så här en vecka efter höftledsoperationen.
Sov väldigt dåligt i natt. Den brännande smärtan i foten är nu nästan helt borta, så jag gissar att det jag har nu är mer vanliga postoperationssmärtor, plus lite vanligt ryggont av att jag varit så orörlig så länge. Detta var första natten utan smärtstillande spruta, och det gick ju bra, men jag utnyttjar mina smärtstillande tabletter till gränsen.
Försökte göra frukost åt mig, men höll på att svimma. Mitt blodtryck är fortfarande lågt gissar jag, och jag har helt enkelt inga krafter. Jag fick hjälp av familjen med frukost, men sedan försvinner ju de iväg till sitt så det blir väldigt bra att jag får hit en anhörig idag, som ska stanna till helgen.
Jag har vägt mig också. 1,5 kg ner sen före operationen. Muskelförtvining kallas sådant.
Jag hade aldrig, aldrig trott att jag skulle må så här en vecka efter höftledsoperationen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)