When I get a little - Run, run, run - Run

2 veckor och 4 dagar efter operationen

Det har varit några sega dagar, utan märkbara framsteg. Jag har mindre ont, och äter nästan inget smärtstillande alls längre. Men jag går lika illa, och är lika trött. I natt vaknade jag med kramp i höftböjarmuskeln. Jag har väl stretchat för dåligt.

Jag har gått för lite också. Det har varit ett förskräckligt väglag, så jag har inte vågat mig ut helt enkelt. Men igår stod jag inte ut längre, och eftersom jag då även fick entusiastiskt sällskap, så tog jag en liten promenad. Det var halt och otäckt, och det var en hetsig stämning på trottoarerna, med folk som trängde sig och använde mina kryckor som vore de slalomportar. Obehagligt.

Ärret har sett ut att läka fint, men i morse upptäckte jag att det vätskade lite. Inget ömt, inget rött, men lite lite sårvätska kommer från det. En anhörig med stor vana vid operationsärr tyckte inte att det var något att oroa sig för: "Sådär ser det alltid ut", men sen ringde jag i alla fall först sjukvårdsrådgivningen och sen vårdcentralen, och i morgon förmiddag kommer det en sköterska för att titta på det. Jag hoppas verkligen att det inte är någon infektion på gång.

Att ta bort klamrarna innebar inget speciellt. Jag trodde att det var dem som gjorde att det var helt omöjligt att ligga på den opererade sidan, som det i alla informationsskrifter står att man gärna får göra efter bara några dagar, men det är lika obekvämt nu som alltid. Det känns ungefär som att balansera på en öm badboll. Hela området är ju svullet. Inte i själva ärret, men på insidan, på något vis. Däremot går det väldigt bra att ligga på det icke-opererade benet, och det sa ju också sjukgymnasten att man visst får göra med nya proteser, all annan information man delgivits till trots.